Dialogism

Från en rad forskningsfält som t.ex. filosofi, psykologi, teologi, sociologi, språk och litteraturvetenskap, har det under efterkrigstiden vuxit fram en likartad syn på kommunikation som dialog, menar Johannesen (1971). En av utgångspunkterna har varit Martin Bubers dialogfilosofi, så som den kommer till uttryck i huvudarbetet Jag och Du (1923, sv. övers.

1963).216 En annan impuls kommer från Carl Rogers utveckling av

klientcentrerad terapi under 50-talet.217 _{En tredje inspirationskälla, den}

som kommit att bli avgörande för den här avhandlingen, är dialogbegreppet i Mikhail Bakhtins skrifter (1984 & 1999).218 _”Being

heard as such”, säger han, ”is already a dialogic relation” (Bakhtin 1999:127).

Hos Bakhtin finns den dialogiska motsättningen inbyggd i ordet och alla yttranden är dialogiskt relaterade till varandra: ”There is neither a first nor a last word and there are no limits to the dialogic context (it extends into the boundless past and the boundless future)” (Bakhtin 1999:170). Trots att Bakhtin själv aldrig använde uttrycket har detta föranlett Holquist (1983:308) att summera hans arbeten under begreppet ’dialogism’.219Baxter och Montgomery (1996:xiv) beskriver ett perspektiv

på Baktins dialogism som betonar ”a social self instead of a sovereign self, multivocal oppositions instead of binary contradictions, and indeterminate change instead of transcendent synthesis.”220 _{Man skulle}

kunna säga att dialogismen är en variant inom ett dialektiskt synsätt. Holquist (2001) anser att det finns 3-4 texter av Bakhtin som är allmänt tillgängliga och översatta till många språk. Det är dessa texter som ständigt citeras i olika verk och som ofta ligger till grund för bilden av Bakhtin. Men det finns också en annan och mindre känd sida av Bakhtin, menar han, nämligen den bas av filosofiska texter som Bakhtin

216 _{Se t.ex. Israel (2000) för en introduktion till Bubers dialogfilosofi.} 217 _{Se kap. 3.2.3 om tolkning och Rogers’ samtalsmodell aktivt lyssnande.}

218 _{I Bakhtins texter finns det mycket sparsamt med hänvisningar till olika influenser}

(Emerson 1997:ix), men enligt Hellberg-Hirn (1990:176) var Bakhtin bekant med Bubers texter, vilka han läste i original.

219 _{Se Holquist (1997 [1990]) för en introduktion till Bakhtins dialogism.}

220 _{Se Cornwell och Orbe (1999) för en betoning av lyssnarperspektivet i dialogiska}

utvecklade under 20-talet (1919-1924). Holquist hävdar att ”the best treatment of listening is in those works”.221

I Författaren och hjälten i den estetiska verksamheten (2000 [1979])222

analyserar Bakhtin relationen mellan ”Jag” och ”Den andre” ur en litterär synvinkel. Detta är också en av de filosofiska texter från tidigt 20-tal som Holquist syftar på och där han menar att Bakhtin hela tiden rör sig på olika nivåer. När Bakhtin talar om författaren menar han ibland roman- författaren, ibland avser han författaren i talsituationen, och andra gånger åter befinner han sig på det tankemässiga planet. Alla tre planen är invävda i varandra och det finns hela tiden en ovisshet huruvida han talar om författaren eller talaren. I analogi med detta drar Holquist (1983:315) följande slutsats: ”a speaker is to his utterance what an author is to his text”. Precis som författaren skapar sin text skapar således varje talare sina yttranden och skapar följaktligen genom dialogen också relationen mellan Jag och Den andre.

För Bakhtin, liksom f.ö. flera av hans samtida, t.ex. Mead (1976 [1934]) och Vygotsky (1978 & 1986 [1934/1962]), hade kognitionen inte en psykologisk utan en social grund. Jaget var socialt och kunde bara existera och beskrivas i relation till andra, menade Bakhtin, d.v.s. Jaget konstruerades i dialogen mellan Jaget och Den andre:

I cannot manage without another, I cannot become myself without another; I must find myself in another by finding another in myself (in mutual reflection and mutual acceptance). (Bakhtin 1984:287)

Enligt Volosinov (1996:86) är det ’ordet’ som binder samman varje talare med sin lyssnare: ”word is a two-sided act”. I en berömd bro-metafor, som han har gemensam med Bakhtin, beskrivs språkrummet mellan talaren och lyssnaren på följande sätt:

A word is a bridge thrown between myself and another. If one end of the bridge depends on me, then the other depends on my addressee. A word is territory shared by both addresser and addressee, by the speaker and his interlocutor. (Volosinov 1996:86)

221 _{Holquist (2001) i samtal med författaren.}

222 _{Volosinov skriver 1926 en artikel, “Word in Life and Word in Poetry”, där han}

kallar diskursens tre deltagare “author”, “listener” och “hero” (Volosinov 1996:192).

Bakhtin vidgar emellertid begreppet ’dialog’ till att omfatta såväl muntliga och skriftliga texter som inre och yttre dialog (1984 & 1999). Med hans synsätt på dialogiska relationer är alltså inte bara språket och litteraturen dialogiskt utan också människans hela existens:

The single adequate form for verbally expressing authentic human life is the

open-ended dialogue. Life by its very nature is dialogic. To live means to

participate in dialogue: to ask questions, to heed, to respond, to agree, and so forth. (Bakhtin 1984:293)

Ett av de mest grundläggande begreppen i Bakhtins tankevärld är således dialogen och det dialogiska ordets mångstämmighet, där det alltid finns minst två röster: ”Two voices is the minimum for life, the minimum for existence” (1984:252). Dialogismen förutsätter således responsen. Det betyder också att det alltid är en ständig kamp om ordet:

The word in language is half someone else’s. It becomes ”one’s own” only when the speaker populates it with his own intention, his own accent,when he appropriates the word, adapting it to his own semanticand expressive intention. Prior to this moment of appropriation /…/ it exists in other people’s mouths, in other people’s contexts, serving other people’s intentions: it is from there that one must take the word, and make it one’s own. (Bakhtin 1998:293f.)