Lena Hallberg och Stefan Pearson, som arbetar i en femma på Backaskolan, skrev dagbok under arbetet med film och medier i klassen. Deras berättelse om vad som hände under ett antal tema- dagar läsåret 2000–2001 baserar sig på dessa dagboksanteck- ningar.
Våra erfarenheter av att arbeta med film och video i skolan var från början ganska begränsade. När det höstterminen 2000 var dags att starta tillsam- mans med eleverna hade vi ökat vårt kunnande med två eftermiddagars kompetensutveckling med Unga Filmfabriken. Den första behandlade film- analys och kändes inte främmande för någon av oss. Den andra gav en inblick i vad det fanns för olika sorters animationstekniker och en snabb genomgång av hur man hanterar kameran när man animerar. Vi fick också pröva på att göra en egen leranimation.
Vad tänkte vi inför projektet? Vi såg båda en möjlighet att ge barnen ytterligare ett språk att uttrycka sig med. Vår egen tekniska osäkerhet gjorde att vi bestämde oss för att börja arbetet direkt för att inte tappa gnistan eller glömma bort det lilla vi lärt oss. Vi bestämde oss för att arbeta med film på våra temadagar, det vill säga tisdagar, men vid behov även på annan tid. Vi la upp det så här:
•
Starta med en inventering av vad barnen har med sig i sina ”ryggsäckar”, dels i form av en mindmap men också med ett frågeformulär om deras tv- och filmkonsumtion.•
Se mycket film i olika genrer under året, diskutera och recensera dessa. Försöka hitta filmer som kan kopplas till aktuella ämnen i skolan.•
Börja lekfullt med videolekar, mer för att lära oss tekniken än för att göra något som ska visas upp för andra.•
Låt alla eleverna gå igång samtidigt för att få en grund att stå på. Därför ska vi arbeta med fyra kameror på en gång när vi gör en animationsuppgift kring temat ” Möte med förhinder” som vi fått av Unga Filmfabriken.•
Ha roligt!En liten enkät om barnens tv- och videovanor gjordes för att ta reda på vad de hade i sina ”ryggsäckar”. Sju barn uppgav att de tittade på tv ett par timmar om dagen, åtta barn uppgav runt tre timmar, tre barn svarade cirka fyra timmar, två barn svarade att de såg på tv mellan fem och sex timmar om dagen. På frågan om vilken typ av program barnen tittade på svarade de flesta att de i första hand såg serier och såpor, i andra hand långfilmer. Endast fem uppgav sig titta på barnprogram. Åtta såg sportprogram och endast tre tittade på nyheter. På bio såg de flesta komedier, några svarade action eller tecknade filmer. På frågan om hur ofta man gick på bio sva- rade barnen allt från fyra till tretton gånger om året.
Vi var ganska missnöjda med våra enkätfrågor och visste inte riktigt vad vi skulle använda dem till. Enkäten lades därför mer eller mindre åt sidan och användes inte till något speciellt.
Utifrån klassens tankekarta upptäckte vi att det fanns föräldrar att tillgå. Vi tog kontakt med en pappa som arbetar på en reklambyrå och bestämde att han senare under hösten skulle komma och berätta om sitt arbete. Vi upptäckte också att det fanns en pojke i klassen som sett väldigt mycket film, även gamla filmklassiker som Nosferatu från 1922.
Filmanalys
Vi ville tillsammans med barnen titta på hur en film byggs upp både dramaturgiskt och tekniskt med kameravinklar, klipp och ljud. Vi valde
Miraklet i Valby, dels för att den är en i vår mening bra film gjord just för
vår åldersgrupp, dels för att den tekniskt har mycket i anslag, klipp med mera som passade för vårt upplägg. Vi startade med att diskutera vad som behövs för att göra film. Eleverna föreslog manus, en bra plats, skådespe- lare, repetitioner, pengar till saker och löner, kontrakt och musik. På frågan om hur mycket pengar som behövs föreslog eleverna allt från 1.000 kronor till 200.000 kronor. En regissör, sa en elev, var som en dirigent.
