Som framgår av analysen ovan är det, utifrån denna studie, omöjligt att uttala sig om varför tjänstemännens ärenden godkänns i högre grad än arbetarnas. Skillnaden kan till exempel inte förstås med hänvisning till att de argumenterar på olika sätt. Det är till och med så att fler arbetare än tjänstemän invänder mot kassans förslag till beslut och dessutom överklagar, och det torde således inte vara fråga om skillnader i kännedom om byråkratiska regelverk eller kunskaper om hur man för sin egen talan gentemot myndigheter.
Inte heller kan skillnaden mellan grupperna förklaras av att arbetarnas ärenden bedöms och granskas på ett annat sätt av försäkringsläkaren. Då den enda skillnad som här kan uppmärksammas är att försäkringsläkaren anför konkurrerande skadeorsaker i fler arbetares ärenden än i tjänstemännens. En
anledning till att skillnaderna i godkännandefrekvens är svåra att spåra vid analysen kan vara att materialet är för litet och att en större studie av försäkringsläkarens granskning samt anmälarnas skriver skulle behövas. Men faktum kvarstår, även i denna studie finns en skillnad i godkännandefrekvensen mellan klasserna och denna överensstämmer med Sunds och Åmarks resultat (1990), på så sätt att betydligt fler tjänstemäns än arbetares ärenden beviljas.
I fråga om skillnaderna i godkännandefrekvens mellan män och kvinnor går resultaten från den föreliggande studien i motsatt riktning till de uppgifter på riksnivå som redovisas av Försäkringskassan gällande psykiska och psykosomatiska sjukdomstillstånd. Medan kvinnors ärenden inom kategorin, enligt Försäkringskassans statistik, har lägre beviljningsfrekvens än mäns, är det i denna studie fler kvinnors än mäns ärenden som godkänns. Som tidigare nämnts kan en förklaring till detta fenomen vara det fokus på utbrändhet och stressrelaterad psykisk ohälsa som finns i studien. Bland annat synes den normberättelse om utbrändhet som försäkringsläkaren utgår från i sina bedömningar missgynna männen. Grundbulten i denna masternarrativ, nämligen arbetets krav på empati och känslomässigt engagemang, berörs av försäkringsläkaren i alla de utbrändhetsärenden som gäller kvinnor, även om skadlig inverkan inte bedöms föreligga. I männens ärende överväger försäkringsläkaren däremot inte förekomsten av krav på empati i arbetet, och detta gäller även de ärenden där männen har arbetat inom vård och omsorg.
I enlighet med de resonemang som förs av Lippel (1995) kan bakgrunden
till att männen missgynnas vara att de är en minoritet både i fråga om diagnosen utbrändhet och inom de yrken med vilka diagnosen sammankopplas. Den enda man vars ärende godkänns har arbetat inom ett traditionellt mansdominerat yrke, och även om besvären diagnostiserats som utbrändhet är den skadlig inverkan som åberopas stress. Det torde därför vara väl motiverat att i fortsatt forskning kring behandlingen av mäns och kvinnors ärenden inom arbetsskadeförsäkringen ta upp frågan kring bedömningen av ärenden där anmälaren är av underrepresenterat kön i relation till diagnos och/eller yrke.
Även när det gäller konkurrerande skadeorsaker synes männen missgynnas i försäkringsläkarens granskning. Konkurrerande skadeorsaker diskuteras i betydligt fler av männens ärenden än kvinnornas. Det finns också en skillnad mellan mäns och kvinnors ärenden ifråga om vilken typ av förhållanden som bedöms vara konkurrerande skadeorsaker. Anmälarens personlighet och privatliv tas upp i en större andel av männens ärenden samtidigt som dessa förhållanden vid bedömningen tycks tillmätas en större betydelse när ärendet gäller en man. Kanske är det så att anmälarens personlighet men framförallt privatliv blir till en form av hjälpkategorier för bedömningen av de ärenden som inte passar in i medicinens stereotyper.
