Beslutsfattande

I likhet med ”kunskap” är ordet ”beslut” vanligt förekommande i rapporten (se t.ex. avsnitt 2.12). Det finns olika skolor när det gäller att förklara beteenden vid beslutsfattande. Geraldi och Stingl (2016) delar upp forskningsinriktningarna i tre skolbildningar:

x psykologisk (”reductionist”) x politisk (”pluralist”)

x social (”contextualist”)

Den först nämnda skolan definierar ett bra beslut ur ett strikt rationellt perspektiv, men utgår inte från att beteendet i verkliga beslutssituationer är rationellt. I den

109

politiska skolan bedöms rationalitet i beslutsfattande som mindre intressant. Istället används en mängd teoretiska förklaringar från organisationsteori, statsvetenskap och kognitiv psykologi. Aktörer med olika makt och intressen spelar en viktig roll i den politiska skolan som uppfattar att beslut kommer till genom en förhandling. Slutligen, den tredje skolan utgår från att det är ett starkt samband mellan ett beslut och organisationskulturen (Geraldi & Stingl, 2016).

Organisationsforskare har funnit att många viktiga beslut påverkas av chefers egna kognitiva processer (se t.ex. Hambrick & Mason, 1984). En människa tolkar information utifrån sin förförståelse och kan misslyckas med att ta in faktorer i sitt beslutsfattande som inte överensstämmer med sin syn på ett fenomen (se t.ex. Beyer m.fl., 1997; Dearborn & Simon,1958). I flera av dialogpolisernas berättelser, men även utifrån andra intervjuer, går det att hitta exempel på förlopp som kan förklaras med beslutsfattares förförståelse och sätt att tolka information. Till exempel utsagor om vikten av att dialogpoliserna paketerar information på ett sådant sätt att respektive part har lättare att ta in den, vilket i sin tur kan påverka möjligheterna att göra överenskommelser och medla mellan olika intressen (se t.ex. avsnitt 2.20).

Forskare har funnit att det i beslutssituationer kan vara svårt att separera känslor från intellektuella övervägningar (Damasio, 1995; Simonson and Staw, 1992; Schwartz, 2000; Schmidt and Calantone, 2002). I dialogpolisernas berättelser och i vissa andra intervjuer till exempel gällande Göteborgspolisens agerande gentemot NMR förekommer påstående om att känslor styrt somliga chefers beslut inom Polismyndigheten (se t.ex. avsnitt 12.2.9; 12.2.10). Att känslor påverkat beslut och efterföljande agerande har påståtts även gälla för dialogpoliserna (se avsnitt 12.2.4; 18.11.5) och olika grupper och individer som dialogpoliserna har haft kontakt med (se t.ex. avsnitt 4.2 och 10.2).

Ett förhållande som uppenbart väcker starka känslor är frågor kring NMR:s yttrande- och demonstrationsfrihet. Med tanke på slutsatser i nyss nämnda forskning är det naturligt om det finns en risk för att argument och resonemang rörande dessa grundläggande friheter i hög grad blir känslostyrda.

Forskning visar att aktörer med olika intressen och makt kan spela en viktig roll i samband med beslutsfattande (se t.ex. Aaltonen and Kujala, 2016; Allisson and Zelikow, 1999; Beringer and Kock, 2013; Mintzberg, 1985; Walsham, 1993). I dialogpolisernas berättelser framgår att makt och intressen har stor betydelse för vilka beslut som tas av grupper och individer, vilket också gäller beslutsprocesser inom Polismyndigheten. Ett exempel på detta är att repressiv verksamhet fått stort utrymme inom Polismyndigheten till skillnad mot brottsförebyggande aktiviteter såsom dialogpoliskonceptet (se avsnitt 2.4, 15.6 och 18.11.2).

110

Ett konkret exempel är Göteborgspolisens sätt att agera och uttrycka sig vid NMR- demonstrationen 30 september 2017 (se avsnitt 12). Även om Göteborgspolisens agerande har ifrågasatts (se t.ex. avsnitt 12.9) har det fått ett starkt stöd i den allmänna debatten. Ett stort antal ledande politiker berömde exempelvis polisens hanterande. Med tanke på att Göteborgspolisen fått och fortfarande får ett starkt instämmande av betydelsefulla samhällsaktörer är det naturligt om chefer fattar beslut som följer den inslagna linjen.

Det finns även forskning som visar att beslutsfattande påverkas av starka preferenser om vad som uppfattas vara ett givet sätt att agera på (Bragger m.fl, 2003; Schulz-Hardt m.fl., 2009). Begreppet “path dependence” går att använda som en förklaringsmodell till att vissa beslut fattas. Med detta menas att personer i en organisation ofta agerar likartat efter bland annat formella och informella regler och rutiner (Alison and Zelikow, 1999; Scott, 2006; Sydow et al., 2009). Göteborgspolisens agerande mot NMR skulle kunna falla inom fenomenet ”path dependence”, men det finns även andra exempel som går att hänföra till denna föreställning om hur personer agerar. Dialogpoliserna berättar exempelvis att det uppstod en praxis i samband med demonstrationer mot regimen i Iran som både demonstranter och vissa befattningshavare inom Polismyndigheten fortfarande håller fast vid. Det handlar om platsen för demonstrationer i Stockholms city. Dialogpoliser menar att de befattnings- havare inom Polismyndigheten som anammat praxisen att erbjuda demonstranterna fyra platser egentligen gör fel eftersom demonstranter i princip ska kunna välja vilken offentlig plats som helst, och att polisen ska pröva varje ansökan utifrån de kriterier som finns. Likaså har det blivit en praxis bland vissa demonstranter att välja en speciell plats trots att den inte är den mest ideala ur deras perspektiv för att bli sedd och hörd (se avsnitt 13.1).