När vi skulle se filmen gjorde vi klart för barnen att vi skulle se den utifrån att vi alla skulle bli filmmakare nu. Det innebar att vi skulle stoppa videobandet vid åtskilliga tillfällen för att se hur man använt sig av kamera- teknik, ljud med mera. Vi stoppade mest i början av filmen för att lära oss hur man gör anslaget i en film, sedan kände vi hur frustrerade barnen blev av avbrotten och bröt allt mer sällan. Filmen är nämligen oerhört spän- nande. Efteråt insåg vi att man nog först ska se filmen i sin helhet innan man hackar sönder den i inlärningssyfte. De flesta eleverna hängde med bra när det gällde att se detaljerna i hur filmen byggts upp. Några elever tyckte att den var långtråkig, vår uppfattning var att det var de som tidigare visat stort intresse för väldigt grova actionfilmer. Majoriteten av barnen tyckte att Miraklet i Valby var en spännande och bra film.
Det blev dags att börja använda kameran. Vi började med en video- lek. Hur många barn får plats i en låda? Vi filmade ett barn i taget som kröp ner i lådan och stängde av kameran medan barnet kröp ut. De flesta uppträdde väldigt stelt och hade svårt för att låtsas som att det redan fanns någon i lådan. När alla var färdiga tittade vi på resultatet och nu blev det fart på barnen, idéerna haglade om hur man kunde gjort filmen bättre. En story om att en lärare skulle komma in och berätta att vi skulle ha matte och att alla då buar byggdes upp. Barnen skulle sedan gömma sig i lådan för att slippa matten. Det gavs förslag på att vi borde lägga på mer ljud, ”Aj”, ”Oj” och andra kommentarer, mer rörelser som visar att man kläm- mer ner sig i lådan. När läraren slutligen gör entré och av misstag utlöser fjärrkontrollen i fickan så att kameran plötsligt zoomar in lådan så tyckte alla att det var en bra specialeffekt. Inspelningen gick nu galant och alla agerade verkligen.
Vi tyckte att det kunde vara intressant att titta bakåt för att se hur filmarbetet hade utvecklats genom tiderna. Vi trodde att det skulle vara ett bra sätt att förstå rörliga bilder överhuvudtaget. Barnen fick därför ett kort pass om filmens tekniska utveckling och delades därefter in i grupper för att få prova på att bygga ett zoetrope, göra en blädderbildbok, rita flippbilder samt använda kamera på stativ och filma ett reklaminslag. Få barn hade tålamod att arbeta med zoetropet. Att göra en blädderbilderbok var också för tidskrävande, däremot gillade alla att göra flippbilder just för att det var så enkelt och snabbt gav resultat.
Reklamfilm
Vi började sedan filma reklaminslag. Reklam är något som alla har erfa- renhet av och vi tyckte att det var spännande att se om eleverna lärt sig knep och tekniker i reklamvärlden. Dessutom skulle ju en förälder komma
och berätta om sitt jobb senare på terminen och då var det bra att ha egen erfarenhet.
Eleverna gjorde fyra reklaminslag. En grupp gjorde anti-reklam om tuggummit som smakar gott men skrämmer bort flickor med lukten. Grup- pen hade kul och deras arbete kan bildmässigt påminna lite om tv-reklam. En annan grupp gjorde en film om en produkt som får kvinnor att se mus- kulösa ut. Kul utspel, kul idé, men knappast någon kamerateknik alls. Den tredje gruppen var helt inspirerad av tv-shop och sålde något slags hoppreps- produkt. Nu stötte vi på vårt första tekniska problem. Kameran hade varit felinställd och inget ljud hördes när vi visade filmen för varandra. (Tips: gör alltid en liten provfilm för att kolla inspelningen om du är osäker.) Den sista gruppen gjorde en Yes Ultra-reklam: prinsessan som drömmer en mar- dröm om att hon spiller och att Yes Ultra är slut. Den här gruppen använde samma kamera som grupp tre och drabbades också av ljudproblem. De dubbade dock live vid uppspelningen.
