Bland de 48 ärenden som här studerats var 29 eller 60 % av anmälarna tjänstemän, 16 eller 33 % arbetare och tre stycken eller sex procent egna företagare. Således finns bland dessa ärenden precis som bland de anmälda arbetsskadeärendena inom kategorin en övervikt av anmälare i tjänstemannayrken (Arbetsmiljöverket, 2002). Klassindelningen är här gjord utifrån fackförbundsanslutning. Som tjänstemän har jag räknat dem som varit anslutna till TCO och SACO och som arbetare de som varit anslutna till LO. Vanliga yrken bland tjänstemännen är lärare, förskolelärare, sjuksköterska och chef inom offentlig förvaltning. Bland de yrken som klassificerats som arbetaryrken finns vårdbiträde, undersköterska, barnskötare och kontorist. För att underlätta klassanalysen kommer jag fortsättningsvis att inlemma även de egna företagarna i dessa två grupper, genom att hänföra dem till den grupp i vilken deras ursprungliga yrke hör hemma. Efter denna sammanslagning blir fördelning 60 % (29) tjänstemän och 40 % (19) arbetare.
Klassindelningen kunde ha genomförts på flera andra sätt, till exempel genom att inom tjänstemannagruppen hålla isär de som har en akademisk utbildning från dem som inte har det. Den enkla klassindelning som valts har dock en poäng i att den är jämförbar med den typ av indelning som använts i tidigare forskning, så som i Sunds och Åmarks studie inom maktutredningen (1990). Ett viktigt resultat i Sunds och Åmarks studie var att tjänstemän har lättare än arbetare att få sina skador godkända som arbetsskador. Denna skillnad förklarades av att tjänstemän är mer bekanta med byråkratiska regelverk och därför har lättare att argumentera för sin sak gentemot Försäkringskassan och andra beslutsfattare (ibid.). I Försäkringskassans statistik finns inga uppgifter om klasstillhörighet och godkännandefrekvenser, och om de skillnader som uppmärksammades av Sund och Åmark fortfarande finns är därför omöjligt att veta. Inte heller vet vi om dessa skillnader är tydligare inom vissa diagnosgrupper eller om de är generella.
I det material som här studerats finns dock samma tendens som i Sunds och Åmarks studie (1990). I fem av de sex ärenden som här godkänns är anmälaren tjänsteman. Detta innebär att godkännandefrekvensen för anmälare från medelklassen är 17 % medan anmälarna ur arbetarklassen har en
godkännandefrekvens på 5 %. Men frågan är hur dessa skillnader i
grund av att de agerar och argumenterar på olika sätt eller beror den på att tjänstemäns och arbetares ärenden bedöms olika i tillämpningen?
Om det är tjänstemännens större kunskap om byråkratier och därpå följande kompetens att argumentera för sin sak som är det avgörande borde skillnaderna avspegla sig i hur och vad man skriver. Det finns i materialet ingen skillnad mellan arbetare och tjänstemän i fråga om hur de skriver på anmälan om arbetsskada. Båda grupperna beskriver vanligtvis händelseförloppet i form av en berättelse. Men det är en något större andel av
tjänstemännen som genom en bilaga till anmälan ger en längre redogörelse, 65
% av tjänstemännen mot 47 % av arbetarna. Om vi jämför godkända och avslagna ärenden finns bland de godkända ärendena både sådana med och utan bilaga till anmälan, och dessa bilagor torde därför inte vara en förklaring. Det finns emellertid även en skillnad mellan arbetare och tjänstemän när det gäller invändningar mot kassans förslag till beslut vid kommuniceringen, men här i motsatt riktning. I denna fas av utredningsprocessen lämnar 55 % av arbetarna och 33 % av tjänstemännen in skrivelser. Likaså är det fler av arbetarna än av tjänstemännen som överklagar ett beslut om avslag, även om skillnaden mellan grupperna här är mycket liten. Av de tjänstemän som vars ärende avslagits överklagar 29 % medan samma siffra för arbetarna är 33 %.
