Dialogpolisernas berättelse

Bakgrunden till polisinsatsen i Ojnareskogen var att ett företag ville bryta kalk i ett skogsområde som enligt miljörörelsen och ortsbefolkningen hade ett stort naturvärde. Efter en flerårig rättsprocess beslutade till slut Mark och miljööverdomstolen att företaget som var motpart till de som ville bevara skogen fick tillstånd att bryta kalk. När högsta domstolen avvisade alla krav på inhibition (att skjuta upp verkställighet) så fanns det inga juridiska hinder kvar mot att beslutet skulle verkställas. Ett skogs- företag skulle genomföra avverkningen av skogen. Personer från miljörörelsen och ortsbefolkningen hindrade emellertid avverkningen genom sin fysiska närvaro i skogen. Det var i det här läget som det blev en fråga för polisen att hantera. Jurister inom polisen kom fram till att polisen med tanke på det aktuella läget i den juridiska processen var skyldiga att agera för att beslutet skulle kunna verkställas.

Enligt kalkföretaget skulle en förskjutning i bolagets tidsplan innebära avsevärda kostnader och betydande merarbete. Det var därför viktigt att snabbt kunna genomföra exploateringen av området. Samtidigt var det lätt att inse att en eventuell politisk process eller eventuella framtida juridiska utslag som innebar att området skulle skyddas, i praktiken skulle få en liten betydelse när väl det initiala arbetet hade genomförts eftersom detta ingrepp skulle få omfattande och långvariga följdverkningar för miljön. Det låg dock inte inom polisens beslutsbefogenhet att kunna fatta ett beslut att skjuta på verkställandet.

I samband med att polisinsatsen startade tog vi dialogpoliser oss till Ojnareskogen. Vi var där tidigare än andra poliser i polisinsatsen. När vi kom till platsen var det väldigt mycket folk där. Det var en oerhört upprörd stämning. Man fick en känsla av att nästan bli uppäten. Under vårt inledande besök i området kom det en polishelikopter och

124

hovrade över skogsområdet. Det gjorde människor ännu argare genom att det uppfattades som en maktdemonstration från polisens sida.

Från början rådde något av en ”aktivistskräck” främst hos polisen på Gotland. Man trodde att det var proffsaktivister tillresta från landet som hade bosatt sig i lägret i skogen. En av dialogpoliserna som besökte aktivisterna innan kommenderingen drog igång kunde dock konstatera att det till största delen inte alls handlade om proffs- demonstranter utan att det var ”vanligt folk”. Det blev också snabbt uppenbart hur viktigt det var att polisen var transparanta och verkligen agerade efter de konflikt- reducerande principerna. Det blev dock en ständig kamp inom kommenderingen för det fanns en kraft som ville använda en repressiv metodologi. Denne var övertygad om att det var ett framgångskoncept. Det var den metod som dialog-polisen förespråkade som ”vann”, men krävde mycket energi. Det var starka krafter emot dialogpolisens argument.

Våra argument byggde på kunskap om aktivisterna, vilka de var etcetera. Dessutom efter att ha tillbringat så mycket tid i skogen som vi gjorde blev det uppenbart att det skulle medföra mycket negativa konsekvenser om polisen använde en repressiv metod.Ett exempel i mängden var att piketen som var representerad i staben föreslog klättringskapacitet för att få ned demonstranterna från träden. Förslaget avslogs efter argumentation. Dialogpolisen hade erbjudit sig att åka och prata med trädklättrarna istället. Ett annat förslag var också att polisen skulle spana på demonstranterna nattetid, vilket också dialogpolisen lyckades avstyra. Om polisen hade valt en mer repressiv metod än som var fallet hade det i sig kunnat locka personer till platsen som har ett intresse av konfrontation och som har ett konfliktfyllt förhållningssätt till polisen. Att lyckas med en repressiv metod hade med tanke på storleken på området krävt kanske en tiofaldig personalstyrka. Det är en helt annan miljö än ett torg i en stad.

