Lena Aulin Gråhamn har varit ansvarig för filmprojektet på lärar- utbildningen vid Malmö högskola. Hon har följt filmprojektet och reflekterar kring några frågor i anslutning till det.
De inblandade i projektet har lärt sig mycket av Backaskolans arbete just därför att deras pedagoger varit beredda att formulera sig och dela med sig av sina erfarenheter, sina tvivel och sina övertygelser. Från lärarubildningens håll har vi försökt undvika att inta den sortens forskande attityd som gör skolan till ett objekt för våra undersökningar istället för till en partner i ett samarbete. Vi har använt varandra så respektfullt vi kunnat och därmed också skapat något tillsammans.
Filmprojektet på Backaskolan startade med några föreläsningar och ”problematiseringar” kring kultur och medier, populärkultur och skola, som lärarutbildare bidrog med men det var kanske inte förrän under den kon- kreta utbildningen under Unga Filmfabrikens ledning med handhavande av kameror och redigeringsutrustning som lärarna kände att de deltog i ett projekt. Kan projektformen i sig göra att man får ett snävt fokus på sånt som går att avgränsa och renodla, på själva det tekniska ”görandet”? Vad
är kompetensutveckling egentligen? Vilka processer startar i samtalen
mellan kollegor och vilka startar i klassrummen? Vad är det som får dem att starta på ett bra sätt?
Kanske skulle lärarna startat filmprojektet i utmaningar och uppgifter att lösa hellre än i det tekniska? Den här diskussionen om form, teknik och innehåll är ständigt aktuell i all undervisning, inte minst i lärarutbildningen. Är det ”ämnena”, som bild, slöjd, drama, vi ska utgå ifrån eller är det konkreta exempel, personliga upplevelser eller problematiserande fråge- ställningar kring barn och unga? Var ligger utmaningen som gör att man lär sig och utvecklas? Det kan se olika ut för barn och vuxna och det är också beroende av sammanhanget. För den som redan har en konkret uppgift klar för sig, kanske ett konstnärligt problem man vill lösa eller gestalta, är kunskap om tekniker det man söker. Men det finns också andra slags upp- gifter, sådana som handlar om identitetsarbete, medborgarskap eller kunskapsutveckling kring begrepp av olika slag. Då föds behovet av verk- tyg och tekniker efter hand. Det konstnärliga och det meningsskapande hör ihop. Per Dahlbeck, Backaskolans rektor, har under läsåret 2001–2002 gått en utbildning på Dramatiska institutet, Media–estetik–pedagogik, där de studerande lärarna lärt sig och använt sig av tekniker för att kunna lösa de utmanande uppgifter man fått att gestalta. Utbildningen har aldrig hand- lat om att först lära sig tekniker och sedan använda dem i något arbete. Det har just därför resulterat i en stark drivkraft hos de studerande att ta till sig teknikerna för att kunna säga det man vill ha sagt.
Diskussionen om form och innehåll rör också filmen som språk. Är det bra att med eleverna tala om filmens ”grammatik”? Det finns en risk att man i det filmanalytiska arbetet bryter ner filmerna i beståndsdelar så att det blir formaspekterna i sig man koncenterar sig på istället för hur innehållet bärs, eller motverkas, av formen. Samtidigt finns det en glädje i att upptäckta genrer och konventioner och dramaturgiska strukturer. När man tar till sig ett språk måste man få leka med det, ”plugga” det, slänga termer omkring sig, stoltsera med de begrepp och namn man just lärt sig. Ingången i ett arbete med estetiska uttryck och medier kan vara lek- behovet. Lusten att klottra och prova, trycka på knappar och experimen-
tera med ljus, ljud, rörelse och färg. Det kan också vara lusten att bara få vara med sina kompisar och pyssla med något eller se på samma film.
För eleverna måste det gå att förena en kunskapsutveckling kring fil- men som språkform med en insikt i vad den betyder för den egna utveck- lingen, de måste få chans att se sig själva och utvecklas medan de arbetar med uttrycket. Detta är inte så lätt att uppnå om man går in i arbetet utifrån ett mer tekniskt perspektiv. Däremot måste fungerande tekniker finnas där när de behövs.
