Anmälarnas berättelser har här karaktäriserats och analyserats som skadeberättelser, det vill säga att de har betraktas som berättelser om arbetsskadan och som bundna till den kontext som avgörandet i ett arbetsskadeärende ger. Analysen har handlat om hur anmälarna beskriver och argumenterar för sitt sjukdomstillstånd som en arbetsskada och hur de försöker att etablera en identitet som skadade. Deras framställningar har således först och främst förståtts som påverkade av den position i vilken de befinner sig som anmälare av en arbetsskada och berättelserna har setts uttrycka de subjektiva erfarenheter som det innebär att befinna sig i denna position.
Men anmälarnas framställningar handlar också i hög grad om de sjukdomstillstånd som de har drabbats av, och även om deras berättelser inte kan ses som oberoende av arbetsskadeförsäkringen och dess tillämpning tillför berättelserna kunskaper som når bortom denna kontext. Berättelserna kan på så sätt också ses som handlande om utbrändhet som sjukdomstillstånd och om anmälarnas erfarenheter av just detta tillstånd. Som berättelser om utbrändhet artikulerar framställningarna inte enbart anmälarnas subjektiva upplevelser, utan de återger också element av de publika narrativer och andra kulturellt bundna föreställningar (jfr Stone-Mediatore, 2003) som finns om utbrändhet som sjukdom, om dess orsaker och sjukdomsförlopp. Här kan vetenskapliga och populärvetenskapliga texter om utbrändhet samt andra på olika sätt publikt medierade framställningar, så som i teveprogram och tidningsartiklar och på webbaserade självhjälpsgruppers hemsidor21, antas
påverka berättelserna till både form och innehåll. En annan betydelsefull kontext, som kan influera och strukturera personliga sjukdomsberättelser, är de diskurser som används inom de medicinska och rehabiliterande institutioner som drabbade möter under sin sjukdomstid.
Hur anmälarnas berättelser om utbrändhet har influerats av publikt tillgängliga berättelseelement blir till exempel tydligt genom de metaforer som de använder för att beskriva tillståndet. Uttrycket ”gå in i väggen” som används av flera anmälare är kanske den i vardagligt tal oftast förekommande metaforen för utbrändhet. Utbrändhetstillståndet som ett ”pris” man får betala är ytterligare en liknelse som anmälarna använder och vilken finns med i titeln på en av Christine Maslachs populärvetenskaplig böcker om utbrändhet, Utbränd. En bok om omsorgens pris, som kom ut på svenska första gången 1985 (Maslach, 1998).
Många av anmälarnas metaforer handlar om energi, de skriver till exempel att man blir ”tömd på energi” eller att ”energin rinner ut”. Även dessa metaforer förkommer i populärvetenskapliga sammanställningar som Perski (2002) och bland rehabiliteringsaktörer (Friberg, 2006). Friberg framhåller i sin studie av utbrändhetsdiagnosen att det i diskussionen kring rehabilitering och tillfrisknande från utbrändhet manifesteras ett slags energins moralitet, enligt vilken de utbrända måste lära sig att spara på sin energi och inte slösa bort den. Hos de rehabiliteringsaktörer som studerats av Friberg går också vägen till tillfrisknande från utbrändhet genom att bevara sin egen energi. Men detta kan bara uppnås genom att man lär sig att säga nej – att stå emot andras krav. Kort sagt måste de utbrända lära sig att bry sig om sig själva liksom att plikter och lojalitet mot andra är hot mot hälsan (ibid.). I denna syn på hur utbrändhet skall botas framträder också utbrändhetens upphov, nämligen den allt för stora lojaliteten och arbetsamheten. Utbrändhet drabbar den som ställer upp och offrar sig själv för andra. Här finns således berättelseelement av samma art som de jag i anmälarnas berättelser om skadans upphov har karaktäriserat som framställningar av altruism. Det framlyftande av arbetsvillighet, lojalitet och uppoffring som vi ser i anmälarnas berättelser kan därmed också ses som delar i en publik berättelse om utbrändhet och om utbrändas personliga egenskaper. En berättelse som inte bara pekar ut orsakerna till utbrändhet utan också fastställer vem som drabbas – den allt för plikttrogna och självuppoffrande individen.
Men att bry sig om sig själv är inte den enda lärdom som förmedlas på de rehabiliteringscentra som Friberg (2006) studerat. Här får man också lära sig att man måste lyssna på kroppen och hur man återupprättar förhållandet mellan kropp och själ, då den som blir utbränd framställs sakna kontakt mellan kroppen och medvetandet (ibid.). Även denna lärdom återfinns i anmälarnas berättelser. Tudelningen mellan kropp och vilja, så som den kommer till uttryck i anmälarnas berättelser, kan således också ses som
element i en publik berättelse om utbrändhet. Kroppen som först sågs som en fiende blir så i ett senare skede av arbetsskadeprocessen och sjukskrivningen till en vän som man bör lyssna till. En lärdom som tydligt framställs av den anmälare som skriver att utbrändheten är det ”pris [hon ] får betala för att [hon] inte lyssnade på kroppens signaler”. På samma sätt som anmälarna här talar om relationen mellan kroppen och medvetandet beskriver de drabbade i Fribergs studie hur de tidigare försökte kontrollera kroppen och hur de nu istället måste lära sig att lyssna till kroppen för att blir bra igen (ibid.).
I dessa sätt att förklara utbrändhetens uppkomst framträder sjukdomen inte enbart som ett pris man får betala, den blir också en prövning som leder till insikt (jfr Frank, 1995). En insikt som anmälarna ger uttryck för i den tillbakablick på skadans uppkomst som de gör i senare delar av arbetsskadeprocessen. Här blir den hjälteroll som de har tidigare tagit på sig och den altruistiska kamp som de beskriver i skadeberättelsen inte entydigt en dygd utan också en belastning. Orsaken till skadans uppkomst förflyttas genom dessa resonemang bort från arbetet och mot individen. Anmälarna börjar också fundera kring hur de själva kunde ha handlat annorlunda och därmed undvikit den situation som de har hamnat i. Istället för att fokusera på arbetet och samhällsstrukturen som orsak till problemen, är det nu den egna personligheten och det egna sättet att agera som utvärderas.
Emellertid försvinner arbetet som orsaken till utbrändheten aldrig i anmälarnas berättelser, och på så sätt liknar dessa berättelser de beskrivningar av utbrändhet som visas i Eriksson et als studie. Här finns bland annat den likheten att förändringar i arbetet ses som den främsta anledningen till sjukdomens uppkomst (Eriksson et al., 2003, 2008). Utbrändhet har för de drabbade, liksom enligt en kulturellt bunden publik berättelse, att göra med arbetet och arbetets förändring i det nutida samhället (jfr Johannisson, 2001). Problem som utbrändhet och annan psykiskt ohälsa blir i berättelserna till en normalreaktion på förändrade arbetsbetingelser. Framförallt för de anmälare som har arbetat inom den offentliga sektorn. Deras sjukdom och deras kamp i arbetet blir här delar i en större berättelse om välfärdsstatens omvandling och om de konsekvenser som denna har. Genom denna berättelse görs deras insjuknande i utbrändhet begripligt (jfr Williams, 1984), men det tillskrivs också en viss innebörd. Utbrändheten är priset för samhällets förändringar och det är de, de drabbade, som betalar genom att offra sin hälsa.