I Ojnareskogen fanns flera miljöorganisationer representerade, Greenpeace, Bevara Ojnareskogen, fältbiologer och Ojnarekämparna som bodde flera månader i skogen. På plats fanns mycket ortsbefolkning som inte alls var vana att delta i den här typen av protester. Det var människor som ansåg att vi var deras polis. Poliskommenderingen och staben blev mycket väl medvetna om detta förhållande och tog i så stor utsträckning som möjligt hänsyn till dessa omständigheter.

Polisen kunde ha gjort allt som stod i deras makt för att se till att beslutet skulle verkställas. Men om polisen inte agerade på ett hänsynsfullt och avvägt sätt var bedömningen att det skulle få omfattande effekter för polisens relation till befolkningen på Gotland. Det blev uppenbart för polisen vad man riskerade att lämna efter sig om man gjorde ett kraftfullt och illa avvägt ingripande mot de som blockerade

125

skogsavverkningen. Det skulle påverka polisens möjligheter att verka på Gotland framgent i vardagen efter att polisinsatsen var slut.

Det finns befattningshavare inom polisen som bortser från sådana förhållanden och inte förstår eller inte anser att det ligger i polisens roll att göra sådana avvägningar. Med ett sådant synsätt skulle polisen enbart fokusera på att genomföra en taktik som skapade bäst förutsättningar att genomföra verkställighetsbeslutet. Det skulle ha inneburit en offensiv användning av lagstöd som till exempel att med våld avhysa personer som campar i området, beslagta och förverka tält etcetera som brottshjälp- medel, genom ljud och skenaktiviteter under flera dygn trötta ut de som övernattar i området, försvåra för personer att ta sig till området, lura demonstranterna och göra plötsliga insatser mitt i natten i syfte att få ned träd. Med en sådan taktik hade det funnits möjlighet att få ned fler träd än som var fallet jämfört med den taktik som valdes. Det hade också gått att genomföra operationer som gick ut på att tillfoga träd sådana skador att de skulle dö inom några månader eller något år i syfte att minska motivationen hos de som skyddar träden mot avverkning.

Den aktuella kommenderingsledningen förstod dock betydelsen av att polisen har en folklig förankring och acceptans. Det bedömdes därför vara av vikt att gå försiktigt fram. Det var också något som poliserna på plats förstod. Dessa polisers agerande var mycket betydelsefullt och en viktig förutsättning för oss dialogpoliser att kunna lyckas i vårt uppdrag. SPT personalen blev utbytta efter lite mer än en vecka. SPT personalen hade gjort ett fantastiskt jobb och kämpat kommunikativt hela dagarna i skogen. De hade fått utstå en hel del verbala och moraliska påhopp från demonstranterna. Det verkade som den nya SPT-personalen som kom till viss del uppfattade att den första gruppen nästan led av en lindrig sväng av Stockholmssyndromet. Vi vill dock påstå att så inte var fallet, utan de hade jobbat kommunikativt, inlyssnande och försökt att utföra sitt uppdrag så proffsigt som möjligt i en svår situation.

Vi dialogpoliser betonade vikten av att polisen skulle vara transparenta. Det var därför enligt oss viktigt att inte ljuga eller mörka polisens avsikter vad gäller exempelvis när de övriga poliserna skulle komma till platsen. Detta för att människor inte skulle få uppfattningen att vår roll var att förleda dem. Vi hade kommenderingsledningens stöd vilket bland annat innebar att vi slapp ”skrapa med foten” för att få övertid. Det gjorde att vi kunde vara tillgängliga dygnet runt, vilket var viktigt. Människors oro gjorde att vi hela tiden fick telefonsamtal. Folk hade ett enormt behov av att prata med oss. När det gällde polisens arbete på plats så behövde skogsmaskinerna ett stort säkerhetsavstånd på hundra meter i omkrets. När personer lyftes ut från området tog sig andra snabbt in i säkerhetszonen. Det blev mycket rörelser fram och tillbaka både för de som protesterade och för polispersonalen på plats. Det hade givetvis gått att mångdubbla insatsens storlek, men polisinsatsen var redan så omfattande att det från

