Av Mattis Gustavsson
Mattis Gustavsson diskuterar pedagogiska frågor utifrån en elev- producerad musikvideo tillkommen inom elevens val. Vad är det som utvecklas hos en enskild elev under ett arbete med film i skolan?
När man försöker beskriva ett skolutvecklingsarbete tror jag att man kom- mer längre genom att lyfta fram enskilda exempel än om man försöker gripa om allt. Man når många gånger djupare om man försöker belysa det lilla, men med uppenbar risk för att gå miste om helheten. Projektet som helhet kan emellertid delvis belysas utifrån ett tillsynes perifert exempel. En liten del av projektet kan fungera som svar och väcka frågor som gäller för projektet i stort. Det är när jag beskriver ett exempel som de pedago- giska frågorna väcks. Det är då jag får syn på saker. Exemplet väcker relevanta frågor – frågor som jag kanske inte hade knutit till exemplet om jag på förhand hade bestämt mig för vad jag skulle leta efter. Det omvända är möjligtvis vanligare, men för den sakens skull inte sämre. Jag tycker emellertid att det är spännande att inte veta vart blickarna kommer att riktas.
Som exempel har jag valt att beskriva arbetet med en musikvideo som gjordes i slutet av vårterminen 2001 av en kille som heter Sebastian, men kallas Sebbe, och som då gick i femman. Han var alltså elva eller tolv år gammal. Musikvideon gjordes på skoltid under elevens val. Tankarna byg-
ger inte bara på den färdiga videon och det som hände under lektionerna då filmen gjordes, utan även på en intervju som jag gjorde med Sebbe.
Musikvideon spelades in och redigerades under sammanlagt två hela timmar. Sebbe var regissör, filmare och idémakare i stort sätt på egen hand. Viss hjälp hade han av en kompis som var med vid de flesta tagning- arna där inte jag var med. Sebbe behövde så gott som aldrig kompromissa med någon annans åsikter om hur filmen skulle bli. Det var visserligen min idé att han skulle göra en musikvideo och vi började att spåna tillsammans. Jag kände mig involverad och engagerad i hur det skulle bli.
Sebbe valde att bildsätta en hiphop-låt som han tyckte passade och som han hade på en CD-skiva. Jag skissade ner en bildsekvens med Sebbe i huvudrollen som förslag på en effektfull början. Förslaget godtogs. Vi fortsatte att skissa på innehållet och försökte vara konkreta när det gällde lämpliga miljöer, bildutsnitt och kameravinklar. Vi skissade detta på ett A4- papper i form av ett enkelt bildmanus. Vi valde att tematisera basketboll och graffiti. Dessa förslag antogs men utgjorde i slutändan långt ifrån hela bildmaterialet. Tvärtom kom Sebbe på många nya idéer till tagningar när jag inte var med. Han säger i intervjun att han kände sig hämmad när jag var med. ”Det är något helt annat att jobba med sina kompisar. Man kän- ner sig mycket friare. Det var roligt med dig, men det är roligare med kompisarna. När du var med lyssnade jag mest och pratade inte så mycket.” Uppgiften var inte något som jag hade planerat i förväg, utan snarare något som föddes i stunden och det tror jag Sebbe märkte. Delvis tror jag att det blev tydligt eftersom jag själv blev entusiastisk över min egen idé. Dessutom tyckte både Sebbe och jag om låten vi valt för musikvideon. Ibland verkar det dock som om en pedagogs entusiasm håller elevens egna uttryck tillbaka. Lite oroväckande märkte jag, som en följd av detta, att det främst var jag som kom med idéer. I ett senare skede av inspelningen var jag inte närvarande och det var framför allt då som Sebbe visade prov på egen kreativitet. Det är särskilt i de bitar av filmen där jag inte är närva-
rande som Sebbe uttrycker och formar sin egen värld. Men jag tolkar min närvaro som viktig för processens början. Utan min idé eller styrning hade det i det här fallet inte blivit någon film. Han lämnades alltså inte vind för våg och jag hade väntat en längre tid på att Sebbe skulle ta egna kreativa initiativ.
Sebbe är stolt över sin video och menar att den till stora delar visar upp honom som ”den riktige Sebbe”. Han säger: ”Jag står för den. Defini- tivt.” Det ligger nära till hands att han gör något liknande igen. Det skulle vara naturligt för honom att på egen hand göra musikfilm på sin fritid utan pålagd uppgift.
