Analysen utgår som tidigare nämnts från 48 ärenden som avgjorts under åren
2001 och 2002. Samtliga ärenden omfattar diagnoser som utbrändhet och/eller stressreaktioner. I 36 ärenden eller 75 % av ärendena uppges den anmälda skadan som utbrändhet och i 18 ärenden (37,5%) uppges skadan vara stressreaktion eller andra stressymptom. Vissa anmälningar innehåller således flera diagnoser och även depression och psykisk insufficiens finns med som uppgivna skador.
I många ärenden anges också flera orsaker till besvären. Den vanligaste uppgivna skadeorsaken är stressande eller pressande arbetssituation vilken finns med i 39 ärenden (81 %). Därefter följer organisationsförändringar med
17 ärenden (35 %) och lika många ärenden där trakasserier eller konflikter på arbetsplatsen har uppgivits som skadeorsak.
När arbetsskadeanmälan inkommit till Försäkringskassan begär denna in läkarintyg från behandlande läkare och i vissa fall rekvireras också tidigare journalanteckningar. Dock är det här bara 15 ärenden (31 %) som innehåller ett läkarutlåtande om arbetsskada, medan det i övriga ärenden endast finns läkarutlåtanden om anmälarens hälsotillstånd. Skillnaden mellan dessa typer av utlåtanden är att utlåtandet för arbetsskada innehåller frågor om det har funnits skadlig inverkan i den försäkrades arbete samt om läkaren bedömer att det föreligger ett samband mellan denna inverkan och det nuvarande hälsotillståndet. I 12 ärenden tar den behandlande läkaren ställning för skadlig inverkan och samband. I ett ärende uppger läkaren att hon inte kan gör denna bedömning och i de två övriga går det av texten inte att utröna hur läkaren ställer sig till frågorna. Det finns således inte något ärende där den behandlande läkaren klart tar ställning mot att skadlig inverkan har funnits i arbetet och att det finns ett samband mellan denna inverkan och hälsotillståndet.
Försäkringskassan sänder även ett frågeformulär till anmälaren. Formuläret innehåller frågor om den försäkrades arbetssituation när skadan visade sig, men också om nuvarande hälsotillstånd, sociala förhållanden och
rehabiliteringsåtgärder. Även anmälarens arbetsgivare/arbetsledning kan tillfrågas om arbetssituationen. Samtliga handlingar i ärendet sänds sedan till kassans försäkringsläkare. I vissa ärenden gör handläggaren först en försäkringsteknisk bedömning av om den eller de uppgivna skadeorsakerna omfattas av lagen. Det innebär att man bedömer om de undantag som finns gällande psykiska och psykosomatiska sjukdomar är tillämpliga i ärendet. I hälften av de här studerade ärendena, det vill säga 24 stycken, görs hänvisningar till undantagen i beslutsformuleringarna. Men eftersom det ofta finns flera uppgivna skadeorsaker på anmälan och det även kan tillkomma nya orsaker då anmälaren beskriver sin arbetssituation är det bara ett fåtal ärenden som inte går vidare till medicinsk prövning. I detta material är det bara 9 av de
48 ärendena som inte går vidare till en medicinsk prövning av den psykiska skadan.11
När handläggaren sänder ärendet för prövning till försäkringsläkaren skriver hon/han ett följebrev med specifika frågor till läkaren. Frågorna har ofta en standardformulering och ber försäkringsläkaren att, utifrån de formuleringar som finns i lagen, ta ställning till om det i medicinskt hänseende finns skadlig inverkan i arbetet samt om det finns ett samband mellan arbete och skada. I materialet finns utlåtanden från fem olika försäkringsläkare, dock har en och samma läkare, som är specialist inom psykiatri, avgivit utlåtanden i
33 (69 %) fall. Två ärenden innehåller bedömningar av både andra läkare och specialisten inom psykiatri. Försäkringsläkaren sänder efter sin bedömning ett svar till handläggaren. Det dröjer i de flesta ärendena över ett år innan försäkringsläkaren avger sin bedömning. Av de ärenden som har bedömts av försäkringsläkaren anges skadlig inverkan finnas i 12 ärenden (25 %). Färre skador anses av försäkringsläkaren uppfylla kraven på samband mellan skadan och den skadliga faktorn i arbetslivet, i endast 6 ärenden (12,5%) bedöms samband föreligga.
