Av Mattis Gustavsson
Mattis Gustavsson berättar om en temavecka kring ”Signaler” och redogör för hur arbetet med film inom ett tema skiljer sig från arbetet med film i elevens val.
Temat ”Signaler” var ett övergripande arbete, med en mängd olika ut- trycksformer, som varade en vecka och involverade alla från förskole- klassen till femman. Temablocket inleddes med att alla klasser fick göra en cirka fem minuter lång film om ”vad som kan ses som signaler”. Vi tittade på filmerna vid en gemensam visning på stor duk i Festsalen. Det blev en häftig upplevelse att få se alla filmer som på biograf. Vi hade kunnat an- vända dessa filmer i våra olika verkstäder, men efter den stora filmvisningen lyftes de tyvärr inte fram igen. Det saknades återkoppling till dem under temats gång eftersom temat i övrigt inte var särskilt inriktat på film eller rörliga bilder.
När arbetet med temat fortsatte så delades barnen in i ett tiotal verk- städer utifrån vad man valt, till exempel symboler eller hemliga signaler. I varje verkstad fanns tio elever. I den grupp som hette rörelseverkstaden jobbade vi en hel del med videokamera. Gruppen bestod av mig, Jeanette Sihvonen, som är fritidspedagog som jag, och en filmintresserad praktikant samt tjugo barn – fyra killar och sexton tjejer. Vi använde videotekniken
bland annat för att skapa större medvetenhet kring mimik när man spelar teater och när man spelar in film. En av uppgifterna var att alla elever skulle inta en sinnesstämning som skulle filmas var för sig. Vi använde oss av närbilder när vi filmade ansiktena. Att se sig själv på video är något annat än att stå framför en spegel. Vi filmade också när barnen fick i uppgift att nollställa sina ansikten. Danserna som gjordes i gruppen filma- des också så att man kunde se dem efteråt.
När det gällde film jobbade vi framför allt med stumfilm, vilka alla blev omkring tio minuter långa. Här delades barnen in efter ålder så att det blev någorlunda åldershomogena grupper. Smaragden gjordes av förskolebarn och av ettor och tvåor, En kärlekshistoria av treor och fyror och Den
speciella smekmånaden gjordes av barn som gick i femman. De två sista
grupperna jobbade självständigt, ansvarsfullt och med stort intresse. Den allra yngsta gruppen jobbade också med stort intresse men behövde mer vuxenstöd. Tre-fyrorna och femmorna lämnades i stort sett helt själva att komma på vad deras stumfilm skulle handla om. Här kan man tala om frihet som stimulerade. Jag upplevde det som att jag hämmade dem även om jag så bara fanns till hands i rummet. Därför var jag medvetet i rummet intill. De yngre barnen hade däremot behov av en vuxen som strukturerade deras idéer till en sammanhängande berättelse. Det behövdes någon vuxen för att få dem fokuserade på uppgiften. Varför det var skillnad är svårt att säga. Hade det med åldern eller hade det med individerna i gruppen att göra? Jag tror att det var en fördel den här gången att vi delade in barnen i grupper efter ålder. I elevens val tycker jag att ålderskillnaderna ibland var ett problem. En liten etta hade nog haft svårt att involvera sig i till exempel femmans filmämnen.
Den sammanhållna tiden för arbetet var en annan bra sak med tema- veckan. Man hade tid att fundera över vad filmerna skulle handla om och filmarbetet blev inte uppstyckat även om vi varvade filmningen med dans- pass. Eleverna kunde jobba utan att avbrytas i processen. Gjorde man en
paus visste man att arbetet snart kunde fortsätta. Alla deltog i redigerings- processen, vilket jag tycker var särskilt kul. Till och med för redigeringen fanns det tid! Inte minst var barnen engagerade i att lägga på musik. Mu- siken i filmerna blir ju extra viktig när det handlar om stumfilm. De yngre barnen tyckte att redigeringen var kul i början, men sedan blev det aningen för ansträngande, så därför var de inte med under hela klippningsfasen. De äldre deltog däremot aktivt och intresserat hela tiden.
Filmerna kom i viss mån att tangera samma motiv, nämligen kärlek.
En kärlekshistoria och Den speciella smekmånaden handlar båda om
kärlek mellan två av samma kön. Detta är lite förvånande eftersom eleverna till synes inte hade någon kontakt när de planerade filmerna. Under signal- temat kändes det som om barnen gjorde filmer som i hög grad var deras egna. Resultatet är dessutom kul att titta på eftersom det blev hög kvalitet på de färdiga filmerna. Till skillnad från många av elevens val-filmerna var innehållet i de här berättelserna mer angeläget för barnen själva (tror jag). Utan att tro att jag har hittat förklaringen med stort F så vill jag peka på en strukturell skillnad mellan signaltemat och elevens val. Tiden var inte uppstyckad på samma sätt under temaveckan som under en normal vecka. Det gäller inte bara för barnen utan även för pedagogen. Det estetiska arbetet kräver att man får tid att ta sig in i en skaparprocess och att man kan jobba med samma sak en längre period. Det kan ta tid innan man hittar tråden och om någon knipsar av den tar det tid att knyta ihop den igen. Likheten mellan verkstadsgrupperna under signaltemat och elevens val lig- ger i att grupperna sätts samman utifrån elevernas intresse.
Arbetet med signaltemat dokumenterades med filmkamera av en pe- dagog. I dokumentationen försökte pedagogen ge en bild av temat som helhet. När vi tittade gemensamt på filmen under Backaseminariet som- maren 2001 slog det oss hur lite information om vad som faktiskt hände som filmen gav. Filmen blev ytlig eftersom vi hade försökt gripa om allt. Vi hade velat skapa en helhetsbild, men på bekostnad av intressanta process-
beskrivningar. En mer fruktbar idé kunde ha varit att välja ut kanske två barn som man följer under hela veckan. Dokumentationen måste även planeras tidsmässigt. Det tar till exempel lång tid att redigera allt material eftersom den som väljer ur det samlade materialet måste se till att doku- mentationen resulterar i en personlig tolkning. En dokumentationsfilm bör väcka frågor och komma med påståenden. Först när dokumentationen har nått upp till en tolkningsnivå kan den bli intressant och tankeväckande. En annan fråga är vem som ska dokumentera. Ska barn själva dokumentera? Ibland är barnen mer intresserade av att berätta om sina egna saker, i alla fall berättar de säkert andra saker än om en pedagog filmar.
Under Backaseminariet sommaren 2001 framkom det också hur vik- tigt det är att dokumentera genom att föra anteckningar, att skriva ner sina tankar kring temat redan på planeringsstadiet, för att sedan kunna jämföra med hur det blev. Många gånger har man glömt var i processen som en idé har dykt upp och ibland gör man efterkonstruktioner som döljer processens verkliga gång.