Intervju med aktivist i Ojnareskogen

Jag var på plats fysiskt i Ojnareskogen mellan torsdagen och söndagen, men var uppdaterad på vad som hände där innan också. Jag har nämligen varit mycket engagerad vad gäller Ojnareskogen under många år. Dialogpolisen tog kontakt med mig per telefon och det märktes att de hade gjort research och visste att jag arbetat med frågan länge. De sade att de gärna ville prata med mig och frågade om jag hade tid och möjlighet. De var artiga, trevliga och öppna. Det här förhållningssättet är något som utmärkt de kontakter jag haft med dialogpolisen från och med Ojnareskogen till idag. Det har aldrig blivit någon konfrontation. De har alltid ställt öppna frågor och jag har uppfattat dem som oerhört lyssnande.

Det var saker som var problematiska när det gäller aktiviteten i Ojnareskogen. Det första var att poliserna som var där var från Stockholm och dessa poliser hade nog

130

föreställt sig en annan karaktär på demonstranter som de skulle möta i skogen. Jag ägnade oerhört mycket tid åt att prata med uniformerade poliser att de som deltog i protesterna var vanliga människor i form av lantbrukare, pensionärer, barnfamiljer etcetera. Det fanns visserligen några enstaka aktivister som hade kunnat göra mer än det passiva motståndet, men grupptrycket var sådant att de inte gjorde något annat. Det fanns en vänlig inställning till polisen bland aktivisterna. Det var ju inte människor som hade haft några konflikter med polisen förut, utan de hade en positiv bild av polisen. Jag uppfattade att dialogpolisen omedelbart fattade vad det var för demonstranter som var i skogen. Känslan var att dialogpolisen ansträngde sig att förmedla denna bild till polisledningen, men att de inte riktigt tog till sig denna bild. Det var ett byte av den uniformerade personalen i slutet av veckan och detta byte märktes tydligt. Om jag minns rätt så kom dessa poliser till Gotland på fredagskvällen och det skulle vara skiftesavlösning på lördagen. När de kom ut till skogen märktes det att dessa poliser inte hade förstått hur det gått till under hela veckan. De nya som kom hade inställningen att ”nu får vi sluta lalla med de här aktivisterna och bära runt dem.

Nu får det vara slutburet!”. Polisen ändrade attityd och blev mycket hårdare. Jag kan

uppleva att vanliga människor som inte ätit och sovit ordentligt under ganska många dagar därför snabbt blev ifrågasättande, mer aggressiva och radikaliserade beroende på polisens agerande. Det gäller även mig själv.

Polisen släpade folk hårt. Människor började skrika och gråta. Jag vet att polisens internutredning har utrett ärenden om övergrepp på vanliga människor som ägnade sig åt civil olydnad. Men dessa utredningar visade sig senare inte leda till något. Människor som deltog i protesten på plats uttryckte ”vad faan håller du på med?” till poliser. Polisen var hårdhänta på ett annat sätt än förut. De tappade folk när man bar dem. De bar folk i halsen. Människor runt omkring blev upprörda. Polisen kunde uttrycka: ”Håll käften! Du ska sitta ner. Det här är ett PL 24 område. Om du inte gör

som jag säger nu så…”. Det var hårt och attityden bland demonstranterna ändrades

snabbt beroende på detta. Folk fick en olustkänsla och började filma med sina mobiltelefoner. Jag tippar att vi var drygt 350 demonstranter och att det var ett hundratal poliser. Det gick inte för polisen att få kontroll på de här människorna för de bestämde sig att agera.