Vid fastställandet av samband mellan anmälarens hälsotillstånd och arbetets skadlighet kan två betydelsefulla bedömningar urskiljas. Den ena gäller huruvida den funktionsnedsättning som har uppkommit på grund av skadan är bestående och den andra om det finns konkurrerande skadefaktorer utanför arbetet. I 27 ärenden (56 %) anses konkurrerande skadeorsaker föreligga. Bedömningen av om konkurrerande skadeorsaker finns görs ibland av försäkringsläkaren även om han/hon inte anser att det finns en skadlig inverkan. I 38 ärenden (79 %) anses skadan ha givit upphov till en kronisk arbetsoförmåga, och i alla utom två av dessa bedömer försäkringsläkaren att det inte föreligger något samband mellan arbetet och det nuvarande hälsotillståndet.
Då handläggaren får svar från försäkringsläkaren sammanställer hon/han en beslutspromemoria och formulerar ett förslag till beslut. I alla utom ett av de ärenden i vilka försäkringsläkare har tillfrågats följer handläggaren försäkringsläkarens yttrande ifråga om bedömningen av skadlig inverkan och samband. Ofta använder handläggaren försäkringsläkarens formuleringar för att motivera beslutsförslaget. Det föreslagna beslutet delges därefter anmälaren tillsammans med de handlingar som åberopas i ärendet, så kallad kommunicering. Anmälaren har sedan möjlighet att förtydliga eller lägga till nya uppgifter före det att beslut fattas i ärendet. Anmälaren har också möjlighet att närvara på socialförsäkringsnämndens beslutssammanträde då hans/hennes ärende föredras. Av anmälarna hör 26 eller (54 %) av sig efter kommuniceringen. Ibland vill de lägga till uppgifter, men oftare har de synpunkter på hur ärendet har bedömts liksom på det material som bedömningarna grundas på.
Socialförsäkringsnämnderna, i den här studien sju stycken, följer näst intill alltid det av Försäkringskassan föreslagna beslutet. Endast i ett av de studerade ärendena fattas ett beslut som strider mot kassans förslag. Man godkänner en arbetsskada, trots att både Försäkringskassan och försäkringsläkaren menar att den inte omfattas av lagen. I detta ärende är nämnden dessutom oenig. Den föredragande tjänstemannen anmäler liksom två ledamöter en avvikande mening till protokollet. I ytterligare ett ärende frångår nämnden Försäkringskassans förslag. Här beslutar nämnden att en större del av arbetsoförmågan, än vad som anges i kassans förslag, har sin orsak i arbetet. Även i detta ärende anmäler Försäkringskassans föredragande en avvikande mening. I ytterligare tre fall finns en avvikande mening antecknad till protokollet, här är det ledamöter som avviker genom att de vill godkänna ärenden som avslås av nämnden. Förekomsten av oenighet i nämnderna är här något högre än i den statistik som redovisas från RFV. I materialet förekommer oenighet i 5 ärenden, d v s drygt 10 % av fallen medan RFV redovisar siffror på 1 % respektive 0.6 % för alla arbetsskadebeslut under åren 2001 och 2002 (RFV Redovisar 2003:3). Det är svårt att veta hur denna skillnad skall tolkas då det här rör sig om ett så pass litet material. Men enligt RFV avviker inte Östergötland från riksgenomsnitten när det gäller oenighet i nämnderna (ibid.). Det torde därför vara möjligt att dra slutsatsen att ärenden
med psykosocialt betingade skador öppnar möjligheter för
socialförsäkringsnämndernas egna tolkningar på ett annat sätt än andra typer av skador.
Anmälaren har efter beslut två månader på sig att överklaga. 13 av anmälarna utnyttjar denna möjlighet, och således överklagas drygt 30 % av
avslagsärendena.12 I sex ärenden finns domar från Länsrätten. Någon
förändring av Försäkringskassans beslut har inte gjorts i något av dessa ärenden. Tre av ärendena har överklagats vidare till Kammarrätten, i två av dem har inget prövningstillstånd beviljats.
Redovisningen ovan ger en inblick i hur beslutsprocessen går till och jag kommer nedan att förtydliga och diskutera de mest kritiska punkterna i utredningsförfarandet. Utgångspunkten i analysen är hur Försäkringskassan och andra i myndighetsutövningen involverade aktörer agerar.