126

kalkföretagets och skogsföretagets sida var svårt att hävda att polisen bortsåg från deras behov. Det var uppenbart att människors engagemang och arbetsuppgifternas karaktär gjorde förhållandena svåra för polisen. Under hela polisinsatsen var vi väldigt öppna för att underlätta så mycket som det gick för demonstranterna. Allmänhet fick inte köra bil upp till platsen eftersom det var en enskild väg. Skogsvägen var några kilometer och många äldre orkade inte gå hela vägen. Polisen har dock tillstånd att köra på alla enskilda vägar och ställde upp och hämtade de som hade svårt att gå. Visserligen var det inte en så stor mängd människor som vi körde, men det kan tyckas lite motsägelsefullt att underlätta för demonstranter att ta sig dit eftersom det logiska och praktiska hade varit att sträva efter att ha så lite demonstranter som möjligt där. Att agera på detta sätt låg dock i linje med de konfliktreducerade principerna. En natt vid gryningstimmarna slog Greenpeace aktivister till och kedjade fast sig i maskinerna. Deras agerande spred sig snabbt och demonstranterna talade med otrolig respekt om Greenpeace individerna i termer som ”nu har hjältarna från Greenpeace

kommit”. Vi i dialogpolisen blev väckta tidigt på morgonen och hastade iväg till

området. När vi åkte iväg från hotellet slet vi med oss frukostpåsar. Vi var dock inte direkt hungriga så tidigt på morgonen. Det gjorde att vi inte hade ätit något från frukostpåsarna när vi kom fram till platsen och möttes av ganska hungriga och törstiga aktivister. De hade suttit där några timmar när vi kom fram. Vi gick tillbaka till bilen och hämtade våra frukostpåsar och delade ut innehållet till dem. Det gick lugnt till när aktivisterna togs bort. Jag minns att några poliser ställde sig vid staket så att de dolde aktivisterna som satt vid skogsmaskinen. Då blev genast aktivister på andra sidan staketet upprörda. ”Varför står ni i vägen? Vad ska ni göra? Vi vill se att ni inte gör illa

våra aktivister!” Polispersonalen kan dock ha fått order att ställa sig där, vilket gör att

de inte bara kan gå därifrån om någon har en uppfattning att de inte borde stå där. Den här typen av känslor och önskemål uppfattar vi dialogpoliser eftersom vi rör oss bland människor. I det här fallet var det inte några konstigheter. Polispersonalen flyttade på sig. Det var sådana här smådetaljer hela tiden. Det var en hätsk och känslosam stämning, men den här typen av beteendekorrigeringar och anpassningar reducerade kraftigt aggressionerna mot polisen.

Det är en stor fördel att dialogpoliserna tillhör polisorganisationen och att inte funktionen är placerad i någon annan organisation. Det minimerar beslutsvägarna och underlättar kommunikation direkt med polispersonal. Att den funktion vi har ligger på polisen är också fördelaktigt med tanke på att polisen inte bara blir de som står för fysiska ingripanden utan också står för dialog och för att försöka finna lösningar. Det gör det lättare att människor får en mer positiv bild av polisen. De kontakter vi har och ett uppbyggt förtroende underlättar för oss att iscensätta möten mellan olika parter. Representanter från kalkföretaget kom ut till skogen. Det var en komplicerad rättsprocess där det fanns frågor som vi inom polisen inte kunde svara på. Våra

127

erfarenheter är att man genom att ordna möten mellan parter kan minimera omfattningen på en konflikt. Det kan även innebära att olika parter gör överens- kommelser som kan göra att en protestaktion avbryts. Vi i dialoggruppen kan inte styra vad olika parter kommer överens om, men vi kan dels verka för att ett möte kommer till stånd och även försöka lugna ned och hantera de största känslosvallen för att öka förutsättningar för att det uppstår en konstruktiv dialog. I det här fallet stod parterna så långt ifrån varandra och det var så mycket känslor inblandade att mötet inte hade ett lösningsfokus.