Eleverna var engagerade. Däremot var många dåliga på att arbeta i grupp och många hade svårt för att ta ansvar för uppgiften.
Animerad film
Vi planerade att göra leranimationer. Det som vi som pedagoger hade pro- vat i fyrtiofem minuter med Unga Filmfabriken skulle vi nu försöka lära barnen. Vi hade bokat fyra kameror och var på plats redan klockan 7.00, brända av att ha misslyckats med ljudet förra gången. Nu ville vi ha läget under kontroll innan vi startade. Det kändes därför skönt att ha gott om tid på sig. När eleverna kom började vi med att se ett kort avsnitt ur en av filmerna om Wallace & Gromit. Därefter gjorde vi inför barnen en kort leranimation för att visa tekniken. Vi visade också hur man tänker i bilder, hur man trycker på inspelningsknappen och hur man gör ett storyboard.
Uppgiften till klassen var att göra en leranimation på temat ”Möte med förhinder” (som vi själva hade i läxa till nästa fortbildningstillfälle med Unga Filmfabriken). Vi delade in barnen i fyra grupper med fem elever i varje. Det visade sig att grupparbete var svårt, det gällde att enas om en filmidé och vi tvingades ta ett avbrott för att prata om social kompetens. Först skulle man enas om en story och därefter rita ett storyboard innan film- ningen kunde börja. Lera fanns utdelat och vissa barn som hade svårt för att komma på idéer startade med att göra figurer och då växte historier fram. Ljud hade vi överhuvudtaget inte nämnt, så långt hade vi nämligen inte själva kommit.
Nu upptäckte vi nya missar. Det var inte bara att boka kameror det gällde att ha svartrutade videoband till alla också, det hade inte vi.
Det blev dags att börja filma. Alla ville trycka på fjärrkontrollen, alla ville flytta på figurerna. Fem elever i varje grupp tycktes vara för många. Det var lätt att någon blev passiv eller att ”rättvisetryckandet” skapade tristess. Alla grupper blev trots allt färdiga till lunch och vi startade efter- middagen med att diskutera hur grupperna fungerat, först därefter såg vi på resultatet.
Den ena filmen handlade om tre tjejer som går ut med sina djur. En varelse anföll hundarna, men en vildhund dödade monstret. Filmen gick rekordfort och det var väldigt svårt att hänga med. Tips från klassen var att göra fler knapptryck på varje rörelse. Många händer har också synts i bild och då föreslog någon att man hela tiden måste berätta högt när man filmar, till exempel ropa: ”Tagning!” Man tyckte också i gruppen att det skulle vara bättre om man hela tiden var överens om vem som gör vad.
Den andra filmen handlade om hur Leatherface, från Motorsågs-
massakern, mötte Chucky, från Den onda dockan, då kom det en häst
som satte sig på Chucky så att han blev ”splashad” och så skar Leatherface itu alltihop. Gruppen hade ungefär samma problem som den första. Trots
att vi pratat om vikten av fler tryck på varje rörelse var det inte förrän eleverna såg resultatet som de tycktes förstå vad vi menat.
Den tredje filmen handlade om två människor som gick i öknen. Så kom det en orm och drack upp allt vatten. Sedan åt ormen upp männis- korna och till slut åt en blomma upp ormen. Den här gruppen hade verkli- gen haft kul och testat möjligheter. Det var en rätt ryckig och hoppig film. Eleverna hade råkat röra saker som de inte skulle och satte tillbaka dem lite fel mellan tagningarna, men de hade testat och kommit fram till många knep på egen hand.
