En intressant fråga i samband med skillnaderna i godkännandefrekvens mellan kvinnor och män är om de agerar olika i relationer med Försäkringskassan. Som redan tidigare har konstaterats finns klara skillnader mellan män och kvinnor i fråga om vilka faktorer som de åberopar som orsak till skadan. De mest slående skillnaderna är att män oftare anser att skadan orsakats av stress och att kvinnor oftare åberopar organisationsförändringar och konflikter på arbetsplatsen.
När det gäller hur man skriver, till exempel i fråga om längd på skrivelserna finns däremot inga skillnader mellan män och kvinnor. Det är också lika stor andel män som kvinnor som invänder mot kassans förslag till beslut och på sätt kommunicerar vidare med Försäkringskassan efter anmälan
om arbetssjukdom, 45 % av männen och 46 % av kvinnorna. Däremot är det
en betydligt högre andel av männen som går vidare och överklagar Försäkringskassans beslut till Länsrätten, 50 % av de män som får avslag i arbetsskadeärendet överklagar medan samma siffra för kvinnorna är 21 %.
Det finns också skillnader mellan könen i fråga om vad man skriver och vilka skäl man anger till varför man överklagar. Alla de fem män som överklagar Försäkringskassans beslut skriver att de känner sig kränkta och/eller orättvist behandlade i utredningsprocessen. En av de män som överklagar framhåller också just detta som anledning till sitt överklagande.
Jag överklagar för att jag känner mig orättvist behandlad och delvis kränkt av försäkringskassans handläggare och den försäkringsläkare som har handlagt mitt ärende och vilken jag för övrigt ej har träffat eller vidtalat.
Det som männen invänder mot i överklagandena är precis som i citatet ovan att handläggningen av ärendet är orättvis eller att försäkringsläkarens uttalanden är kränkande. De män som reagerar mot försäkringsläkarens utlåtande är framförallt kritiska till att läkaren framhållit konkurrerande skadeorsaker som påfrestningar i privatlivet eller personligheten som upphov till deras skador. Det är till och med så att alla de tre män i vilkas ärenden dessa konkurrerande skadeorsaker behandlats är bland dem som överklagar.
Även om det i materialet finns exempel på kvinnor som reagerar på att de beskrivs vara särskilt känslig och menar att försäkringsläkarens utlåtande är kränkande, synes kvinnorna överklaga av delvis andra anledningar än männen.
De som anser att de har drabbats av konflikter och trakasserier på arbetsplatsen argumenterar för att de verkligen har blivit mobbade eller särbehandlade. Andra framhåller de fel som finns i beslutsunderlaget. I både överklaganden och skrivelserna efter kommuniceringen försöker kvinnorna övertyga om det osannolika i att de skulle ha blivit sjuka av något annat än arbetet. De framhåller att de alltid har varit både fysiskt och psykiskt starka och de lyfter fram att de aldrig tidigare har drabbats av liknande besvär eller andra långvariga sjukdomstillstånd. Likaså är det främst kvinnorna som påtalar sin hängivenhet till arbetet och hur de har ansträngt sig i arbetet.
Ett sätt att förstå kvinnornas tal om styrka, arbetsamhet och kampen mot sjukdomen är att de för att övertyga om skadans upprinnelse i arbetet distanserar sig till en stereotyp bild av kvinnor som svaga, känsliga och sjukdomsbenägna. Werner et al. (2004), som studerat kvinnor med kronisk värk, för ett liknande resonemang. De menar att kvinnorna, för att vinna legitimitet för sina besvär, vid presentation av sig själva betonar sin positiva styrka. Detta sätt att framställa sig själv ser forskarna också som att kvinnorna motsätter sig eller gör motstånd mot en medicinsk diskurs där kvinnor ses som svaga och sjukdomsfixerade (ibid.) På samma sätt kan också kvinnornas sätt att argumentera för arbetsskadan genom att påtala hur psykiskt starka och friska här ses som ett sätt att undvika att deras sjukdom tillskrivs dem själva just för att de är kvinnor. En argumentation som männen, på grund av den dominerande bilden av maskulinitet och mäns relation till sjukdom, inte behöver ägna sig åt.
Även om dessa skillnader mellan kvinnors och mäns sätt att argumentera inte är entydiga, det finns exempelvis både män och kvinnor som påtalar den egna styrkan och lyfter fram sina ansträngningar i arbete och sin kamp mot sjukdomen, finns en relativt tydlig tendens i materialet. Kvinnorna skriver mera om sig själva och sina upplevelser, medan männen invänder mot andras bedömningar. Bland annat är det flera kvinnor som argumenterar för sin arbetsskada just genom att påtala den grad av lidande som de själva liksom familjen har måst utstå. Vidare är det bara kvinnorna som påtalar de ekonomiska och sociala inskränkningar i livssituationen som sjukdomen har fört med sig. I materialet finns bara en man som överhuvudtaget berör sjukdomens konsekvenser, och då handlar det om hur han själv – hans handlingskraft och beslutsförmåga – har förändrats av sjukdomen. Männens skrivelser och överklaganden uppehåller sig därmed näst intill undantagslöst vid att argumentera mot andra, mot försäkringsläkarens uttalanden och bedömning samt mot försäkringskassans handläggning och agerande.
Om dessa skillnader kan förstås med hänvisning till att män och kvinnor förhåller sig till olika dominerande genusidentiteter, skulle männen sätt att argumentera kunna ses som att de upprätthåller snarare än motsätter sig en dominerande maskulinitet. Att påtalas sitt eget lidande, i synnerhet om det inte
härrör från en fysisk och synlig skada, skulle därmed kunna ses som mindre manligt (jfr Emslie, et al., 2006; Obrien, et al., 2005; Robertsson, 2006). På detta sätt kan det också ses som svårare för män att vinna legitimitet för ett sjukdomstillstånd som oftare drabbar kvinnor.