Anders Jonasson utbildar sig till fritidspedagog och hade Backa- skolan som sin partnerskola. Denna text bygger på en uppsats han skrev om sitt arbete med film tillsammans med elever på Backa- skolan.
Under novemberlovet, höstterminen 2000, började jag tillsammans med en grupp på åtta barn i åldern 6–9 år att spela in en film som senare, av barnen, gavs den kusliga titeln Söker efter graven. Drivkraften bakom igångsättandet av projektet var min egen. Jag ville göra film med barnen. Backaskolan har arbetat mycket med barn och film och jag kände att jag ville pröva på det för min egen skull. Eftersom jag aldrig tidigare gjort film tillsammans med barn var målet att jag själv skulle skaffa mig erfarenhet. Samtidigt ville jag att barnen skulle få en rolig och intressant upplevelse.
Kunskapsnivå och erfarenhet är två olika begrepp. Jag gick under min gymnasietid en ettårig kurs i film och video. Under kursen behandlades det mesta från historik till teknik och vi gjorde även egna filmer. Att jag till viss del var bekant med hur man hanterar en kamera, utnyttjar kameravinklar och så vidare gjorde mig inte filmpedagogiskt kompetent, men i kombina- tion med den erfarenhet jag har av arbete med barn och de inställningar och värderingar jag lägger som grund för arbetet så kände jag mig ändå relativt säker när jag påbörjade filmprojektet.
Det var Halloween när jag drog igång filmandet och barnen hade da- gen innan besökt kyrkogården. Det kändes därför naturligt att göra en film med Halloween-tema. Det var den enda ram som jag i förväg bestämt när vi satte igång.
Målet var att göra barnen så delaktiga i filmen som möjligt och låta dem skapa så fritt de förmådde utifrån den givna ramen. Filmandet skedde under två dagar och redigeringen tog ytterligare två. Hela tiden var det jag som använde videokameran medan barnen planerade scener, bestämde kulisser och rekvisita och agerade. Under redigeringen var barnen med och klippte filmen och lade på musik och ljud.
Filmen blev till slut en för de minsta barnen ganska läskig historia, speciellt med ljudeffekter och musik. När jag satt och redigerade med två flickor, ett förskolebarn och en etta, hände det att förskoleflickan vid ett tillfälle satte händerna för ansiktet och inte vågade titta för att filmen var otäck. Därefter utspann sig en dialog mellan flickorna där det framkom att de tyckte filmen blivit läskig. Ettan berättade att hon ibland tänkte på och skrämdes av tanken att vakna upp och hitta en dödskalle i sängen, en scen som förekommer i filmen.
Jag blev förvånad över flickornas reaktion. Även om jag sedan tidi- gare visste att de båda flickorna var lättskrämda förvånades jag över att de kände rädsla när de tittade på sin egen film, en film som de planerat helt själva och där de varit med under alla stegen i dess produktion. Flickorna visste vad som skulle hända i filmen och hur inspelningen gått till men ändå blev de rädda. Jag drog slutsatsen att deras rädsla hamnade på den lite kittlande och spännande nivån där barn gärna vill bli skrämda. Båda flick- orna satt lugnt kvar och diskuterade och skrattade i redigeringshörnan sam- tidigt som de pratade om den läskiga film de gjort. De ville gärna titta på filmen om och om igen under tiden vi klippte.
Det händer att jag frågar mig själv: Tillbringar inte barnen tillräckligt mycket tid framför tv-skärmar och videoapparater? Måste de se film i
skolan eller på fritids också? Mina åsikter inför tv-mediet är, måste jag erkänna, kluvna. Även om tv-tittande inte är en alltigenom passiv process så uppmuntrar egen videoproduktion mer till kreativt skapande där barnen får både regissera och leva ut i lekfull form.
De rörliga bilderna är en så pass stor del av de flesta barns liv att jag anser att det är vår skyldighet att föra in också denna del av barnens liv i vårt pedagogiska arbete. Att blunda inför vad barnen ser och vad de har för tankar om rörliga bilder gagnar varken oss eller dem. Att i förskola och skola kunna behandla och diskutera de intryck som barnen får från tv och video är viktigt för att kunna förklara och göra barnen medvetna om vad det är de egentligen ser. Inte minst i debatten om videovåld är detta viktigt men även för att kunna diskutera all den information barnen får från mer vuxenorienterade program som såpor och nyheter där barnen konfronte- ras med ny information, konstiga situationer, annorlunda värderingar och kanske skrämmande bilder. Att barnen ofta tycker att det är roligt och spännande att göra film ser jag som skäl nog för att ha med det i det pedagogiska arbetet.
Men hur försvarar man till exempel arbetet med skräckfilm inför för- äldrar? Detta är en väldigt delikat fråga. Hur ska jag som pedagog agera ifall den lilla förskoleflickans förälder ställer mig mot väggen och berättar att flickan fått mardrömmar av filmen hon medverkat i? Skulle så vara fallet har jag gjort en grov missbedömning och får i så fall ta konsekvensen av denna.
Arbetet med att göra film i skolan kan se så olika ut. Tillvägagångssät- tet för pedagogen är baserat på dennes värdegrund och inställning till det pedagogiska arbetet. Vidare finns en rad varierande faktorer som spelar stor roll. Från vem kommer förslaget att göra film, från pedagogen eller barnen? Finns det en färdig idé vid projektets start eller utvecklas hand- lingen och innehållet efter hand? I vilket syfte görs filmen? Finns det något i förväg definierat mål med filmen?
