Rapporterat lyssnande i ett bredare perspektiv

Den traditionella distinktionen mellan direkt och indirekt rapporterat tal beskrivs av Coulmas (1986:2) på följande sätt:

Direct speech, in a manner of speaking, is not the reporter’s speech, but remains the reported speaker’s speech whose role is played by the reporter. /---/ In indirect speech, on the other hand, the reporter comes to the fore. He relates a speech event as he would relate any other event: from his own point of view.

Den grundläggande formella skillnaden skulle således vara perspektivet, där den rapporterande talaren rapporterar den ursprungliga talarens perspektiv vid direkt tal men talar utifrån sitt eget perspektiv vid indirekt tal.340 _{Enkelt uttryckt kan man säga att direkt rapporterat tal betyder att}

talaren på ett korrekt sätt återger både form och innehåll i det ur- sprungliga yttrandet, medan indirekt rapporterat tal endast återger innehållet. Detta motsvaras ungefär av den traditionella skolundervis- ningens åtskillnad mellan skriftens citat och referat eller talets direkt och indirekt anföring.

Denna dikotomi mellan direkt och indirekt rapporterat tal har emellertid blivit ifrågasatt av bl.a. Tannen (1989:99), som hävdar att ”the boundary between direct and indirect discourse is fuzzy” och som med exempel på hypotetiska citat visar att ett citat inte behöver ha någon ursprunglig referens.341 _{Clark och Gerrig (1990) understryker att inte ens}

det som utger sig för att vara direkt rapporterat tal får uppfattas som ett ordagrant citat (’the verbatim assumption’). Istället menar de att det rapporterade talet har ett retoriskt syfte i kommunikationen, där olika diskursmarkörer (’shifters’) skapar en åtskillnad mellan det rapporterade

340 _{Se t.ex. Li (1986).}

perspektivet och den rapporterandes perspektiv. De gör här en distink- tion mellan att demonstrera (’demonstrate’) och beskriva (’describe’), där ett direkt citat demonstrerar ett urval från det rapporterade perspektivet, medan ett indirekt citat beskriver det perspektivet.

När det gäller vem som har ansvaret för det rapporterade talet menar Clark och Gerrig (1990) att det är den tidigare talaren som ansvarar för innehåll, medan den nuvarande talaren ansvarar för val och presentation av innehåll. Tannen (1989:99ff.), däremot, menar att det handlar om en konstruerad dialog (’constructed dialogue’) som i huvudsak är ”the creation of the speaker rather than the party quoted”. Därför är begreppet ‘reported speech’ missvisande enligt Tannen (1989:105): “’reported speech’ is not reported at all but is creatively constructed by a current speaker in a current situation.” Så, medan Clark och Gerrig (1990:792) hävdar att talare, med hjälp av rapporterat tal, ”can partly or wholly detach themselves from what they depict”, anser Tannen (1989), med hänvisning till Volosinov och Bakhtin, att det rapporterade talet alltid förändras av den nya kontexten och att det därför är den nuvarande talaren som bär det fulla ansvaret.

Tannens ståndpunkt innebär också en kritik av en del av det som Goffman (1974) kallar för ett yttrandes produktionsformat (’production format’),342 _{där han skiljer mellan de olika deltagarrollerna ’animator’,}

’author’ och ’principal’. Enligt hans terminologi är det livgivaren (’animator’) som ger röst åt det rapporterade talet, men huvudmannen (’principal’) som är ansvarig för det.343 _{På ett liknande sätt som Clark och}

Gerrig (1990) skiljer alltså Goffman mellan form och innehåll. Med hänvisning till Bakhtin anser Tannen (1989:108) att ”there is no such thing, in conversation, as a mere animator”.

Bakhtin (1999:93) hävdar att varje yttrande inbegriper ”half- concealed or completely concealed words of others”, d.v.s. det finns alltid något lånat från någon annan. Men den röst som står för yttrandet bidrar också alltid med något eget. Yttrandet är alltid ’double-voiced’ eller flerstämmigt. Även ett traditionellt och korrekt citat av ett tidigare yttrande är således flerstämmigt enligt Bakhtin (1999:108): ”as an utterance (or part of an utterance) no one sentence, even if it has only

342 _{Detta kallar Levinson (1988:169) för ‘production roles’.} 343 _{De svenska termerna efter Adelswärd (1991:78).}

one word, can ever be repeated: it is always a new utterance (even if it is a quotation).”

