1. Inledning
3.5 Hatbrott, sociala medier och radikalisering
En grundläggande föreställning i många våldsbejakande ideologier är att en eller flera andra grupper utgör ett hot. Att stereotypisera och avhumanisera sina motståndare minskar de moraliska spärrar som finns mot att använda våld mot medmänniskor. Det bidrar inte bara till att rättfärdiga våld, utan kan också göra det moraliskt påbjudet (se t.ex. Kati m.fl., 2017). Sageman pekar på att internet möjliggör att rykten kan återupprepas konstant. Det bidrar till att polariserade sidor kan förstärka sina positioner och hindrar dialog mellan parter som postar sina mest extrema ståndpunkter. En del sociala medier förstärker problemet genom att reducera komplexa ämnen till 140 tecken, där avsaknaden av fysisk närvaro är det sista ledet. Varje grupp ser sin motparts mest extrema röst som den mest representativa (Haslam m.fl., 1995) vilket förstärks av medias fokusering på det mest sensationella och
97
extrema. Detta leder till en ond cirkel av ömsesidig förstärkning mellan två parter (Sageman, 2017).
Som framgår ovan framhåller Sageman att problemet med att sättet att kommunicera med hjälp av internet leder till att extrema ståndpunkter får ett stort utrymme och att detta är en viktig orsak till en polarisering mellan olika grupper. Men de extremt framförda budskapen är ofta framförda i frustration och liberala demokratier ska inte hantera sådana uttryck som kriminella handlingar eftersom uppfattningen att vissa åsiktsyttringar undertrycks kan bidra till att eskalera spänningarna (Sageman, 2017). Hans ståndpunkter kan uppfattas motsägelsefulla i denna fråga eftersom han inte fördjupar17 sig närmare i dilemmat mellan att försöka minska förekomsten av
nätkräkningar kontra vikten av att inte hindra människor från att uttrycka sig. Sannolikt kan det hänföras till det amerikanska grundläggande synsättet om en mycket vid yttrandefrihet, där hets mot folkgrupp inte ens finns som brottskategori. I Sverige kan man bli straffad för hatbrott. Det förekommer dock en hel del diskussion kring lagens berättigande (se t.ex. jagärhär, 2018). Axberger (2018) menar att det är viktigt att särskilja allvarliga fall av nätkränkningar från glåpord och andra former av yttranden som inte på ett tydligt sätt rör sig om ett brott mot lagen. I annat fall finns risken att människor som är frustrerade, vars enda möjlighet är att protestera verbalt mot något, kan uppleva att yttrandefriheten begränsas. Det göder grupper som hävdar att det inte är accepterat att ta upp vissa frågor och komma med en viss typ av kritik. Det kan medföra att problemet med nätkränkningar trivialiseras och ses som maktens sätt att tysta människor med en annan uppfattning (Axberger, 2018).
I samband med datainsamling till studien om polisens arbete med hatbrott på nätet (se Holgersson, 2018a) gavs åtskilliga exempel på hur tydliga fall av hets mot folkgrupp inte återgavs i sociala medier när åtalspunkter eller domar redovisades. Istället gavs exempel där rekvisiten inte var lika tydligt uppfyllda eller enstaka kommentarer som äldre människor blivit dömda för. Dessa exempel användes för att generellt avfärda brottet hets mot folkgrupp eller/och som ett led i att ifrågasätta att rättsväsendet lägger ner resurser på detta brott. Det fanns även exempel på detta i traditionella medier. I en intervju i denna rapport framgår bland annat att chefen för den parlamentariska delen av NMR anser att brottet hets mot folkgrupp är en ”gummiparagraf” (se avsnitt 12.4).
Näthatsgranskaren som gjort över 1400 anmälningar om hatbrott på nätet betonar att det inte är ett brott i Sverige att exempelvis kritisera en religion, men att hota eller nedvärdera en religionsutövare är ett brott. De skriver:
17 Det är möjligt att Sageman har uttryckt sig tydligare i andra sammanhang som inte rapportförfattaren haft
98
”Detta kan vara svårtolkat. Försök tänka så att om det hotar eller kraftigt
nedvärderar en grupp människor är det brott. Grupper kan till exempel vara: invandrare, muslimer, HBQT-personer, kristna, araber, afrikaner, somalier […]” (Näthatsgranskarna, 2019)
År 1971 förband sig Sverige att följa FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Konventionen stadgar att konventionsstaterna ska olagligförklara och förbjuda organisationer och propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering. Sverige har konsekvent hävdat att dessa förpliktelser uppfylls genom straffbestämmelsen hets mot folkgrupp. Lagstiftningen har skärpts på området för att tillgodose upprepad kritik från CERD18. Dialogpoliser som intervjuats har
poängterat vikten av att polisen agerar för att motverka förekomsten av hatbrott. Det handlar om att det är betydelsefullt för polisens trovärdighet hos vissa grupper, och för att minska risken att grupper agerar själva med anledning av att de uppfattar att polisen inte gör någonting. Dialogpoliserna har också understrukit vikten av att motarbeta hatbrott för att hindra att olika grupper polariseras och att konflikter eskalerar (se även Holgersson, 2018a).