Den fjärde filmen handlade om en gubbe på en skateboard. Plötsligt träffades hans kompis av en järnklump i huvudet och mosades. Därefter körde gubben över sin kompis. Gruppen ägnade en hel del tid åt hur de skulle lösa att järnklumpen trillar i huvudet på mannen utan att detta skulle gå få fort. En nylonlina blev lösningen.
Överlag hade eleverna inte lyckats så bra med att rita storyboard och det kom också upp när vi tittade på resultatet, så här efteråt inser de flesta att det hade behövts. Förutom en del personliga duster i grupparbetes- processen tycks alla varit nöjda med filmandet.
Två elever bad att få visa en film som de gjort själva. Vi fick se en slags ”Screamfilm”, gjord utan manus och med dåligt ljud och ingen som helst redigering. Den var fullständigt obegriplig för oss vuxna, men barnen lyssnade och tittade och tycktes gilla vad de såg. Vi grubblade och und- rade: Var det månne de två killarnas status i klassen som hade betydelse, eller vad?
I allmänhet var det de alltför snabba filmsekvenserna som gjorde de animerade filmerna omöjliga att förstå. Vi tittade på lärarnas egna animationsförsök under studiedagen, vilka också gav exempel på hur vik- tigt det är med flera knapptryck. Vi gick tillbaka till våra tankar om ett anslag för en film och om hur man bygger upp en story.
För att undvika alltför många konflikter i grupparbetet fick barnen nu bilda grupper själva. Man fick välja mellan att jobba med leranimation eller cut- out, ämnet var fritt.
Barnen delade in sig i två tjejgrupper och två killgrupper. Bägge killgrupperna valde att arbeta med leran. Fast i den ena gruppen fanns en kille som egentligen vill arbeta med cut-out. Därför satt han och ritade istället för att jobba med leran. Efter en halvtimmes ritande gjorde han sin gubbe i lera. Flickorna ville testa cut-out. Men när den ena gruppen kom in i förskoleklassens sal, där de skulle arbeta, och fick syn på dockskåpet ändrade de sig. Vilken bakgrund för en leranimation!
Alla grupperna kom igång väldigt snabbt. Men efter ett tag började samarbetsproblemen.
I den ena tjejgruppen hade man inga problem att hitta på en story, men vem skulle få rita huvudpersonen i historien? Alla elever i denna grupp ritade förslag och sedan röstade man. På det här viset tog det tid innan man kom igång med filmandet. Var det fortfarande för stora grupper? Vi ville ju att alla skulle få vara med i starten och med mindre grupper skulle det blivit svårt att realisera. I en av grupperna hade man svårt för att förstå att det var gubbarna som skulle röra sig, man flyttade kameran istället.
Det krävdes mycket tid till konfliktlösningar och vi hann därför inte med att titta så mycket på processen i filmandet. Dockskåpsgänget var de som arbetat mest seriöst och de fick till en bra film. Bristerna låg i att det var svårt att inte röra för mycket på grejorna i dockskåpet mellan tagninga- rna, det blev lite hoppigt. Cut-out-gruppen fick till en film om en hund som släcker en eld med sitt kiss och när de andra såg den blev de också sugna på att testa cut-out. Historiebyggandet var lite spretigt i de flesta grup- perna, men vi kan förstå att man snabbt ville komma igång med filmandet. Vi ville att alla skulle få prova cut-out-metoden. För att ge några tan- kar till historieuppbyggandet läste vi två sagor högt, en modern sägen och en modern version av Hans och Greta. Vi pratade om upplägget av histo-
rierna: en början, en handling och ett slut. Grupperna fick vara mindre och vi turades om med kamerorna. Man skulle framför allt rita ett storyboard, figurer och miljöer. Man hade tid på sig att filma. Det blev åtta grupper med två eller tre barn i varje grupp. När alla grupper kommit igång med skrivandet kom vi på att vi måste ge instruktioner om ljud, för nu var det dags att gå vidare. Vi hade bestämt oss för att lägga på ljud, inte via redigeringsapparaten utan via kameran, något som vi lärt oss kvällen innan vid ett nytt tillfälle med Unga Filmfabriken. Vi berättade att replikerna be- höver skrivas under bilderna i bildmanuset och att man måste ta tid på replikerna och även på hur lång tid det tar för figurerna att göra olika saker, till exempel dricka ett glas vatten. Sedan fick eleverna räkna ut hur många tryck som behövdes, en sekund motsvarar till exempel åtta tryck, och att det ibland lönade sig att skifta och filma normalt, istället för att använda animationsinställningen för att göra pyttesmå ändringar i bilden.