Bakhtins yttrandebegrepp utesluter således vad man traditionellt menar med begreppet ’repetition’. Ett fingeravtryck eller en tryckt text går att kopiera mekaniskt i ett oändligt antal exemplar, menar Bakhtin (1999:106), ”but the reproduction of the text by the subject (a return to it, a repeated reading, a new execution quotation) is a new, unrepeatable event in the life of the text, a new link in the historical chain of speech communication.” Med en bakhtinsk syn på yttrandet skulle man kunna säga att yttrandet går att upprepa men inte är möjligt att fullt ut repetera: ”the speech of another, once enclosed in a context, is – no matter how accurately transmitted – always subject to certain semantic changes” (Bakhtin 1998:340).

Volosinov (1996 [1929/1973]) kritiserar tidigare undersökningar för att ha skiljt mellan det rapporterade talet och den rapporterande kontexten. Han menar istället att ”the true object of inquiry ought to be precisely the dynamic interrelationship of these two factors, the speech being reported (the other person’s speech) and the speech doing the reporting (the author’s speech)” (1996:119). Till detta lägger Tannen (1989) att det rapporterade talet ofta skiljs även från den rapporterade kontexten. En dubbel skilsmässa således, där ”[t]he literal truth of the report is not questioned” (Tannen 1989:105) och det rapporterade talet svävar i en kontextlös rymd.

Det rapporterade yttrandet är således både en rapport från ett tidigare yttrande, läst, hört eller tänkt i en kontext,344 _{och samtidigt del av}

ett nytt yttrande med ett annat syfte i en annan kontext. Det rapporterade yttrandet är därmed alltid, på ett eller annat sätt, annorlunda än det rapporterande yttrandet, eftersom det senare är rekontextualiserat, d.v.s. används för nya ändamål i ett nytt sammanhang.345

344 _{Myers (1999:398, fotnot 3) hänvisar till att Short, Wynne och Semino talar om}

”Speech, Thought, and Writing Presentation (ST & WP)”.

Narrativa och icke-narrativa funktioner

Mycket av forskningen kring rapporterat tal har ägnats åt skrivna texter, främst litteratur. Bakhtins och Volosinovs exempel härrör i huvudsak från litteraturen. Rapporterat tal har därför ofta analyserats utifrån dess narrativa funktion, d.v.s. att rapporterat tal har en berättande funktion som kronologiskt för berättelsen framåt.346

I en sociopragmatisk studie utgår Vincent och Perrin (1999) från Labovs definition av narrativ (1972b:359f.) och menar att varje rapporterat tal som inte är berättande måste följaktligen ha en annan funktion. Utöver den narrativa funktionen finner de ytterligare tre funktioner, nämligen den uppskattande funktionen (’appreciative’), supportfunktionen (’support’)347 _{och auktoritetsfunktionen (’authority’).}

Det rapporterade talet har en narrativ funktion när dess huvudsakliga syfte är att föra berättelsen kronologiskt framåt. Den uppskattande funktionen bygger på ett omdöme och innebär att det rapporterade talet snarare är bedömningen av en händelse än berättelsen om en händelse.348 _{Inom retoriken innebär supportfunktionen att det}

rapporterade talet stödjer ett påstående, t.ex. genom exemplifiering (’exemplification’), generalisering (’justification’) eller parafrasering (’paraphrase’)349_{. Auktoritetsfunktionen, slutligen, betyder att det}

rapporterade talet argumenterar genom att hänvisa till en auktoritet. Rapporterat tal kan alltså även fylla andra icke-narrativa funktioner, som t.ex. Vincents och Perrins (1999) fyra argumentativa funktioner, d.v.s. support- och auktoritetsfunktionen. I en genomgång av tidigare studier nämner Myers (1999:378) att rapporterat tal kan användas för bl.a. följande ändamål:

346 _{Se Rimmon-Kenan (1994) för en sammanfattning av det narrativa perspektivet}

inom litteraturteorin.

347 _{Tannen (1989:111) använder här termen ’instantiation’.}

348 _{Labov (1972b:370ff.) kontrasterar den narrativa funktionen med den evaluerande}

(’evaluation’), som tillfälligt hejdar berättelsen för att belysa en överraskande, komisk eller dramatisk upplevelse. Vincent och Perrin (1999:310) medger att deras ’appreciative’ funktion och ’evaluation’ i viss utsträckning är överlappande, men menar att de har olika infallsvinkel: ”the appreciative function is defined in opposition to other functions of reported speech, whereas the evaluative function is opposed to the other components of narrative structure”.

349 _{Goffman (1981) talar om ’replay’ och Tannen (1989) om ’repetition’ när det}

· Giving evidence (Shuman 1993; Holt 1996) · Making stories vivid and involving (Tannen 1989)

· Making ironic comment and evaluation (Mitchell-Kiernan 1972; Holt 1996; Buttny 1997; Maybin 1997)

· Formulating and guiding talk in classroom interaction, as well as manipulating the social distance between participants (Baynham 1996)

· Cueing intended responses (Holt 1998)