Av Mattis Gustavsson
Mattis Gustavsson, fritidspedagog vid Backaskolan, var ansvarig för film som elevens val. Han berättar här om arbetet i den ålders- blandade gruppen.
Under läsåret 2000–2001 hade jag tolv elever i Foto & Film som elevens val tillsammans med Feriyal Alizade Sepheri, en kulturpedagog på skolan som arbetar mycket med bild. Spridningen i ålder på eleverna var från femman till nian. Detta gjorde att det ibland var svårt att tillfredsställa grup- pens behov. Jag själv skulle till exempel ha velat göra andra slags filmer när jag gick i femman jämfört med när jag gick i nian. Övervägande delen i gruppen var tjejer. En del av eleverna hade svårt att komma överens redan från första början. Främst hade eleverna svårt med dem som var i samma ålder. Det fanns tydliga grupperingar som var svåra att bryta. En tjej sade till exempel första gången vi skulle jobba praktiskt att hon absolut inte kunde tänka sig att jobba i samma rum som en annan av tjejerna. Några av de äldre eleverna kom nästan alltid för sent och uteblev ofta från lektionerna. En del elever var dåliga på att ta ansvar medan andra klarade det mycket bra. En del jobbade intensivt, andra flitigt och vissa inte alls. Jag upplevde det som svårt att ta tag i en diskussion om grupparbete när man helst skulle vilja ägna sig åt att göra film (eller fotografera). Svårighe- terna förstärktes av att jag inte kände eleverna från början och av att jag
bara träffade dem en timme i veckan. På så sätt tog det lång tid att lära känna eleverna och jag upplevde mig ofta som gubben i lådan. Trots detta var det oftast både givande och roligt, antagligen på grund av att tillräckligt många visade intresse för det vi gjorde.
Jag genomförde två sorters utvärderingar med eleverna vid slutet av terminen. En muntlig utvärdering och en som skedde i form av en intervju- film där jag ställde frågan: ”Vad skulle du ha gjort för film om du fick hur mycket tid och pengar som helst?” En kille svarade att han skulle vilja göra actionfilm, ”för det är spännande” att titta på. Någon annan sade att hon ville göra en dramafilm, i vilken hon gärna skulle vilja vara skådespelare. En annan tjej svarade också dramafilm, men ville inte vara skådespelare. En sade att hon inte visste och en av de flitigaste eleverna sade att hon inte ville göra någon film alls, eftersom hon redan hade gjort så många.
Kanske var min fråga allt för vag eftersom eleverna inte alls berörde något direkt innehåll eller ämne. Spelade det in att det var jag (i egenskap av lärare) som gjorde intervjuerna? Skulle det blivit intressantare om eleverna själva hade gjort intervjun? Kan man tänka klart när filmkameran står rik- tad mot en och mikrofonen är på? Kanske hade jag fått fylligare svar om eleverna hade fått frågan i god tid, så att de kunnat förbereda sitt svar. När en elev intervjuade mig med samma fråga upptäckte jag att denna oändliga möjlighet utan gränser gjorde frågan svår att besvara. Jag hade haft betyd- ligt lättare att svara om frågan hade givit mig begränsningar. Det hade varit lättare att svara om frågan lytt: ”Vad skulle du ha gjort för film om du hade sex veckor och 10.000 kronor till förfogande?” Då hade jag bättre kunnat sätta mig in i att frågan riktades till mig. Hade barnen också haft lättare för att svara om frågan preciserats eller kopplats till den egna verk- ligheten?
