Mattis Gustavsson är fritidspedagog i Lilla arbetslaget på Backa- skolan som består av två klasser med ett-tvåor och en förskole- klass. I förskoleklassen startade filmarbetet i spontana teaterföre- ställningar.
Förskoleklassen på Backaskolan gjorde under våren 2000 en kortfilm på 20 minuter, men hur vi hamnade där är en ganska lång historia där en av utgångspunkterna var teater. Man skulle kunna säga att det tog sin början i spontana uppträdanden. Barnen ville spela upp små pjäser. Ibland häm- tade barnen inspiration ur någon tv-serie, andra gånger föddes idéerna som en följd av vad man nyss lekt. Som publik var det ibland fängslande att titta på pjäserna, men minst lika många gånger kunde det en bit in i handlingen (eller icke-handlingen) bli väldigt långtråkigt att vara publik. Det var inte ovanligt att de som spelade fastnade i ett skede av historien och tog om samma sak om och om igen. Berättandet stannade upp och ibland övergick teatern till att bli ren lek. Man kan säga att publiken glömdes bort och att scenen inte längre var scen.
Vid något tillfälle uttryckte barnen själva att de inte var nöjda med vad de spelat upp och bad därför en vuxen att hjälpa dem. Som pedagog kän- des det viktigt att ta tillvara den glöd och lust som fanns för att uttrycka sig
genom teater. Därför ville vi skapa utrymme för fler av barnens spontana uppträdanden men också diskutera det som spelades upp. Vad handlade pjäsen om? Gick handlingen och budskapet fram? Vad var det i pjäsen som fascinerade? Var det något som var särskilt roligt eller spännande? Hur gjorde man för att det skulle bli spännande? Skulle man kunnat göra det på något annat sätt? Talade man så att publiken hörde vad som sades? Kunde elevernas gester ha varit tydligare och mer uttrycksfulla? Genom frågorna hoppades jag att barnen som spelade fick en större medvetenhet om att de hade en publik, en publik som man kunde få intresserad men också ointres- serad.
Efter några föreställningar försökte jag skapa en förståelse av vikten av att ha en början och ett slut på sin berättelse. Hur förklarar man det utan att det blir för abstrakt? Barnen har redan många föreställningar om hur berättelser är uppbyggda, vilket visar sig när de känner igen strukturen från en saga till en annan, men de kan inte alltid ge ord för vad de intuitivt känner. Måste de kunna det? Till vilken hjälp skulle det vara om barnen kunde det? Får de redskap för att analysera och granska sitt eget framträ- dande på ett medvetet sätt om de kan verbalisera frågeställningar kring vad som är bra berättande? Eller börjar vi då i fel ände? Är det att kväva lusten till att uttrycka sig i drama? Jag tror inte det eftersom barnen som sagt redan har föreställningar om vad som är bra eller dåligt och påverkas av detta. Barnen blir troligen mer nöjda om de kan se en utveckling och om man själv lever upp till de ”krav” man ställer på andras berättande. Frågan är kanske snarare vilka situationer man bör utnyttja för denna form av teoretiserande. Det är ofta fruktbart att föra teoriska samtal i nära anknyt- ning till praktik. Men allt får heller inte sönderhackas av analytiska frågor. Vi jobbade med att gestalta kända sagor, med innehåll som de flesta barnen kände till väl. I varje saga fanns det roller för cirka fem barn. Sagan uppfördes redan efter 30 minuter och utan någon egentlig rekvisita. Upp- giften att gestalta en saga fick barnen vid två tillfällen. Vid första tillfället
lät jag barnen förbereda sig nästan helt utan vuxenstyrning. Vid andra till- fället gick jag in och försökte förstärka vissa uttryck, exempelvis: ”Du skulle kunna visa att du är arg tydligare genom att ryta mer och du skulle kunna visa att du är hotfull genom att sätta ut dina armbågar.” Efteråt försökte vi peka på vad vi hade förstärkt.