När det gäller Greenpeace-aktivisterna som satt fastkedjade vid maskinerna kunde polisen ha satsat på att klippa bort dem så fort som möjligt, men det fanns en vinst i att inte skynda på. Ett syfte med denna typ av aktioner är att få uppmärksamhet i media och vi inom polisen kan underlätta en sådan ambition. Genom att vänta med att genomföra en insats kan journalister hinna komma till en plats och dokumentera och filma aktionen. I samband med Greenpeace-aktiviteten gick en dialogpolis runt med sin surfplatta och visade bilder för de fastkedjade aktivisterna och sade ”nu är det

bild på er i tidningen. Nu är det ute i media vad ni gjort”. Polisen kan välja en annan

taktik som syftar till att minimera uppmärksamheten, men ur ett demokratiperspektiv så ser vi från dialogpolisens perspektiv det som viktigt att verka för att medborgares protester blir synliga. För både företag och politiker kan det givetvis finnas en önskan att polisen hanterar det på ett annat sätt eftersom en stor uppmärksamhet sätter press på dessa aktörer att agera. Ett sådant förhållningssätt från polisens sida flyttar fokus från polisens agerande till själva sakfrågan. Genom att polisen anammar ett förhållningssätt att det finns en vinst i att en aktions budskap får uppmärksamhet istället för att uppfatta att polisens roll är att slå ned och tysta protester är vår erfarenhet att det kan påverka beslut som senare tas. Protesten i Ojnareskogen fick stor uppmärksamhet och tre år efter protesterna så beslutade regeringen att Ojnaren skulle bli ett naturskyddsområde. Miljöministern från miljöpartiet framförde att beslutet visar att regeringen tar skyddet av Sveriges natur på stort allvar. För att tillgodose den andra parten fattades också ett beslut att utse en kontaktperson som tillsammans med regionen, näringslivet och fackliga organisationer skulle ta fram ett näringslivspaket för Gotland på 100 miljoner kronor som motåtgärder för de uteblivna planerna på kalkbrytning.

Polisinsatsen i Ojnareskogen höll på i nio dagar. Skogsföretaget avbröt sitt uppdrag att avverka skogen. Det var en mycket jobbig kommendering. Vi arbetade oerhört mycket och var mycket utsatta. Även om vi inte utsattes för våld blev det mentalt jobbigt. Vi i dialogpolisen var polisens ansikte utåt och det var budbäraren man sköt. En del var besatta i frågan och våra namn var kända. Det lades upp bilder på Facebook. Människor ropade våra namn i skogen. Det fanns människor som avskydde oss två dialogpoliser som var i Ojnareskogen. En av dialogpoliserna:

128

”Jag fick en bild på mig där jag fick frågan hur det var att begå brott mot mänskligheten. När jag efter polisinsatsen lämnade Gotland så kände jag att jag inte skulle kunna åka dit igen.”

Polisen fick kritik efter polisinsatsen med anledning av att det skrivits anmälningar på människor. Att så skedde var en del i den aktivitet som handlade om polisens skyldighet att reagera på att avverkningen hindrades och visa att polisen såg allvarligt på det hela. Människor som inte tidigare hade haft att göra med polisen kunde några veckor efter polisinsatsen ringa och fråga hur de skulle göra när de skulle infinna sig på ett förhör. Vad det innebar att man blev kallad till ett förhör. Vi gav dem information och råd.