Den stora frågan om filmen som språk diskuterades vid ett semina- rium på Backaskolan inom ramen för det större Kultur och skola-arbete som löpt parallellt med filmprojektet. Lars Gustaf Andersson, litteraturve- tare från Lunds universitet, tog upp begreppet ”media literacy”. Arbetet med medier handlar om språklig kompetens, att hantera och förstå bild- språk och om att kunna uttrycka sig själv. Språkkompetensbegreppet har blivit mer och mer använt. Man talar om ”literacy”, förmågan att kunna läsa och skriva. Det finns också nybildningar som ”media literacy” och ”cineliteracy”. Film hör inte bara till nöjeslivet eller till en framtida yrkes- karriär, utan är ett språk man måste behärska som det skrivna och talade språket. Dels för att ha möjlighet att uttrycka sig med det, dels för att kunna analysera det, förstå och använda det som en kunskapsform.
Elever ska inte bara lära sig klippa, analysera eller göra film, utan de ska ha helheten. Vi ska kunna tala svenska, skriva, läsa och förhålla oss till det vi läser. Vi ska kunna inhämta och reproducera, men också förhålla oss kreativt och skapa nytt. Det är det samma med mediepedagogiken, vi ska kunna förhålla oss till det som redan finns, långfilm, tv-program eller reklam- filmer och andra rörliga bilder som finns i mediekulturen. Men vi ska också kunna förhålla oss till det som ännu inte finns, det som man kan göra själv. En fråga som är viktig i detta sammanhang rör förhållandet mellan personligt uttryck och förmåga att kommunicera med andra. Fritidspeda- gogen Mattis Gustavsson talar om filmen som ett kollektivt uttryck i flera
av barngrupperna. Förmågan att kunna diskutera det man gjort, att kritiskt granska såväl de egna försöken till uttryck som andras måste vara en vik- tig del i det som skolan gör inom de estetiska fälten. Också inom lärarutbildningarna måste det gå att kritiskt analysera arbeten, även om de kallas estetiska, utan att inkräkta på den personliga integriteten. Pedago- gen ska fullfölja sitt arbete som handledare och inte nöja sig med rollen av bekräftare, för då kommer aldrig en utveckling till stånd. Man går i skolan både för att bli utmanad och bekräftad.
Inom filmprojektet ville vi prova vilka möjligheter partnerskolesystemet kunde innebära för en gemensam kunskapsutveckling. Studenterna som varit på Backaskolan har inte alltid kunnat arbeta med medier i kurserna på lärarutbildningen samtidigt som arbetet pågått på Backaskolan. Det är fråga om flera olika strukturer som kanske inte krockar, men som inte heller stödjer varandra fullt ut än. Partnerskolesystemet behöver tid på sig för att ”sätta sig”. Det handlar om många studenter och många skolor i Skåne. Studenterna på en skola läser olika sorters kurser och ämnen och går i olika klasser. Varje partnerskola är inne i sitt arbete, har sin rytm och sina faser. Det går inte att ”fjärrstyra” det hela från lärarutbildningen. Vi får försöka uppnå ett samspel där studenterna får impulser och utmaningar både från skolan och lärarutbildningen att använda olika uttrycksformer både i arbetet med barn och unga och i sin egen reflektion. Vill studenter eller lärare arbeta med film och andra medier i verksamheten så ska lärar- utbildningen kunna stötta arbetet både teoretiskt och praktiskt. Man får helt enkelt hitta former för det. Det kommer att bli lättare ju längre samar- betet med partnerskolorna fortgår. Man lär känna varandra och vet vem man ska vända sig till.
Samarbetet mellan till exempel Film i Skåne, Unga Filmfabriken och lärarutbildningen behöver fördjupas ytterligare. Det är bra att ha gemen- samma erfarenheter att tala om. Arbetet kan nu övergå från att vara ett samverkansprojekt till att bli en samverkansprocess.