Det finns internationella exempel på hur sociala medier används för att skapa ett hat mot människor med en viss etnicitet, politisk hållning, sexuell läggning eller religiös åskådning och hur detta lett till omfattande våldsdåd (se t.ex. Naughton, 2018). Folkmordet i Rwanda är ett exempel på hur etniskt föreställda skillnader har utnyttjats för att bygga upp fiendebilder och motivera till våldshandlingar och förföljelse (Lower & Hauschildt, 2014; Mamdani, 2014).
Hatiska och fördomsfulla budskap på internet kan bidra till att skapa en miljö som legitimerar och förstärker hatfulla yttranden (Auestad 2015; Bangstad 2014; Jupskås 2012). Det kan påverka människors attityder, och personer som regelbundet tar del av och reproducerar hatfulla budskap på internet kan medföra att de själva eller andra fattar mer extrema beslut (se Kati m.fl., 2017; se även Bjurvald, 2013; Erlandsson, 2017; Gardell, 2015). Som yttersta konsekvens kan hatfulla budskap på internet motivera människor att genomföra grova brott (se t.ex. Hawdon 2012; Nassauer 2011; Perry 2014). Hatbrott kan även få andra konsekvenser genom att utsatta upplever psykisk stress (se Clement m.fl. 2006), men också indirekta konsekvenser genom att vissa personer och grupper drar sig tillbaka från den offentliga debatten (Bladini, 2017; Eggebø & Stubberud, 2016; Enjolras m.fl., 2014). Forskning har också visat att hälsan kan påverkas även för dem som inte direkt utsatts för diskriminering (Kunst m.fl., 2012).
18 Committee on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination. Även den senaste rapporten från CERD
99
Ideologiskt baserade berättelser på sociala medier har stor betydelse för rekryteringen till våldsbejakande extremistiska grupper. Ett sätt att arbeta mot våldbejakande miljöer är att skapa så kallade alternativa berättelser. Avsändare av budskapet är i dessa sammanhang viktigt. Offentliga organisationer kan ha svårigheter att nå tänkta målgrupper (RAN, 2015; 2017). Forskning har inte bara visat att en viktig samhällseffekt av hatfulla yttranden och hatkriminalitet är att bidra till att öka polariseringen i samhället (se t.ex. Perry, 2015). Den har också en negativ inverkan på det demokratiska systemet genom att många politiker och journalister utsätts för hot (se t.ex. Broberg, 2015; Brå, 2017; Löfgren Nilsson, 2015; MSB, 2016; SKL, 2018; Tidningsutgivarna, 2016; 2017). Ett demokratiskt samhälle är i beroende av att människor vågar yttra sig i olika frågor.
En forskningsstudie identifierade stora brister i Polismyndighetens sätt att arbeta med hatbrott på nätet. I sammanfattningen citerades ett yttrande från en fritidspolitiker:
”Det här klimatet som finns på nätet är förödande. Det är det som jag oroar mig mest för. Vi behöver varenda en som vill engagera sig i det här samhället. Polisen måste bli bättre på att hantera de här frågorna. Det är jätteviktigt.” (Holgersson, 2018a, s. 4)
När näthat och hatbrott förs fram som ett samhällsproblem handlar problembeskrivningen ofta om yttranden och ageranden från grupper och individer som uppfattar ljus hudfärg och västerländska värderingar som överlägsna. Vid intervjuer med dialogpoliser och andra har det framgått att det även är viktigt att känna till att det finns ett omfattande problemkomplex med hatbrott mellan och inom olika grupper med migrantbakgrund i Sverige (se t.ex. avsnitt 7.1.1, 14.6 och 14.11). Intervjuer och deltagande observation indikerar att hat och fördomar bland individer i dessa grupper kan vara minst lika starka som inom den rasism som bygger på en föreställning om den europeiska kulturens överlägsenhet. En återkommande synpunkt vid intervjuer har varit att det finns stora utmaningar för det svenska samhället att hantera konflikter mellan olika etniska och religiösa grupperingar och att detta problem blir större i takt med att fler människor från olika konfliktområden kommer till Sverige. Polismyndigheten har en viktig roll i detta sammanhang. Ingen ska behöva åtnjutna ett svagare skydd enbart för att man tillhör en grupp vars utsatthet polisen har mindre kännedom om (se Holgersson, 2018a).
100