Dramatiseringarna hade en välkommen bieffekt när det gällde ett av barnen som via teatern på ett tryggare sätt kunde närma sig gruppen. Man hade en ”färdig” roll att gå in i och man visste varthän det bar. De strikta gränserna som finns i teater skapar en form av trygghet som inte finns i den fria rolleken.
När man jobbar med teater och spelfilm kan det vara givande att ren- odla vissa uttryck. Under några pass sysslade vi huvudsakligen med ljud. Den gruppen som min kollega hade hand om lyssnade till och spelade in ljud i vardagen. Det finns ju ljud omkring oss i stort sett hela tiden, till och med när vi går uppstår det ljud. Dessa barn gjorde även en ljudsaga med instrument. Pedagogen berättade sagan som barnen kommit på samtidigt som barnen illustrerade med instrument. I min grupp spelade vi in ljud på bandspelare. Vi hade ingen berättarröst utan spelade in ljudeffekter och repliker i kronologisk ordning på ett kassettband som vi sedan spelade upp när gruppen framförde pjäsen. Det var hundskall, inbromsande och krock- ande bilar, en skällande arg gubbe, en flöjt, rytmiska takter för att illustrera hur någon promenerar och hur någon blir jagad och springer, med mera. Vi pratade om stumfilm och om ljudeffekter på film.
Efter detta gjorde vi tv-apparater i kartong där vi visade bilder på en upprullad pappersremsa. Det fungerade som en tecknad serie, men även en filmremsa består ju av en mängd sammansatta bilder. Här bad jag bar- nen tänka på början, mitt och slut. Bakom papperet satte vi en lampa som gjorde att bilderna lyste som på en tv-skärm. När barnen hade gjort färdigt remsan fick de sätta ljud till vad som hände på bilderna. Särskilt effektfullt och humoristiskt blev det när en av grupperna gjorde sina ljud. De hade
uppfunnit ett tv-spel med tillhörande joysticks. Deras remsa visade fyra olika banor. Till detta fick man sedan höra typiska dataspelseffekter i form av ljud som Splash! Nooo! Dish! Piouao!
Ett annat pedagogiskt försök att skapa lek kring tv-mediet var att pre- sentera barnen inför en skrotad tv där skärmen och innehållet tagits ur. Kvar var den ram som omgett bildskärmen. Tanken var att barnen skulle göra sina egna spontana sändningar. Jag presenterade själv tv:n genom att ett barn fick sätta på den och även stänga av den. När tv:n sattes på öppnade jag mina ögon och framträdde som nyhetsuppläsare till ett diktat ”Backanytt”. Efter samlingen var det huvudsakligen fem barn som nappade på idén och gjorde sina egna sändningar. De höll på en hel timme och under tiden deltog även andra barn som var med på leken en liten stund. Det att man kunde sätta på och stänga av tv:n blev en kul grej och delvis en värderings- och censurfunktion. Om någon i publiken tyckte att den som sände urartade eller inte fängslade tillräckligt, så stängde man av och då blev det någon annans tur. Att framträda utan innehåll eller utan något slags berättande accepterades inte av publiken, men annars hade man en tillåtande och intresserad attityd. Alla fick chansen att sända utan att bli omedelbart avbrutna. Sändaren konfronterades oundvikligen med en pu- blik. Tv:n står kvar i klassrummet. Intresset för den var intensivt i början, men det svalnade ganska snabbt. Kanske återkommer barnen till den igen. En bit in på vårterminen 2000 kom det förfrågningar från barnen om vi inte kunde göra en pjäs eller en film. Vi tänkte att det skulle vara ett bra sätt att knyta ihop vårt arbete med dramatiskt berättande. Under februari- lovet hade jag gjort en liten film med sju tjejer som ville göra en spökfilm. Barnen i förskoleklassen hade sett den filmen. Kanske var det därför de frågade om de skulle kunna göra en film. På en samling tog vi upp frågan om vad vi skulle göra. Skulle vi göra en film eller en pjäs? Hade barnen några andra förslag? Skulle alla barn göra samma sak? Utan tvekan ville de flesta göra en film. Några barn ville göra en pjäs och spela upp den för
vårt granndagis, men de ville även göra en film. En del av killarna som inte var så lockade av att spela upp en pjäs, nappade med betydligt större entu- siasm på idén om en film.
