Analys av data

Bakhtins analys av den polyfona romanens röster kan användas som utgångspunkt för att gestalta undervisningsdiskursens polyfona karaktär och det dialogiska samspelet mellan olika kontexter i lärandemiljöer. Avhandlingens undersökningsobjekt är mer eller mindre explicita röster som studenten på ett eller annat sätt signalerar i sitt yttrande (Thompson 1996).302 _{Hur explicita studenternas hänvisningar är kan variera över tid.}

Vad som måste uttryckas explicit i början på kursen är vid en senare tidpunkt en del av den gemensamma kontexten och då behöver studenterna i gruppen endast en antydan för att förstå vilken föreläsning eller kursbok som någons rapporterade lyssnande avser. Men detta betyder också att en hänvisning som är tydlig för en gruppmedlem kan vara otydlig för en annan eller för handledaren, omöjlig för en observatör och osynlig för en läsare. För att tala med Bakhtin (se kap. 5.1.1) handlar det alltså inte om de röster som smält samman med studenternas egen röst, eftersom de inte hörs för observatören. Istället gäller det i första hand de röster som studenterna uppfattar som auktoritativa (Bakhtin 1984:195, 1998:342ff.) och hänvisar till för att underbygga sina resonemang för sina egna syften i den nya kontexten.

I egenskap av observatör kan jag bara uttala mig om det som jag studerar eller iakttar, nämligen studenternas språkliga handlingar. Att utifrån studenternas yttranden dra några definitiva slutsatser om deras tänkande vore att göra sig skyldig till ett kategorimisstag, d.v.s. att studera

en företeelse och uttala sig om en annan. Det betyder att vi som forskare

aldrig kan komma åt själva lyssnandet, d.v.s. lyssnarens lyssnande, som i huvudsak är en dold process (se kap. 3.2). Istället får vi nöja oss med mer

301 _{Svenska skrivregler (2000) skiljer mellan ordagrann och redigerad återgivning.} 302 _{Thompson (1996:506) talar om “signalled voices in the text”.}

eller mindre konstruerade eller rekonstruerade yttranden som visar (eller antas visa) att ett lyssnande i vid bemärkelse ägt rum i en tidigare (undervisnings)situation. Jag försöker således inte förklara vad lyssnande

är, utan beskriva och visa vad en del av våra lyssnande-praktiker gör.

Oavsett hur man definierar lyssnande och lyssnandeprocessen är det som händer i huvudet på en student en dold process för den undervisande läraren. Däremot är studentens respons på olika röst- erfarenheter och röstupplevelser tillgänglig för närmare granskning och användbar som indikation på ett tidigare lyssnande. Jag söker alltså talmönster som säger något om lyssnandet. Utifrån Volosinov (se kap. 5.1.4) menar jag att rapporterat lyssnande dokumenterar receptionen av ett tidigare röstmöte. Förutsättningen är att studenterna rapporterar om sina olika erfarenheter av sitt språkande och görande, vilket i den sociala interaktionen och samspelet med olika kontexter lämnar spår i talet i form av rapporterat lyssnande. Det betyder att ju mer den undervisande läraren vet om vilka kontexter och kommunikativa händelser som studenten kommit i kontakt med desto lättare är det att höra dessa röster eller snarare rester av dessa röster i studentens egen konstruerade röst.

Å ena sidan är antalet teoretiskt möjliga kontexter för studenterna att samspela med oändligt, men å den andra begränsas antalet i praktiken av att studenterna själva anger vilka kontexter som de för tillfället finner relevanta att aktualisera under interaktionen (Nofsinger 1997). Med hjälp av begrepp som ’röst’, ’yttrande’, ’långtidslyssnande’, ’dialogism’ och ’kontext’ anser jag mig således ha de nödvändiga metodiska redskapen för att avgränsa mitt studieobjekt och begränsa urvalet texter och kontexter för närmare undersökning. I de båda följande kapitlen introduceras intertextualitet (se kap. 6.2) och retorik (se kap. 7.2) som metodiskt användbara analysredskap för lyssnandeforskning baserad på ett vidgat lyssnandebegrepp.