Andra slutsatser rörande forskning kring beslutsfattande som är applicerbara för att förklara beslutsfattande är ”the responsible effect”. Med detta menas att beslutsfattare håller fast vid ett beslut då en förändring av beslutet skulle innebära att man tappar ansiktet (se t.ex. Bateman & Zeithaml, 1989; Bazerman m.fl., 1982; Brockner m.fl., 1986; Drummond, 2014; Simonson and Staw, 1992; Schmidt and Calantone, 2002; Schulz-Hardt m.fl., 2009; Whyte, 1991).

I samband med deltagande observation har det framgått att vissa grupper och individer som protesterar verkar hålla fast vid ett beslut för att det skulle innebära att tappa ansikten att ändra sig. Att detta fenomen förekommer även inom Polismyndigheten har framkommit både vid deltagande observation och intervjuer. Kommenderingsledningens beslut och resonemang i dialogpolisernas berättelse med rubriken ”När polisen trodde att slottet skulle attackeras med en Bobcat” (se avsnitt 15.1) går att förklara med stöd av denna forskning. I detta och många andra exempel kan dock flera förklaringsmodeller vara relevanta. Beskrivningen om Bobcaten skulle

111

också kunna förklaras med teorier om begränsningar i perceptionsförmåga som berördes tidigare. De inblandades vilja att se ett visst förhållande kan göra att man bortser från viss information eller inte tolkar informationen så att olika perspektiv kommer fram. Det är ett välkänt fenomen och går att skönja i flera av berättelserna även om det inte alltid uttrycks explicit. När det gäller polisverksamhet förekommer detta fenomen inom olika verksamhetsfält och har bland annat belysts av forskare som studerat utredningar av brott. Fokus på en viss hypotes kan göra att det finns en risk att man bortser från andra alternativ (se t.ex. Fahsing, 2016; Innes 2003).

Beslutsfattande som berör komplexa beslut som involverar många parametrar har även belysts (Bowen, 1987; Tiwana m.fl., 2006). När det kommer till yttrande- och demonstrationsfrihet och beslut som ska fattas kopplat till detta och hur grupper väljer att agera kan ett flertal dilemman urskiljas. Det gör beslutsfattandet extra svårt vilket framgår i flera exempel, bland annat just nämnda Bobcat-exempel (se avsnitt 15.2). Vidare har forskning visat att en kultur som inte tillåter kritiska frågor (t.ex. grupp polarisering och ett tryck på likformighet) kan få en negativ inverkan på kvaliteten vid beslutsfattande (se Brockner, 1992; Janis, 1982; Myers & Lamm, 1976; Street & Antony, 1997). Ett skäl till att inte våga komma med kritik hänger samman med att personer uppfattar att det kan påverka dem på ett negativt sätt (se Andersson, 2003; Keil and Robey, 2001; Shepherd m.fl., 2014). Beslut kan också påverkas av så kallade grindvakter som gör att viss information inte når beslutsfattare (se Bouhnik and Giat, 2015; Manis m.fl., 1974).

Flera omständigheter pekar på att det i vissa grupper finns ett tryck på likformighet. Ju mer polariserad en grupp blir desto större är risken att trycket på likformighet ökar och att avvikande åsikter och perspektiv får mindre och mindre utrymme. Den nyss refererade forskningen pekar på att detta får en negativ inverkan på kvaliteten vid beslutsfattandet i dessa grupper. Den beskrivna problematiken gäller även Polismyndigheten.

Inom svensk polis finns en omfattande rädsla bland polisanställda att utsättas för repressalier – en rädsla som påverkar deras vilja att uttrycka sig kritiskt (se Holgersson, 2019; Wieslander, 2016; 2018). Detta problem kommer till uttryck på flera ställen. Exempelvis uttrycker en kommenderingschef att det finns en del som har väldigt hög respekt för hierarkiska nivåer och att de därför inte vågar säga att de uppfattar något som tokigt, utan hellre är tysta. Att det finns ett behov inom polisen av att någon agerar som ”djävulens advokat” i samband med beslutsfattande har framgått både vid intervjuer och deltagande observation. Behovet av en sådan lösning uttrycks i del A (se avsnitt 2.19).

Forskningshänvisningarna i detta kapitel utgör ett axplock av studier kring beslutsfattande och visar att de fenomen som beskrivs inte är unika för en viss

112

organisation, utan återfinns i många sammanhang. Det som däremot bör sägas beträffande Polismyndigheten är att forskningsresultat visar att chefer inom denna organisation är mindre öppna för att bland annat ta till sig nya idéer jämfört med chefer i andra offentliga organisationer och även jämfört med chefer i andra branscher (Andersson-Arntén, Jansson, Olsen & Archer, 2017). En studie påvisade att den dominerande egenskapen hos svenska polischefer är passivitet och stresskänslighet (Andersson-Arntén, Jansson, Olsen & Archer, 2018). Polisens förmåga till organisatoriskt lärande har också ifrågasatts (Andersson-Arntén, 2013). Dessutom har polisanställda visat sig ha det lägsta värdet med avseende på hur viktigt de tycker att deras arbete är grundat på forskning. På en skala från +100 till -100 fick universitets- lärare ett värde på över 90, läkare och psykologer hamnade just under 90. Lärare och ingenjörer hamnade mellan 50 och 60. Präster fick värdet 30. Polisanställda hamnade på värde minus 20 (-20). De fick också det lägsta värde (-30) av alla de 18 professioner som undersöktes gällande hur viktigt de tyckte det var att vara uppdaterad på ny forskning (Brante, Johnsson, Olofsson & Svensson, 2015). Dessa förhållanden innebär givetvis en speciell utmaning när det gäller dialogpoliskonceptets genomslag i polisorganisationen.