Musikvideon refererar hela tiden till en hiphop-värld. Sebbe har god kännedom om hiphop och om hiphop-videor. Denna kunskap har han framför allt fått via film som han sett och via samtal med kompisar och vuxna. Han läser ytterst sällan musiktidningar. Sebbe har varit i Amerika några gånger, men aldrig i fattiga områden. Trots att han känner sig fjärran från det som hiphop-texter ofta handlar om, så har han till stor del assimilerat hiphop- språket. Detta språk är hans identitet (åtminstone en av många identite- ter). Han är upptagen av det och lever till stor del i det. På så sätt kan man säga att Sebbe äger en djupförståelse för hiphop. Lite schizofrent uttryckt kan man också säga att hiphop-världen har god kännedom om honom. Den talar i någon mening genom honom.
Hiphop-kulturen har ett språk fullt av betydelsefulla gester, ett språk laddat med metakommunikation. Man uttrycker sig till stor del genom mu- sik, gester med händer och kropp, mimik och kläder. Till detta språk refe- rerar Sebbes video ideligen. När man ser videon blir Sebbes gester sedda. Han blir sedd och kan se sig själv som hiphopare, men det finns en oerhört charmig och återkommande självdistans genom hela videon. Det finns en humor och en ironi som tycks visa på det omöjliga i att vara hiphop-rebell på Backaskolan. Jag frågade honom om det inte är svårt att vara hiphopare på den lilla Backaskolan, med tanke på att hiphop-kulturen är så starkt
förankrad i det amerikanska samhället (och dess baksidor). Det kunde det på sätt och vis vara, trodde Sebbe, men ”alla lyssnar på hiphop ändå”. När jag frågade honom om han var rebell, svarade Sebbe: ”Nej, jag tar det här på skoj.”
I hiphop-texter skildras ofta överheten med förakt. När Backaskolans rektor och överhet ikläder sig en gammal generals huvudbonad i Sebbes video och samtidigt ryter så överdrivet att man förstår att även skolledaren är en mänsklig varelse så tvingas en hiphopare, vilken som helst, att söka andra mål för sin kamp. Men Sebbe kanske inte ens ser eller söker lämp- liga mål för sin revolt i sin närhet. Han verkar inse att en fullblodig hiphopare direktimporterad från New York skulle kunna bli patetisk på Backaskolan. Sebbes pedagoger är välvilligt intresserade av hans skarpaste vapen. Han säger att han har en positiv bild av det svenska samhället och av skolan. ”På Backaskolan blir man igenkänd. Man blir inte bortglömd. Det är bra. Den här skolan är positiv.” Han tillägger förvisso att ”Skola är ju i och för sig skola”.
Sebbe och jag är ändå överens om att videon kan tolkas som ett upp- ror mot en rå omvärld. Utan att vi först diskuterat vad videon kan tänkas berätta säger Sebbe att den ”visar ett hårt liv som ungdom”. Här tror jag emellertid inte att han syftar så mycket på sig själv som på utsatta ungdo- mar i Amerika. (Han lyssnar helst och mestadels på amerikansk hiphop. Det är framför allt denna som intresserar honom, även om han säkert vet att det finns till exempel många italienska hiphopare. Svensk hiphop anser han vara slätstruken i jämförelse med den amerikanska. När han skrivit texter själv har det visserligen varit på svenska, men han tycker att det svenska språket är trögt att rappa på.) Detta avstånd mellan Sebbe på Backaskolan och utsatta ungdomar i Harlem utesluter inte hans engage- mang för dem. Avståndet och skillnader i livssituation hindrar honom inte från att identifiera sig med dem. Säkert finns det en rimlig psykologisk förklaring till detta som skulle kunna gälla för de flesta unga killar.
Vi var också överens om att videon visar att det finns värme och godhet. Men, som jag tolkar det, finns denna värme inte så mycket i den stora omvärlden som inom Sebbe själv och i hans närhet. Jag tänker på det blommande trädet som filmas i en vacker sekvens och jag tänker på hur mycket som pekar på stark vänskap och starka familjeband. Vännerna och familjen visar han stolt upp som betydelsefulla i termer av ”Vi håller ihop”. Hiphop-världen kan alltså utgöra en viktig ingrediens i en persons värdegrund. Hiphop-världen tycks erbjuda en etisk grund att stå på. Hur förhåller sig till exempel Sebbes personliga livsvärld i förhållande till den stora anonyma världen, som finns utanför den lilla kretsen av nära och kära?