Min tolkning är att människors vilja att sätta sig i vägen orsakades av polisens eget agerande. Inte någon gång under hela protesten hade det varit så många som hade suttit i vägen som blev fallet nu. Var och en av demonstranterna tog ett eget beslut att det är ”nog nu!”. Det fanns inga ledare för demonstranterna i skogen utan polisens agerande triggade att personer tog detta beslut i stort sett samtidigt. Vi fick då akademiker som till skillnad mot förut själva aktivt började ägna sig åt civil olydnad genom att sätta sig i vägen. När en pensionerad rektor från en liten ort på Gotland

131

satte sig i vägen fick hon med sig andra. Den pensionerade rektorn var runt åttio år och var känd för att vara stringent och vara en aktiv debattör. Man tänkte att när en nästan åttiårig dam agerar att ”kan hon så kan ju jag”.

Polisen började agera i grupper där man gick i bredd. De utstrålade ett helt annat förhållningsätt jämfört med tidigare. Man visade makt och styrka. Det hände då något i bemötandet från två håll, både från polisens sida och från demonstranternas sida. Jag kände att nu kunde det gå riktigt illa. På grund av detta sprang jag bort till ett plastband som delade av polisens område mot oss som demonstrerade. Det var någon form av sambandscentral för polisen. Det stod en polis vid plastbandet och jag sade att ”Snälla, jag får inte tag i Lars21_{.” och sade att jag trodde att han satt i något möte.}

Polisen svarade att det stämde. Jag frågade vädjande till polisen: ”Kan ni på något sätt

säga till honom att han behövs här nu? För jag tror att det håller på att gå åt skogen”.

Polisen sade då med en befallande stämma: ”Du står för nära plastbandet. Du får

backa en meter”.

Det som hände och den enskilda polismannens agerande gjorde att det då slog slint i huvudet på mig. Jag uppträdde på ett sätt som definitivt inte är likt mig. Det började med att jag slog ut med mina händer och sade något i stil med att: ”Jag orkar bara

inte. Jag känner att det här är på väg att gå åt skogen och du säger att jag ska backa en meter i skogen. Det är otroligt jävla löjligt!” Jag vet att jag sedan klev fram till

plastbandet och sade ”Nu står jag här vid plastbandet. Vad ska du göra nu? Ska du slå

ner mig nu? Ska du fängsla mig? Vad ska du göra?” Han sade då med samma kalla och

befallande stämma att ”Du vet att det inte går till så. Nu tar du dig samman och

backar”. Jag sade att ”jag tänker inte ta mig samman. Jag tänker stå här”. Som en blixt

från en klar himmel hade jag plötsligt blivit en radikaliserad demonstrant. Det var många som fick ett helt annat uppträdande beroende på polisen agerande.

Situationen fortsatte med att jag sade att jag inte skulle gå därifrån förrän de såg till att en dialogpolis kom till platsen. Och i det här läget tog jag min fot innanför plastbandet. Jag är den första att medge att mitt uppträdande var löjligt och så pinsamt. Men jag kände att det höll på att gå åt skogen och att polisen inte fattade det. Polisens agerande hade förändrat mig så att jag visade de sämsta sidor hos mig som människa. Jag kommer också ihåg att jag på ett aggressivt och obstinat sätt säger ”Luften är fri vad faan ska du göra?”. Jag uttryckte också att om det här ska bidra till att jag ska få hit en dialogpolis så var jag beredd att fortsätta. Jag hade i det här läget också börjat gråta.

Nu ringdes dialogpolisen ut till platsen. Det fanns ett stort förtroende för dialogpolisen. Den uniformerade polisen utsatte människor för rena övergrepp. Det som också bör nämnas är att i början av veckan så hade polisen börjat hovra med

132

helikopter över tältlägret i skogen. Och det hände även när dialogpolisen i början av veckan stod och pratade med demonstranterna om polisens uppgift och roll i början av veckan. Jag vet att den dialogpolis som var där gick undan och jag har fått berättat för mig att han skrek i sin mobiltelefon att helikoptern måste iväg. Min känsla var att det var en maktkamp inom polisen där det fanns en falang som var för hårda tag medan en annan falang ville ha en annan lösning. Det kändes osunt. Jag tror människors syn på polisen delades upp i ”good guys och bad guys” och att en sådan syn också fanns bland poliserna.

