Samtalstyper och funktioner

Ett sätt att närma sig en text är att placera den i en genre.350 _{Olika genrer}

har olika kännetecken, vilket betyder att vi i mötet med olika texter känner igen olika mönster och därmed får olika förväntningar på texten. Genren blir på så sätt en uppsättning textnormer som hjälper oss att skapa mening i texten. När det gäller den här undersökningen kan det exempelvis vara en fördel för läsaren att redan från början vara inställd på att den handlar om genren icke-fiktiva texter, vilka skapas inom en samtalsgenre som kallas för handledning, i form av undervisningssamtal i grupp. Genrens uppsättning av språkliga konventioner blir således styr- ande både för den som skapar texten genom att producera den, i det här fallet studenterna, och för den som producerar mening genom att skapa texten, i det här fallet författaren och läsaren av avhandlingen.

Ett annat sätt att närma sig text är att identifiera den som texttyp. Till skillnad från genrebegreppet begränsas valet av framställningsform vanligen till ett fåtal grundtyper.351 _{Det förekommer sällan några rena}

texttyper, utan handlar i regel om en blandning med tyngdpunkten på det ena eller andra. Men texttyperna kan vara användbara för att ange den huvudsakliga framställningsformen eller ett dominerande tema.

Inom textgrammatiken finns det enligt Werlich (1983) fem grundläggande texttyper. De fem kategorierna i hans texttypologi är beskrivning, berättelse, förklaring/utredning, argumentation och instruktion. Beskrivningen är inriktad mot objektet för handlingen. Olika

350 _{Jämför med Bakhtin om talgenrer i kap. 5.1.2.}

351 _{Även texttyper kan betraktas som olika genrer, där varje genre är en social}

process som utmynnar i någon form av produkt. Då blir exempelvis den argumenterande genren en social process som utvecklar ett påstående för att övertala och övertyga övriga deltagare i t.ex. debatter och diskussioner (Knapp & Watkins 1994).

fenomen i rummet beskrivs och beskrivningen handlar mer om objektet än någon huvudperson. Berättelsen är vanligen strukturerad efter tid. Olika händelser omtalas i ett tidsperspektiv och det finns i regel en huvudperson som den konkreta handlingen kretsar kring. Förklaringen innebär att olika fenomen relateras till varandra som en meningsfull helhet, antingen genom syntes eller analys. Argumentationen betyder att huvudpersonen föreslår vissa relationer mellan olika fenomen, i explicit eller implicit opposition mot andra möjliga relationer. Instruktionen är liksom berättelsen strukturerad efter tid, men här är det själva handlingen som är det centrala. Olika moment ska utföras och vanligen i en viss ordning.

En tredje möjlighet att närma sig det inspelade materialet, den som kommer att användas här, är att med talspråket som utgångspunkt vända sig till retoriken. Den moderna retoriken kan dels ges en snävare eller vidare definition, dels betraktas som en i grunden monologisk eller dialogisk verksamhet.352 _{I Konsten att tala (Hellspong 1992a) kallas den}

sista avdelningen för ”dialogens retorik”. Där inleder Hellspong (1992a:235) avsnittet om samtal på följande sätt:

I princip handlar den traditionella retoriken om en speciell form av tilltal, monologen. På svenska kunde vi säga ensamtal. En person talar medan andra lyssnar. Men det kan vara givande att vidga synfältet. Också samtal, dialoger, kan vi se i ett retoriskt perspektiv.

Att se retoriskt på dialogen innebär att relatera den till ett mål, hävdar Hellspong (1992a). En grov motsvarighet till retorikens genrelära för tal betyder då att vi kan dela in samtal i tre huvudtyper, menar han, nämligen informativa, persuasiva och sociala. Den första innebär främst att utbyta upplysningar, den andra betyder att övertala och övertyga, och den tredje bekräftar deltagarnas sociala samhörighet.

Den följande översikten av olika samtalstypers funktioner (se tabell 14 nedan) är avsedd att vara ett instrument för en grovindelning av de rapporterade rösternas funktion utifrån retoriken och det inspelade materialets beskaffenhet. Askeland m.fl. (1996a) hävdar att det är vanligt inom facklitteraturen att använda sig av endast fyra av Werlichs (1983) fem grundtyper. De menar att det sannolikt beror på att kategorier som

förklaring/utredning ligger nära kategorin beskrivning. Här kommer emellertid de fem texttyperna att reduceras till tre, nämligen de tre huvudtyper som har sin motsvarighet inom retoriken. Den informativa samtalstypen inkluderar då beskrivning, förklaring/utredning och instruktion, medan den persuasiva motsvarar argumentation och den sociala står för berättelsen. Den argumenterande huvudfunktionen har till skillnad från de båda övriga huvudfunktionerna och utifrån det föreliggande materialet fördelats på fyra delfunktioner, vilka alla har sin motsvarighet inom retoriken.353

Tabell 14. Översikt av samtalstyper och funktioner.

Samtalstyp Syfte Huvudfunktion Delfunktion

A Informativ att utbyta

upplysningar I Informerande 1 Förklaring B Persuasiv att övertala och

övertyga II Argumenterande 2 Generalisering 3 Exemplifiering 4 Parafrasering 5 Auktoritets- hänvisning C Social att bekräfta

social samhörighet

III Berättande och

emotionell 6 Berättelse

Precis som när det gäller texttyper förekommer det sällan renodlade samtalstyper, utan de flesta samtal har i regel en blandning av alla tre samtalstyperna, även om en av dem kan framstå som den dominerande. I studentgruppens diskussioner gäller det t.ex. att argumentera för sitt didaktiska ställningstagande och det gör man genom att t.ex. informera de övriga om vilka texter man funnit intressanta. Men om man ska fungera i en och samma grupp under en hel termin går det inte heller att bortse från den sociala funktionen. Det finns således inga vattentäta skott mellan dessa tre samtalstyper, utan studenterna i undersöknings- materialet konstruerar yttranden som innefattar flera konkurrerande både huvudfunktioner och delfunktioner. Till detta återkommer jag strax i samband med de problem som uppstår vid kategoriseringen.