Alltför ofta stoppas sådana här verk som Sebbes musikvideo undan i en hylla istället för att lyftas fram i andra undervisningssammanhang. Kunde inte videon vara ett intressant diskussionsinnehåll för ämnen som rör till exempel SO och etik? Det musikvideon tangerar angår barnens (i alla fall Sebbes) värld samtidigt som den riktar sig mot en social verklighet utanför skolan. Genom hiphop-kulturen har många barn åsikter om polisens strate- gier mot kriminalitet i amerikanska storstäder och i vissa fall även om ame- rikanska presidenter. Sebbe menar till exempel att Bush är våldsam, lite korkad, men ärlig och säger vad han tycker, till skillnad från Clinton som inte var lika rak och rättfram. Hans åsikt är att ingen av dem är bra.
Filmen får naturligtvis inte bli ett medel för att man ska lära ut vad republikaner och demokrater står för, hur nu det skulle gå till. Det skulle vara en otäck kolonisation av barns intressen. Man kan inte på förväg bestämma vad videon ska användas till. Det är alltså uteslutet att lägga upp ett exakt lektionsinnehåll med utgångspunkt i filmen. Snarare bör läraren öppna lektionen med antydningar om att: ”Jag har inget bestämt att lära ut detta pass, men jag är intresserad av vad ni tänker om denna video och de områden som den berör.” Läraren kan inte i förväg veta vilka frågor som väcks i en diskussion utifrån videon. En lärare som är en skicklig samtals-
ledare skulle verkligen kunna gripa tag i elevernas erfarenheter och tan- kar. Videon skulle kunna bli en utgångspunkt för att låta olika uppfattningar mötas och kanske framför allt utmanas. Att delta i ett samtal med andra människor där verkliga erfarenheter kommuniceras, måste vara mer livgi- vande än om de frågor som diskuteras enbart knyts an till abstrakta och opersonliga förhållanden.
Detta innebär inte att lektioner inte behöver planeras. Tvärtom tror jag att det är viktigt att tänka igenom hur man öppnar för en diskussion med utgångspunkt i videon. Som pedagog bör man även ha funderat över möj- liga innehåll i videons olika scener, så att man kan knyta an till dem på ett naturligt sätt. Att som lärare själv ha reflekterat över videon kan vara vik- tigt vid dödlägen, då diskussionen behöver nya infallsvinklar. Det behövs ofta någon som får diskussionen att rulla på genom att göra intressanta iakttagelser eller genom att ställa tankeväckande frågor.
Alltför ofta stannar vi vid ett tamt accepterande – ”du är som du är”. Vi borde oftare utmana barns föreställningar och oftare skapa diskussions- forum där de kan utmana varandra. Ibland handlar det om att inte vilja bryta elevers integritet, men oftare är det brist på intresse och ibland hand- lar det om att var och en är sig själva nog. Vill vi verkligen förstå vad den andre tänker? För att förstå den andre kan det ibland vara på sin plats med lite välmenande aggressivitet hos den som vill utmana – ett slags ”jag vill in i dina tankar”. Den enes värld kan inte undgå att konfronteras med den andres om vi verkligen intresserar oss för varandra. Finns det andra sätt att visa att barns tankar betyder något?
Man skulle kunna säga att vi lever i intersubjektivitetens tid, i en tid när man inte längre kan förlita sig på Gud och inte heller på den objektiva sanningen eller vetenskapen. Idag är väl egentligen den enda framkomliga vägen att låta subjekt nöta mot subjekt? I undervisningen lyckas vi alltför sällan med det. Jag menar att det är symptomatiskt att Sebbes musikvideo
efter en visning lämnades därhän. Han fick beröm och några ytliga kom- mentarer. Jag låter det hända för ofta.
Det slår mig att jag som pedagog ibland har sagt mig utgå från barns frågor och erfarenheter i undervisningen. Exempelvis har jag tillsammans med andra organiserat ett tema utifrån barns funderingar om kroppen. Men vad hände en bit in på temat? Tappade vi inte bort dialogen med barnen och deras erfarenheter? Det finns en skillnad mellan att utgå ifrån barns erfarenheter, som vi gjorde, och att ständigt vara i dialog med barnen och deras erfarenheter, det vill säga att arbeta med deras erfarenheter. Det senare innebär att varje barn måste bli ett konkret och synligt barn. På Backaskolan har vi diskuterat risken med att alltför mycket lägga upp un- dervisningen utifrån individen. Faran skulle ligga i att barnen blir alltför egocentriska och att de inte i tillräcklig utsträckning ser till kollektivets be- hov. I dessa diskussioner glömmer vi kanske ofta bort att det enda sättet att möta en konkret erfarenhet på är att möta det enskilda barnet. Men all undervisning kan väl inte gå ut på att samspela med barns levda erfarenhe- ter och personliga undringar? Vi bör jobba på andra sätt också.
