Teoretisk bakgrund

Bakhtins syn på den polyfona romanens många röster har flera av hans efterföljare utvecklat till tanken om litteraturens ”intertextualitet”. Jag har emellertid funnit detta begrepp användbart även vid reception av talspråk och kommer därför här att introducerar begreppet som ett alternativt analysredskap för lyssnandeforskning.304

Ordet ”intertextualitet” kommer från latinets i’nter, (e)mellan, och

te’xtus, väv(nad) eller text. Prefixet har innebörden ”mellanliggande” och

begreppet betyder alltså ungefär ”mellantextlighet”, d.v.s. avser ett förhållande mellan texter. Termen är hämtad från litteraturteori och anger att varje enskilt litterärt verk i princip är invävt i en medveten eller omedveten dialog med andra texter. Hela litteraturen kan då ses som ett enda stort samtal mellan författare, läsare och texter, där litteraturens frågor och svar, reaktioner och motreaktioner, kontraster och jämförelser, lån och anspelningar, relationer och beroenden, aktivt bidrar till att forma vår västerländska tradition och vårt kulturarv. T.S. Eliot i

The Waste Land (1922) och Gunnar Ekelöf i En Mölna-elegi (1960) brukar

anföras som exempel på poeter som med sin citat- och allusionsteknik visar på en medvetenhet om det intertextuella beroendet i litteraturen.305

Själva termen ’intertextualitet’ skapades emellertid först 1966 av Julia Kristeva i en tidig artikel om Bakhtin.306

Komparatism och intertextualitet

”Det finns ett komparativt element i alla intertextuella studier, en jämförelse mellan två eller flera texter”, skriver Olsson (1998:55) Men det finns också några väsentliga skillnader mellan traditionell kompara- tism och intertextualitet. Den kanske viktigaste skillnaden ligger i de båda metodernas olika tanketraditioner, där positivistisk komparatism mer

304 _{Enligt Hoel (1995:83) var Engdal Halse en av de första som använde begreppet}

‘intertextualitet’ inom processorienterad skrivpedagogik.

305 _{Ekelöf uppger t.ex. att det i flera dikter i Non serviam (1945) ingår citat eller}

tillämpningar av citat efter andra författare (Engdahl 1994). Ett närmare studium av intertextualiteten hos Ekelöf tas upp i Anders Olssons avhandling Ekelöfs nej, 1983, s. 17f. och passim (Espmark 1985).

306_{”Bakhtine, le mot, le dialogue et le roman” i Critique 23, 1967, s. 440f. (Espmark}

präglas av orsakstänkande och påverkansforskning medan det moderna dialogiska tänkandet, som Bakhtin m.fl. företräder, karaktäriseras av ett mer dynamiskt förhållande mellan föregångare, text och läsare. Konven- tionella komparatister koncentrerar sig på käll-forskning, medan inter- textualister vänder sig lika mycket framåt, mot textens nya kontexter, som bakåt, mot textens upprinnelse och förflutna. Det är ett av skälen till att t.ex. Kristeva istället för påverkan använder termen överföring, eller transposition efter franskans transposition, när en text förvandlas och får en ”ny artikulation” i sin nya kontext (Olsson 1998:52f.).

Detta pekar också på en annan väsentlig skillnad gentemot traditionell litterär komparation, nämligen att intertextualiteten är nära förknippad med läsupplevelsen. Olsson (1998) menar att intertextualitet inte bara är en metod att jämföra två texter, utan också en förutsättning för vårt sätt att läsa och uppfatta texter. Denna förutsättning för den litterära receptionen menar jag också gäller för den talspråkliga receptionen.

Intertextuella relationer

Bakhtin använder sig av metaforen ”de bebodda orden” (se kap. 5.1.1) för att hävda tanken att alla ord som vi använder har ingått i ett tidigare

sammanhang. Denna dialogiska aspekt på varje yttrande karaktäriserar

Todorov på följande sätt:

Antingen vi vill det eller inte tar varje framställning upp en dialog med tidigare framställningar över samma ämne, liksom med kommande framställningar vilkas reaktioner den anar och föregriper. Den individuella rösten låter sig uppfattas bara då den integreras i en sammansatt kör av andra röster som redan är närvarande.307

Olsson (1998:52) menar vidare att ingen litterär text kan betraktas som ett isolerat fenomen utan måste enligt Kristeva ses som en ”mosaik av citat”, där ordet är riktat lika mycket framåt mot sin läsare som bakåt mot sitt ursprung. Det handlar alltså inte enbart om textens dialog med tidigare texter utan även om textens dialog med läsarens språkvärld och den aktuella kontexten.

307 _{Tzvetan Todorov, Mikhail Bakhtine, Le principe dialogique (1981:8), cit. ef. Espmark}

Även Roland Barthes (1993:384) delar denna syn på intertextualitet:

Det intertextuella, som består i att varje text har ett mellanhavande med en annan text, får inte förväxlas med textens ursprung; att söka efter ett verks ’källor’ eller ’influenser’ är att tillfredsställa myten om härkomsten; citaten av vilka en text är gjorda är anonyma, omöjliga att spåra och icke desto mindre redan lästa [’déjà lues’] – de är citat utan citationstecken.308

När begreppet intertextualitet används av teoretiker som Bakhtin och Barthes menar Olsson (1998) att det handlar om ett generellt synsätt som hävdar att vi inte skulle kunna förstå ord och texter om vi inte förutsatte andra ord och texter. Intertextualitet blir då helt enkelt det som gör en text begriplig för någon annan, det stora nationella och internationella bakgrundsbruset av röster i rymden kring texten som gör det möjligt att urskilja och förstå den enskilda rösten.