5.4 Sammanfattning

Dialogismen hos Bakhtin är ett möjligt perspektiv på alla muntliga och

skriftliga texter. Med ett sådant synsätt uppstår ett dialogiskt samspel mellan olika kontexter inom ett och samma yttrande, vilket bl.a. Volosinov har pekat på. Enligt Bakhtin och Volosinov är det yttrandet som är den grundläggande analysenheten vid kommunikation. När

lyssnaren i den sociala interaktionen riktar sin uppmärksamhet i tid och rum uppstår ett dialogiskt lyssnande till olika röster. Med sitt yttrande ger lyssnaren detta samspel en röst och hennes rapporterade långtidslyssnande (Bentley 1997) blir en ny länk i talkommunikationens kedja. Avhand- lingens undersökningsobjekt är dessa mer eller mindre explicita röster som studenten på ett eller annat sätt signalerar i sitt yttrande (Thompson 1996).

Samtalet ses som en simultan process av expression och reception. Det är endast den del av lyssnarens reception av ett tidigare lyssnande som uttrycks i form av en öppen och explicit markerad respons som är föremål för undersökning. Undersökningens klassrumsfråga, helhets- perspektivet och klassrumspraktiken framförs som huvudargument för användandet av ett vidgat lyssnandebegrepp. Utgångspunkten är den metaforiska huvudbetydelsen av begreppet ’lyssna’ (se kap. 4.1), som tillsammans med Bakhtins användning av begreppet ’röst’ används som stödstruktur för att synliggöra samspelet mellan olika slags röster och kontexter i tid och rum.

Avhandlingens undersökningsmaterial består av videoinspelade och handledda gruppsamtal mellan blivande lärare för åk 1-7 om främst elevers läs-, skriv- och matematikutveckling. Som deltagande observatör följer författaren grupprocessen vid sex handledningstillfällen och en muntlig examination i grupp under nästan ett halvt år. I undersöknings- materialets gruppdiskussioner går studenterna i dialog med sig själva och sina hörda, lästa eller upplevda röster, vilka i sin tur samspelar med och korsas av en mängd olika röster.

6 De rapporterade

rösternas förekomst

När vi konstruerar vår kunskap i undervisningssituationer lyssnar och hänvisar vi vanligen till många olika röster, vilka medieras via undervisande lärare, studiekamrater, böcker, filmer, oss själva o.s.v. Huvudsyftet med undersökningen är att beskriva mönster som visar vilka kontextuella resurser som studenterna aktiverar i sina yttranden och vilken funktion dessa yttranden får för dessa studenter i denna undervisningskontext. Avsikten med det här kapitlet är att undersöka vilka kontexter som studenterna samspelar med när de rapporterar om sitt tidigare lyssnande, d.v.s. i vilka kontexter dessa röster förekommer. Undervisningsdiskursens polyfona karaktär och gruppens betydelse för lärande kan på så sätt synliggöras genom att visa på en del av de byggstenar som studenterna använder sig av när de tillsammans konstruerar kunskap och skapar mening.

Jag börjar med en teoretisk bakgrund, där ett dialogbegrepp baserat på Bakhtins arbeten (se kap. 5.1) avgränsas till en form av intertextualitet. Intertextualitet prövas sedan som metod för lyssnandeforskning. Därefter redovisas resultaten från dels gruppens kontextuella resurser fördelade på tre dimensioner, dels studenternas individuella lyssnar- repertoar. Lyssnarrepertoaren visar studenternas mönster av röster som de responderar på, d.v.s. deras röstrespons. Till sist presenteras materialets lyssnartyper och gruppens betydelse för lärande diskuteras.

303 _{Vid ILA:s 22:a kongress i Chicago, USA, presenterades delar av det här kapitlet i}

ett paper (Adelmann 2001a), vilket erhöll “an award for nonstudent research in the field of listening”. En bearbetad version publicerades senare i International Journal of