Genom sitt engagemang i hiphop-kulturen ser jag att Sebbe har ett intresse för politik (i vid mening), om än mycket vagt. Han säger visserli- gen själv att politik inte intresserar honom. Här kan jag dra paralleller till mig själv. För mig gällde punk istället för hiphop. När jag ser tillbaka har jag till en del punken att tacka för mitt eget intresse för samhällsfrågor. När jag lyssnade på punk som mest var jag inte nämnvärt intresserad av politik, men det såddes ett frö till vad man skulle kunna kalla samhällsengage- mang. Det skapades en grogrund för ett politiskt intresse. Hade någon konfronterat mig med denna sida hos mig, så tror jag att jag hade varit intresserad av att hitta ”politiska” svar och frågor utifrån min musiksmak. Med detta menar jag inte att jag genom punken predestinerades till syndikalismens och anarkismens sfärer. Min politiska identitet var inte då och är inte nu varken syndikalistisk eller anarkistisk. Men det politiska livet
i Johnny Rottens Storbritannien var för mig minst lika verkligt som riksdagshuset i Stockholm. Likaså tror jag att Sebbes ”amerikanska sken- verklighet” är mer angelägen för honom än kommunalpolitiken i Malmö. Sebbes åsikter måste tas på allvar, men de bör inte bara förstås utan även utmanas av någon annans åsikter, inte för att Sebbes uppfattning är felak- tig utan för att alla åsikter kan utvecklas, ibland åt ett helt annat håll än vad man från början trodde.
Skolan är en unik plats. Men vad utmärker skolan som plats? Skolan är inte ett hem, inte en pub och inte en vanlig arbetsplats. Skolan bör ta fasta på en del av de betingelser som gör skola till skola. Där finns distan- serade former som är svåra att finna utanför skolan. Skolan är oundvikli- gen en del av livet själv och bör väl också vara det, men den kan också vara en plats för att iaktta världen och sig själv på lite avstånd.
När Backaskolans rektor, Per Dahlbeck, säger att en av skolans vik- tigaste uppgifter är att ”den ska erbjuda en trygg arena där vi kan utmana och underlätta elevernas förståelse för sig själva och för världen” menar han att skolan besitter vissa strukturella egenskaper som kan möjliggöra denna arena på ett bra sätt.
Sebbe använde sig av denna arena. Jag tycker att hans videoarbete blev ett sätt för honom att förstå sig själv och världen. I någon mening skapades också nya infallsvinklar på personen Sebbe. Han skapade inte bara något som han hade inom sig, utan han blev delvis något nytt tack vare det som han satte sig i relation till och tack vare att han gjorde en film.
Jag tänker mig att videon passar väl med Sebbe som person. Därför antar jag att han inte bara har ackumulerat formmässig kunskap från ”rik- tiga” hiphop-videor på till exempel MTV. Jag utgår från att Sebbe inte bara har kopierat ”hur man vanligtvis gör”, utan att han har gjort väl medvetna val som passar med hur han vill framställa sig själv. Hur han ville framställa sig själv visste han emellertid inte innan han började interagera i fantasin med liknande verk som han hade erfarenhet av. Därför var det naturligtvis
inte bara han utan även den övriga hiphop-världen som bestämde innehål- let och formen på musikvideon. För att skapa sig själv var han tvungen att undersöka världen. Det är i denna dialektik som hans video skapades. Att skapa något personligt innebär inte att man skapar något fritt från påver- kan. Sebbe hade redan innan assimilerat hiphop-språket. Det som var nytt var att uttrycka detta med hjälp av en videokamera. Eftersom film utgör en fiktiv värld kan man leka på allvar att man är vem som helst. Man kan se på sig själv på alla möjliga och omöjliga sätt. Även de vildaste tolkningarna av världen kan göras. Man kan närma sig verkligheten, men man kan också förfrämliga den eller upptäcka den på nya sätt genom filmmediet.