En del poliser verkade ha inställningen att det där meseriet med att prata med folk, det behöver man inte göra, utan nu går vi in och gör det vi ska. Man kände föraktet hos dessa poliser. Man måste komma ihåg att de människor som fanns i skogen för att protestera inte var aktivister som hade tänkt att kasta stenar. Det var djupt engagerade människor som representerade alla aspekter av medborgare i samhället. Dessa människor klarade inte av att bli behandlade illa av polisen. För det hade de aldrig tidigare varit med om i livet och tänkte inte acceptera detta nu heller. Hade polisen fortsatt med att exempelvis bära folk i halsarna hade de triggat människor att agera på ett sätt så att polisen hade varit tvungna att använda mer våld. Hade polisen använt mer våld hade de mötts av mer motstånd och situationen hade eskalerat. Det är jag övertygad om. Polisen var så få i förhållande till antalet demonstranter så de hade aldrig klarat av det hela utan att använda extremt mycket våld där människor hade skadat sig och av den anledningen inte kunde ägna sig åt civil olydnad. Ett sådant agerande från polisen hade i sin tur kunnat rendera i en upptrappning av konflikten. Polisen hjälpte indirekt Nordkalk att begå ett lagbrott för att de avverkade nästan sju hektar för mycket skog, vilket vi påpekad för vettiga poliser. Någonting hände där polisen förstod att det inte var bra. En sak som var uppenbart i början av veckan var att polisen var oerhört dåligt förberedda. Det blev exempelvis tydligt genom att polisen hade tänkt att använda sig av ridande poliser. Hela området är fullt av kalkstenssprickor och folk rider därför aldrig i denna skog av det skälet. Polisen verkade ha gjort en dålig analys och det saknades en konsekvensanalys.

Att polisen inte var tillräckligt analytisk innan man gjorde ingripandet är ett demokratiproblem. Hade man varit förberedd hade upplägget varit helt annorlunda från första början. Dialogpolisen var mycket viktiga för att det inte gick riktigt snett och att utvecklingen istället blev som den blev. Det var också andra poliser som var kommunikativa och hade stor betydelse för hur händelsen utvecklades. De kunde styra upp polisen inifrån och det motverkade att människor blev radikaliserade. Om polisen hade agerat med stor kraft och med en väldigt stor personalstyrka hade den demokratiska process och den lösning som nu blev fallet inte inträffat. En annan utveckling hade varit att polisen skickade mer personal och att skogen hade avverkats.

133

Fallet Ojnareskogen är ett exempel på att man faktiskt kan stoppa saker och bli lyssnad på, men det var oerhört nära att det sista dagen inte hade blivit så.

På det sätt som protesterna genomfördes och återspeglades i media skapades en politisk press. Det politiska spelet fördes på en annan plats. En uniformerad polis uttryckte att det var som polishögskolan när man hade klasskamrater som figuranter. De bar oss. Sedan så satt vi och fikade på olika platser och sedan så fortsatte aktiviteten. Det enda skillnaden var att vi inte hade en gemensam genomgång av övningen. Det blev lite som ett spel, där polisen kunde visa kalkföretaget att man var där och gjorde något. Jag tror faktiskt att de flesta, både poliser och demonstranter undrade vad vi gjorde där egentligen. Vi väntade på att högsta domstolen skulle avgöra om detta skulle överprövas eller inte. Alla visste att det var vitalt att skogen stod kvar annars fanns det ju inget att försvara. Hela aktiviteten blev något av charader och en kuliss där de nytillkomna poliserna som helt plötsligt började agera hårt inte alls förstod kontexten och läste situationen. En nyckel till att protesterna inte fortsatte på söndagen och spårade ur var att Mellanskog drog sig ur och inte ville vara med om de här galenskaperna längre.

135

5