Även om det finns en liten skillnad mellan grupperna på så sätt att fler arbetare både invänder mot Försäkringskassans förslag och överklagar avslagsbeslut till Länsrätten har båda grupperna samma brist på framgång för skrivelserna. Försäkringskassan ändrar inte något beslutsförslag på grund av de synpunkter som förs fram av anmälaren och inte heller leder något överklagande till att Länsrätten ändrar Försäkringskassans beslut.
Mot bakgrund av denna analys drar jag slutsatsen att skillnaderna i godkännandefrekvens mellan anmälare med olika klassbakgrund inte kan förklaras med hänvisning till att tjänstemän och arbetare har olika sätt att argumentera och framföra sin talan. Återstår då att se om arbetares och tjänstemäns ärenden granskas olika vid tillämpningen. En möjlig förklaring till skillnaderna skulle i detta fall vara att den medicinska diskursens stereotyper för olika diagnoser och sjukdomstillstånd inte är klassneutrala. Det vill säga att orsakerna till att arbetares och tjänstemäns skador behandlas olika finns att söka inom den medicinska diskursen snarare än i anmälarnas sätt att agera under utredningsprocessen. Om denna hypotes vore riktig skulle det exempelvis finnas skillnader i försäkringsläkarens bedömningar av skadlig inverkan och konkurrerande skadeorsaker i tjänstemännens och arbetarnas ärenden.
När det gäller konkurrerande skadeorsaker uppmärksammas sådana i betydligt fler arbetares ärenden än tjänstemäns. I arbetarnas ärenden behandlas konkurrerande skadeorsaker i 72 % av ärendena, medan samma siffra för tjänstemännens ärenden är 42 %. Men ifråga om försäkringsläkarens
bedömning av skadlig inverkan i arbetet är förhållandena de omvända, även
om skillnaden mellan grupperna här är mindre. I 28 % av arbetarnas ärenden
och 23 % av tjänstemännens ärenden bedöms skadlig inverkan, i form av stress eller krav på empati, ha funnits i arbetet. Istället är det vid sambandsbedömningen som tjänstemännens ärenden godkänns och arbetarnas avslås. Som tidigare nämnts godkänns fem tjänstemäns ärenden som arbetsskador medan bara en arbetares ärende godkänns. Det är dock svårt att påvisa någon diskriminering på grund av klassbakgrund då merparten av de ärenden som avslås vid sambandsbedömningen avslås med hänvisning till att utbrändhet inte är ett kroniskt sjukdomstillstånd.
Ett annat förhållande som skulle kunna vara av betydelse i det här sammanhanget är huruvida tjänstemän och arbetare anger olika skadeorsaker. Dock finns endast en mycket liten skillnad mellan klasserna, på så sätt att något högre andel av arbetarna anger den typ av förhållanden som omfattas av
undantagsbestämmelserna. I 57 % av arbetarnas ärenden uppges skadeorsaker
som strukturella förändringar och/eller konflikter på arbetsplatsen, medan samma siffra för tjänstemännen är 55 %. Denna lilla skillnad slår heller inte igenom vid en jämförelse med hänvisningar till undantagen i beslutsformuleringar. Här är det i stället så att undantagen används i fler av tjänstemännens ärenden än i arbetarnas.
Den faktor som i detta material synes vara mest betydelsefull för att förklara godkännanden och avslag är i stället ålder. Av de sex anmälare vars arbetsskada godkänns är fem under 50 år och den sjätte är precis 50 år fyllda vid beslutstillfället. Av dem som får avslag vid sambandsbedömningen är däremot alla över 50 år. Men om vi istället jämför godkända ärenden och ålder för hela materialet synes ålder spela en mindre roll. Av de arbetare som är under 50 år får bara en av nio godkänt (11 %) medan hela fem av de sju tjänstemän som är under 50 år får godkänt i arbetsskadeärendet (71 %).