Den andra utvärderingen som vi hade kändes mer givande. Utvärde- ringen gjordes muntligt. Det som sades skrev jag upp på tavlan i form av stolpar. Min avsikt var att provocera eleverna lite grann. Jag började med
att skriva upp de filmer vi gjort för att sedan bena ut om det fanns några gemensamma nämnare. Jag menade att man kunde se hur humorn domi- nerat i de flesta filmer. Sedan undrade jag om eleverna verkligen hade gjort de filmer som de hade velat göra. Till detta ställde de sig tveksamma. De mer uttömmande svaren blev sedan till i en konversation mellan eleverna, Feriyal och mig. Det verkade som om de flesta eleverna egentligen hade velat göra ungdomsfilm. ”Men varför gjorde ni inte det då?”, undrade jag. Några pekade på skolan som en olämplig inspelningsmiljö och menade att det hade varit intressantare att hitta miljöer utanför skolan. Denna möjlig- het har hela tiden funnits, menade jag, och vissa grupper har utnyttjat den. Några elever tyckte att det var svårt att göra film med ”gruppens skåde- spelare” som utgångspunkt. De hade hellre velat spela in film med sina vanliga kompisar.
Jag vet av erfarenhet att när vi vuxna ska göra film på icke-professio- nell nivå så använder vi oss ofta av humorn som grepp. På så sätt räddar vi filmen från att bli ett banalt magplask. Vi omöjliggör ett misslyckande ge- nom att distansera oss från uppgiften. När vi inte tror på möjligheten att ro i land ett projekt så ser vi till att det inte blir alltför seriöst. Gäller det också eleverna? Ja, det tror jag. Bland annat pekade några elever på att det lättaste man kan göra är en komedi. När det ser oprofessionellt ut i en film så kan man tolka det som ett medvetet drag, om själva meningen med filmen är att den ska vara ”rolig”. På så sätt får man de tekniska misstagen att se bra ut. En ”rolig” film behöver dessutom inte vara så mycket mer än bara rolig. Därmed behövs det varken ett väsentligt innehåll, en levande handling eller ett hett ämne. Mediet och tekniken tar överhanden.
Varför gjorde då eleverna inte en annan sorts filmer, om det nu var helt andra filmer som de egentligen skulle vilja göra? Ett svar skulle kunna vara att de inte trodde att de skulle klara av det förrän de hade tillägnat sig den tekniska skickligheten. Ett sådant resonemang grundar sig i ”först tek- nisk kunskap, sedan hjärta och själ”. Jag tror snarare att eleverna ofta
börjar för stort. De har inte ens ”sex veckor och 10.000 kronor” till sitt förfogande. Antagligen hade det blivit bättre om de hade lärt sig att be- gränsa sig. Att göra en bra film på en minut är inte så tokigt. Ungdomsfilm låter stort och är det kanske också i de banor som eleverna tänker sig, men måste det vara det?
En annan orsak till att eleverna inte gjorde den film de ville göra kan vara att tiden var för uppstyckad. Lusten är ju i en mening faktiskt tidsbe- stämd. Vid ett visst klockslag varje vecka ska lusten att göra film infinna sig. Det var flera som tyckte att det blev fragmentariskt att bara göra film en gång i veckan, att det tog en hel vecka innan man fick fortsätta där man slutat. På så sätt kommer man ur gängorna och ”om något gick fel så är det detta man minns när man ska börja igen efter en veckas tid”. Det tar med andra ord en hel vecka innan man kan rätta till ett fel. Att göra inspel- ningar utanför skolan är något som också drabbas av tidsschemat, efter- som man har knappt om tid för att hinna tillbaka innan nästa lektion börjar. Att tiden är så begränsad inom elevens val är synd med tanke på att många skulle vilja använda miljöer utanför skolan för sina filmer.
Detta är några av flera möjliga svar på omständigheter som kan verka som hinder för att eleverna i elevens val inte har gjort de filmer som kunde ha blivit deras egna. Andra orsaker till detta kan man finna i gruppen som sådan och i mig och Feriyal som handledare. Jag tror att man som lärare har en viktig uppgift i att vara ständig provokatör. Jag tror nämligen att någon måste få eleverna att vilja det de verkligen skulle vilja. Här känner jag att jag inte har varit tillräckligt alert i de stunder som givits. Men att få elever att öppna ögonen för sina egna möjligheter är en konst. Det är en konst att väcka entusiasm. Hur är det man säger – man kan få hästen att hitta en bäck, men inte dricka åt den.