Vad skulle då filmen handla om? Vi kom fram till att den skulle inne- hålla följande fyra kvaliteter: rolig, spännande, kärlek och action. Sedan fick alla barn rita vad som konkret skulle hända i filmen. När barnen gjort sina teckningar så skulle alla dessa sammanlänkas till ett manus. Detta gjorde vi vuxna. Tillsammans gav teckningarna minst sagt ett spretigt in- tryck. Det kändes viktigt att åtminstone ta med en sak från varje barns teckning. Hur skulle vi kunna få ihop alla dessa idéer till en sammanhäng- ande berättelse? Med lite fantasi lyckades vi skapa en röd tråd som knöt ihop de enskilda teckningarna till en historia.
När manuset var färdigt fick barnen det presenterat för sig i form av en muntlig berättelse. Vi berättade historien för den tänkta filmen vid en samling och efteråt var vi överens om att det nog skulle kunna bli en bra film. Roller valdes utifrån vem man ville vara i kombination med lottning. Det fanns roller till var och en, även om det inte fanns huvudroller till alla. En av filmandets fördelar är att man som pedagog kan lyfta fram barn som inte gör sig synliga i andra sammanhang. Adam, som spelade killen i fil- men, är inte särskilt scenglad och just därför var det kul att han fick en av huvudrollerna. Under inspelningen kunde han vara otålig om vi var tvungna att göra omtagningar. Första tagningen lektes mer eller mindre fram, i omtagningar kunde han vara tämligen oinspirerad, men han kämpade ändå. Helen, som spelade tjejen i filmen, tyckte att det var kul att uppträda, men hon intar ofta en tillbakadragen roll i barngruppen. Jag tror att för hennes del har filmprojektet bidragit till att höja hennes självkänsla.
Under inspelningstillfällena försökte jag skapa en lekfull atmosfär. Det var ibland från början klart vad som skulle sägas och göras men vid andra tillfällen bestämde huvudsakligen barnen över situationen. Min önskan var att barnen skulle gå in i sina roller på ett naturligt och spontant sätt, inte att
de skulle säga och komma ihåg påklistrade repliker. Vid omtagningar blev det ibland svårt att undvika att en viss stelhet i skådespeleriet uppkom.
Allt arbete med filmen syns inte i slutprodukten. Jag tänker på arbetet med minilandskapet, på scenografin till köket, inredningen av spökrummet och på rollkaraktärernas utstyrslar. Jag tänker på alla beslutsprocesser och kompromisser som gjordes i samband med filmskapandet och även på planering och utförande av den så kallade ”vernissage” som vi hade för barnen i ettan och tvåan.
Innan filmen var färdig tittade vi på råmaterialet vid några tillfällen. Detta gjorde att barnen senare kunde se hur en mängd fragment kan klip- pas ihop till en meningsskapande helhet. Förhoppningsvis skapades också en förståelse för musikens och ljudets betydelse och att man inte tar med allt som filmas. Alla tagningar blir inte lyckade och då måste man göra omtagningar. Även om barnen har fått en ökad förståelse för filmska- pande har det ibland varit svårt för barnen att tänka sig in i vad det var som filmkameran faktiskt fångat upp.
Det är kul att i samband med filmen titta på barnens teckningar med förslag till filminnehåll. När man ser bilderna framför sig så ser man sam- tidigt scener ur filmen. Vi får inte stirra oss blinda på den fina slutprodukten utan också tillskriva vägen dit ett stort värde. Detta har vi försökt belysa tillsammans med barnen. När filmen var färdig bjöd vi, som sagt, in ettorna och tvåorna på vernissage. De som inte varit med och gjort filmen ställde frågor som rörde innehållet och även om hur vi hade gjort rent tekniskt. Barnen fick då berätta om sitt arbete och känna att det var deras film.