Eftersom jag tror på konkreta exempel väljer jag att presentera mina tankar utifrån de fyra filmer jag gjort tillsammans med barnen. Förutom
Söker efter graven har vi gjort tre filmer, alla animerade. Den första
gjordes under fritidstid med sex flickor i åldrarna 7–9 år. Animeringen skedde med figurer som barnen tillverkat av cernitlera. Cernitleran var den av mig uppställda ramen den här gången. Utifrån den fick barnen skapa fritt. De två följande filmerna gjordes med lite striktare ramar. Dessa gånger var filmerna en del av det tema om kroppen som eleverna arbetade med i sina klasser. Därför var handlingen i filmerna begränsade till att handla om veckans tema, som var blodet. Handlingen skulle vara verklighetsbaserad, utöver det var det fritt att skapa.
Alla filmerna har föregåtts av någon form av gränssättande från mig. Man kan föra en intressant och givande, men samtidigt oändlig, diskussion kring gränssättandet kontra det fria skapandet. Motståndet mot att sätta gränser i det kreativa skapandet skulle kunna komma från rädslan att kväva barnens fantasi och skaparkraft. Men innebär inte den totala friheten det samma? Utan impulser utifrån slutar kanske det totalt fria skapandet i ett ändlöst harvande i samma gamla spår. Gränserna är nödvändiga för frihe- ten men gränserna kan överskridas och utvidgas. Fastlagda gränser kan vara ett sätt för barnen att bli mer kreativa då de sporrar dem att utveckla sitt fantiserande. För mig handlar skapande om att överskrida gränser, inte så att fastlagda gränser alltid är det mest givande och tillfredsställande. Ofta behöver man finna sin roll i den tillvaro som begränsas av sina nuva- rande gränser och känna sig trygg där. Men för att utvecklas krävs det att man överskrider gränser.
I Halloween-filmen Söker efter graven bestod begränsningarna i te- mat. Kanske skulle jag gränssatt ännu mer då det var min första film- erfarenhet med barnen. I filmerna om blodet var gränserna strikta från början, filmerna skulle behandla blodet på ett realistiskt sätt. Båda grup- perna, som gjorde filmer om blodet, valde att arbeta med cernitlera trots att
materialvalet var fritt. En bidragande orsak kan ha varit att barnen, trots stor erfarenhet av animering, inte använt sig av materialet innan. Båda grupperna sattes att filma samtidigt, i samma klassrum, för att underlätta för mig som ensam pedagog. Det är lätt att dra slutsatsen att barnen inspi- rerat och påverkat varandra då filmernas handling är mycket lika. Jag tror istället att inspirationen kommit från ett par roliga och lärorika lektioner om blodet och blodkropparna barnen haft precis innan. Att animera klarade barnen förvånansvärt bra själva. Vid det här tillfället gick jag steget längre och gjorde mig i princip osynlig när barnen väl kommit igång med filman- det. Slutresultatet har blivit lite ryckigt då barnen har rört kameran relativt mycket under animeringens gång och dessutom experimenterat med att använda kamerans zoom-funktion. Båda grupperna var ändå mer än nöjda med resultatet.
Utvecklades barnen under filmandets gång? Det är svårt att veta var barnen stod vid projektets början och därför omöjligt att få grepp om var de står nu. Den snäva gränssättningen som blodet-temat innebar tror jag inte kvävt barnens skaparglädje eller fantasi. Här finns bakterier med tomtelu- vor, vita blodkroppar i form av elefanter (som mest liknar monster från filmen Hotet från underjorden), vita blodkroppar i form av dammsugare som suger upp bakterier och röda blodkroppar som liknar sköldpaddor med tankar för syre på ryggen. Barnen sprängde här gränserna för hur en blo- det-film skulle se ut. Visserligen frågade eleverna mig om det var tillåtet att utforma figurerna som de gjorde då de visste att jag skulle hålla hårt på att det skulle vara en film om blodet. Ändå har deras fantasi och kreativitet satt sin prägel på filmerna.
I arbetet med att göra film tillsammans med barnen ser jag det som ett huvudmål att barnen ska vara så delaktiga som möjligt i processen och att de ska bli så självgående som möjligt. Att göra animerad film är i detta fall ett utmärkt sätt att arbeta då barnen till största delen själva klarar av hela processen. Möjligheterna till redigering på dator ger också barnen en större
chans att själva sköta klippningen. Sparfunktionen på datorn är i detta fall oumbärlig om fel uppstår. Det skulle vara intressant att pröva på att släppa loss barnen framför datorn och låta dem redigera film helt själva. Som det var nu, under de tre filmer jag redigerade vid datorn, blev det tyvärr inte chans till det. Under Söker efter graven försökte jag själv lära mig pro- grammet och vid redigeringen av blodet-filmerna rådde en väldig tidspress för att bli färdiga, vilket tyvärr omöjliggjorde att barnen själva fick tid att experimentera i lugn och ro. Det blev att jag visade vad som fanns till buds, vad som skulle kunna vara möjligt att använda och att barnen tog det slut- giltiga beslutet.
Med andra ord levde jag inte upp till det mål jag satt upp, att låta barnen bli så delaktiga som möjligt. Dock drar jag slutsatsen att barnen inte upplevt min styrning som kvävande eller tråkig. Tvärtom var barnen väl- digt positiva under utvärderingen av temat, inte minst till att de just fick möjlighet att delta vid redigeringen av filmerna. Kanske upplevde de precis som jag en fascination och förundran över möjligheterna som datorredigering ger. Nästa gång ska jag ge mig själv en mer osynlig roll vid redigeringen och låta barnen experimentera mer utan tidspress.