En av dialogpoliserna:

”Ett år efter polisinsatsen så kunde jag fortfarande få psykiska reaktioner i form av hög puls och jag kommer ihåg att jag ofta gick och tittade mig över axeln, till exempel när jag handlade. Något år senare när jag åter fick ett uppdrag på Gotland i samband med politikerveckan i Almedalen så besökte jag själv ett seminarie som handlade om Ojnareskogen. Jag blev igenkänd. Det kom fram folk och kramade mig. Då släppte allt och det kändes verkligen skönt.”

Vi hade ett svårt uppdrag i Ojnareskogen. En del tror jag inte förstår vad som kunde ha hänt om polisen hade valt att agera på ett annat sätt och valt en mer offensiv taktik. För det första hade det fått stora negativa konsekvenser för polisen i Gotland ur en legitimitetsaspekt. Det var väldigt starka känslor inblandade som inte bara utmärktes av att parterna i konflikten stod långt ifrån varandra. Det fanns också två olika läger på polisstationen. Att starka känslor spelade in märktes också av vid samverkan mellan polisen och andra aktörer såsom Länsstyrelsen. Möten fick inte det utfall man önskade utan man fastnade i olika diskussioner och det blev inte klart vem som skulle göra vad. Att känslorna var så starka hade dessutom kunnat leda till ett omfattande motstånd och med det en risk för skador som följer av ett kraftigt fysiskt ingripande.

För det tredje hade det med den personalstyrka som fanns inte varit möjligt att lyckas med en offensiv taktik. Visserligen hade det gått att avverka fler träd än som var fallet, men totalt sett hade det inte gått att genomföra uppdraget utan en väldigt mycket större polisinsats. Med tanke på det säkerhetsavstånd som krävdes runt maskinerna och områdes karaktär så hade det kanske behövts 1000 poliser för att säkerställa att skogsmaskinerna kunde arbeta. Det hade behövts bevakning under natten för att demonstranter inte skulle tränga in i området. Det hade behövts bevakning av polisfordon och av drivmedelleveranser, drivmedelsdepåer, transportvägar etcetera.

129

Med tanke på att Ojnareskogen senare blev ett naturreservat hade det varit tragiskt om träden hade blivit avverkade. I högsta domstolens beslut några månader efter att polisinsatsen hade avbrutits framfördes att:

”Slutsatsen blir att bolagets intresse av omedelbar verkställighet inte med

erforderlig marginal väger tyngre än de intressen som talar för att ett lagakraftvunnet avgörande bör föreligga innan verkställighet får ske. Tillståndet bör därför tills vidare inte få tas i anspråk.” (HD, 2012, s. 623)

Skadorna som uppstod i samband med polisinsatsen var relativt små och vi är stolta över det vi i dialoggruppen gjorde och hur polisen hanterade situationen. I samman- hanget så blev vi mycket berörda av ett SMS som vi fick i efterhand från en tongivande demonstrant. Hon skrev att hon förstod att polisen haft en tuff uppgift, men att vi hade hanterat det på bästa tänkbara sätt och hon tackade oss för vårt jobb. Det kändes väldigt bra.

Det som hände i Ojnareskogen är ett typexempel på betydelsen av att polisen har en dialoggrupp, där vi kan verka för att polisens roll blir att försöka kanalisera och stödja möjligheten att en meningsyttring uppmärksammas istället för att agera i enlighet med traditionellt polisarbete och inrikta sig på att slå ned en protest. Det handlar med ett sådant synsätt om att finna lösningar och kanalisera protester i form av en politisk process. I Ojnareskogen fångade politiker upp och tog hänsyn till det stora intresset att bevara skogen samtidigt som det satsades pengar på företagandet på Gotland. I Ojnareskogen stod parterna så långt ifrån varandra så ett möte mellan dem resulterade inte i några överenskommelser. I andra fall har protester kunnat resultera i överenskommelser mellan olika parter. Ett exempel på detta är taxikonflikten på Arlanda (presenteras i kapitel 4).