Grupperna fungerade mycket bättre, förmodligen för att det var så få barn i varje. Vi hade bestämt att lägga filmtillfällen lite då och då under en vecka under vanliga lektionspass då vi kunde finnas tillgängliga för film- grupperna. En skolklass från Nils Holgersonskolan i Simrishamn kom på besök. De skulle också jobba med film och följde vårt arbete med stort intresse. De fick hjälp att testa att göra en leranimation.
Vi fortsatte under ytterliggare tre veckor med att barnen fick arbeta med sina animationer vid olika tillfällen, dagboksskrivandet glömdes mer eller mindre bort under den här tiden. Vad man i efterhand minns är att barnen hade väldigt roligt. De svårigheter vi stötte på var att bryta på rätt ställe i filmerna så att man kunde bygga upp scenerna igen. Vi hade näm- ligen ingen inspelningsstudio, utan filmade där vi kom åt, i allt från vårt lilla kök till i tamburen. Det var helt okej, men gav förstås inte något proffsigt resultat. Barnen tycktes inte bry sig om detta. En pojkgrupp strulade till sitt arbete rejält och fick stå för konsekvenserna, filmandet avbröts helt för deras del.
Ljud lades på efteråt och det gick förvånansvärt lätt. Vi använde en- dast kamerans möjligheter, några använde musik från en CD-spelare. Ef- tersom vi inte hade någon efterredigering alls är titlar och slutvinjetter ri- tade och filmade, en del ville filma sig själva i slutet. Detta ger ett väldigt oproffsigt intryck, men barnen var nöjda. De flesta av våra tidigare film- försök har av olika skäl slarvats bort, men dessa filmer finns kvar.
Skolbio, dokumentärer och reklam
Vi gick under året på skolbio och såg flera långfilmer, ibland skrev vi film- recensioner, ibland diskuterade vi bara. En uppgift vid våra utbildnings- tillfällen med Unga Filmfabriken var att eleverna skulle göra en kort doku- mentär (cirka två minuter) om en annan klass. Vi försökte efter denna studiedag hitta tid till att träna oss på att redigera. Det var svårt och när vi väl satt där strulade apparaten och vi behövde hjälp. Vi blev rätt frustrerade eftersom vi hade ett stort sug efter att lära oss redigera. Vi lyckades inte ens att lägga över film från digitalbandet till ett vanligt videoband!
Vi bestämde oss för att göra en liten dokumentation av en helg när föräldrar och barn fixade med klassrummet. Vi filmade glatt och gick se- dan ner till redigeringsbordet, men inget funkade. Vi längtade efter datorn som skulle ge oss möjlighet till digital redigering. Vi hade hört att detta ska vara mycket lättare och det visade sig sedan stämma.
Vi körde fast med uppgiften att göra en dokumentation av arbetet i en annan klass och bestämde oss istället för att föreslå klassen att komma med idéer på vad man skulle kunna dokumentera. Tanken var att utnyttja föräldrar som hjälp när vi skulle filma (vi ville inte släppa iväg barnen en- samma med filmkameran, de var inte tillräckligt aktsamma). Det blev tio