Men oavsett om vi talar om ”de bebodda orden”, som Bakhtin, en ”mosaik av citat” som Kristeva eller ”citat utan citationstecken” som Barthes, så är frågan om vi säger så mycket mer om begreppet ’intertextualitet’ än att vi kan betrakta ord och texter på det här viset. Därmed ger vi uttryck för ett synsätt, men knappast någon förklaring. Om hela litteraturen ses som ett enda stort samtal mellan författare, läsare och texter, d.v.s. om allting är intertextualitet, så anlägger vi visserligen ett perspektiv på litteraturhistorien, men som metodiskt begrepp kan man ändå tveka om dess faktiska användbarhet.309

6.1.1 Manifest intertextualitet

För att få ett mera konkret och metodiskt användbart begrepp måste vi söka oss neråt i abstraktionsnivåerna, från det allmänna och generella till det mer speciella och specifika. Både inom litteratur- och språkvetenskap har det gjorts olika försök att systematisera intertextuella relationer till en användbar analysmodell.310 _{Fairclough (1996) skiljer mellan dels två olika}

slag av intertextualitet, dels tre olika typer av intertextuella relationer inom varje slag av intertextualitet. Det ena slaget av intertextualitet kallar

308 _{Denna text, ”De l’AEuvre au Texte”, stod ursprungligen att läsa i Reveue}

d’esthétique, 1971:3, s. 225-232. Den svenska översättningen: Kris, nr. 28, 1984.

309 _{Se t.ex. Olsson (1998:51): ”Som perspektiv har det [intertextualitet] en större}

räckvidd än som ett rent metodiskt begrepp i samtida litteraturvetenskap”.

310 _{Se t.ex. Espmark (1985), Fairclough (1996), Genette (1997 [1982]), Ledin (1997)}

Fairclough för ’manifest intertextuality’, vilket definieras som ”the explicit presence of other texts in a text” (1996:10). Manifest inter- textualitet betyder således att en annan text är explicit närvarande i den aktuella texten och att detta är språkligt markerat på ett tydligt sätt, t.ex. genom citattecken.311

Det andra slaget av intertextualitet, ’interdiscursivity’ eller ’constitutive intertextuality’, är enligt Fairclough (1996:10) ”the con- stitution of a text from a configuration of text types or discourse conventions”, där sådant som genrer, aktivitetstyper, stilar och diskurser är olika exempel på diskurskonventioner.312

Inom båda slagen av intertextualitet menar Fairclough (1996) att det finns tre typer av intertextuella relationer. Den första, ’sequential intertextuality’ innebär att olika slags texter eller diskurser alternerar inom en och samma text. Den andra, ’embedded intertextuality’ betyder att en text eller diskurs innefattas i och bara är tillgänglig genom den aktuella texten. Den tredje och sista, ’mixed intertextuality’, medför att en text eller diskurs blandas så att olika hybridformer uppstår.

För att kunna följa och identifiera länkar i talkommunikationens kedja, med studenternas reception av ett yttrande i en kontext och deras respons med ett annat yttrande i en annan kontext, är det viktigt att avgränsa undersökningsobjektet. Här kommer därför endast det slag av intertextualitet som Fairclough (1996) kallar för ”manifest inter- textualitet” att behandlas, d.v.s. att en annan text är explicit närvarande i den aktuella texten, samt den typ av relationer som innebär att olika slags texter alternerar inom en och samma text. Således undersöks i första hand explicita intertextuella relationer i form av anföringar, citat, direkta hänvisningar, tydliga allusioner och liknande.

Här kommer alltså intertextualitet, ett begrepp från textstudiet inom litteraturteorin, att användas som ett pedagogiskt begrepp i studiet av ett muntligt material, som på så sätt görs till text. Enligt min mening kan

311 _{Jämför med Genettes (1997[1982]) snäva intertextualitetsbegrepp, Ledins (1997)}

textsamspel, samt Olsson (1998) om starka och explicita samband.

312 _{Det som Fairclough (1996) med olika termer kallar för ”manifest intertextuality”,}

”intertextuality” och ”chain-relations” benämner Ledin (1997) textsamspel, eftersom det gäller faktiska, fysiskt existerande texter. Faircloughs

”interdiscursivity”, ”constitutive intertextuality” eller ”choice-relations” kallar Ledin istället för normsamspel. Här är intertextualiteten mer abstrakt eftersom det gäller relationer mellan olika slags diskurstyper eller textnormer.

lyssnande ses som ett intertextuellt fenomen, med att ständigt lyssna till och göra kopplingar mellan många olika röster, vilket sedan tar sig uttryck i ett intertextuellt beteende, med att också hänvisa mer eller mindre explicit till en del av dessa upplevda röster. Jag kommer därför att knyta den explicita intertextualiteten till responsen: utan respons ingen referens och utan referens ingen explicit intertextualitet. Eftersom varje handlednings- tillfälle betraktas som en enskild (video)text, blir perspektivet synkront när det intertextuella sambandet gäller det aktuella handledningstillfället, medan det blir diakront när texten samspelar med eller syftar på ett annat undervisningstillfälle eller någon annan företeelse utanför undervisnings- situationen.