Vid en analys av försäkringsläkarens granskning av kvinnornas ärenden är det mest slående snarare hur många av dem som avslås utan att sjukdomstillståndets uppkomst förklaras, till exempel genom hänvisningar till konkurrerande skadeorsaker. I de ärenden där kvinnors utbrändhetssymptom har blivit kroniska skrivs endast att ”orsaker av mer eller mindre okänd natur” kan ha orsakat de kroniska besvären. På samma sätt resonerar försäkringsläkaren i fråga om den mest vanliga konkurrerande skadeorsaken i kvinnornas ärenden, diagnosen fibromyalgi. Även om denna diagnos anges som en förklaring till anmälarnas besvär, beskrivs fibromyalgi av försäkringsläkaren som en sjukdom med ”oklar” eller ”spontan” uppkomst. Det är dessutom sjukdomens oklara etiologi som utgör det kriterium med vilket man kan utesluta arbetet som orsak till skadan. Både utbrändhet och fibromyalgi är diagnoser som främst ges till kvinnor samtidigt som de sjukdomstillstånd som diagnoserna står för har en låg status inom den moraliska hierarki av sjukdomar som Nettleton (2006) menar finns inom medicinen. Besvärens låga status kan vara en förklaring till den brist på forskning och kunskap som finns om de sjukdomar som kvinnor drabbas av i arbetslivet (jfr Messing et al, 2000). Men förutom att det finns anledning att efterlysa mer forskning kring just kvinnors arbetssjukdomar, är det också påkallat att forska vidare kring vad som betraktas som kunskap liksom vilka konsekvenser för de försäkrade som bristen på kunskap får vid hanteringen av kvinnors ärenden.
Ytterligare en skillnad vid hanteringen av mäns och kvinnors ärenden är att betydligt fler av kvinnornas ärenden avslås med hänvisning till undantagen. Skillnaden är en följd av att kvinnor i högre grad än män uppger skadeorsaker vilka likställs med de från försäkringen undantagna förhållandena, såsom strukturella förändringar och konflikter på arbetsplatsen. Kvinnornas lägre beviljningsfrekvens torde i detta fall inte vara en följd av olikheter vid tillämpningen av lagen, utan snarare vara en konsekvens av lagens utformning
i kombination strukturförändringar på arbetsmarknaden. De
strukturförändringar som åsyftas är den offentliga sektorns omvandling under 1990-talet med neddragningar av personal inom främst kvinnodominerade yrkesgrupper i skola, vård och omsorg. Detta resonemang kan också bidra till att förklara den lägre godkännandefrekvensen för kvinnor inom diagnosgruppen psykiska och psykosomatiska skador som finns i riket som helhet.
Även om det främst är lagstiftningens utformning som här missgynnar kvinnornas möjligheter att få sina skador godkända som arbetsskador, finns det en aspekt vid tillämpningen av undantagen som kan påverka beviljningsfrekvensen för kvinnor. Nämligen det förhållande att vissa ärenden där strukturella förändringar uppges som skadeorsak sänds till försäkringsläkaren medan andra inte gör det. Det finns nämligen flera ärenden
i materialet där försäkringsläkaren har bedömt att utbrändhetsproblemen hänger samman med arbetet trots att anmälaren har uppgivit en organisationsförändring som orsak till skadan. Därför synes det också viktigt att vidare studera tillämpningen av undantagen i relation till utbrändhetsärenden då dessa skillnader i hanteringen av ärenden leder till att lika ärenden kan komma att bedömas olika och således till minskad rättssäkerhet.
När det gäller kvinnors och mäns agerande gentemot Försäkringskassan finns enbart få skillnader mellan könen. Andelen kvinnor respektive män som lämnar in skrivelser med invändningar mot kassans förlag till beslut efter kommunicering är till exempel lika stor. Dock är det en betydligt större andel av männen som överklagar Försäkringskassans beslut till Länsrätten. Kvinnorna överklagar således i mindre grad och dessutom är flera av de överklaganden som sänts in av kvinnor ofullständiga, kvinnorna meddelar att de kommer att överklaga men sänder därefter inte in någon fullständig skrivelse till rätten.
Kvinnorna och männen motiverar också sina invändningar och överklaganden på olika sätt. Männen framför i huvudsak kritik mot försäkringskassans handläggning och försäkringsläkarens bedömning. De framhåller att de känner sig kränkta och motiverar sina överklaganden med att de blivit orättfärdigt eller orättvist behandlade. Även kvinnorna framför kritik mot försäkringsläkarens uppgifter och bedömning, men de argumenterar i högre grad än männen för att deras skada är orsakad av arbetet. Kvinnorna beskriver sig själva och sin relation till arbetet och de skriver om de konsekvenser som skadan inneburit för dem själva och deras familjer. Som tidigare nämnts kan männens sätt att invända mot försäkringsläkaren ha att göra med det mer frekventa åberopandet av konkurrerande skadeorsaker i männens ärenden. I synnerhet då förhållanden som påfrestande situationer i privatlivet och anmälarens personlighet tas upp som konkurrerande skadeorsaker i högre utsträckning i männens än i kvinnornas ärenden.