Begreppet försäkringsvisioner är så som framgått i tidigare kapitel både omfattande och till viss del svårdefinierat. Men det gör det möjligt att utskilja de idéer och föreställningar om arbetsskadeförsäkringen som kommer till uttryck i anmälarnas skrivelser. Med vision menar jag här dels förväntningar ifråga om vad som garanteras genom försäkringen, dels föreställningar om hur
försäkringen fungerar (Baker, 2001). Enligt lagstiftningen utgör
arbetsskadeförsäkringen en kompensation för den inkomstförlust som uppstår på grund av en arbetsskada om det finns en bestående nedsättning av
förmågan att skaffa inkomst med minst 1/15. Det som försäkringen
tillhandahåller är således en ekonomisk ersättning som är enbart och direkt relaterad till den tidigare inkomsten – ett förhållande där pengar ersätter pengar. I anmälarnas överklaganden och andra skrivelser framträder dock andra visioner av försäkringen. De använder argument som ger en annan bild av vilka anspråk som man kan ställa på försäkringen, samtidigt som de genom sin argumentation också visar på olika föreställningar om på vilka grunder som arbetsskador godkänns. Jag kommer nedan att diskutera de visioner av försäkringen som manifesteras i anmälarnas skrivelser utifrån dessa två dimensioner av begreppet. Först vill jag belysa de olika anspråk på
försäkringen som anmälarna ger uttryck för. Därefter riktas ljuset mot de argument som aktiveras för att motivera yrkandena, det vill säga mot anmälarnas föreställningar om vad som är giltiga argument i arbetsskadefrågan.
Anspråken på försäkringen
I överklaganden och andra skrivelser till Försäkringskassan framställer och motiverar anmälarna på olika sätt sina anspråk. De anger motiv till varför de överklagar, varför de har anmält arbetsskada och vad de vill ha ersättning för från försäkringen. Dock är det inte enbart den högre ersättningen för arbetsskador, jämfört med andra sjukdomstillstånd, som de skadade synes vilja ta del av genom att få godkänt i arbetsskadeärendet. Som jag nedan kommer att visa ges den godkända arbetsskadan också en moralisk innebörd av anmälarna.
I den repertoar av motiveringar som kommer till uttryck i materialet kan tre olika former av anspråk på försäkringen urskiljas: kompensation, upprättelse och politisk handling. Liksom skadeberättelserna är de olika typerna av anspråk här att se som idealtyper. En och samma anmälare kan således uttrycka flera av dessa förväntningar, samtidigt som de olika typerna framträder mer eller mindre frekvent i materialet.
Kompensation är den vanligaste typen av anspråk och det är också den
form av förväntning som rimmar bäst med hur försäkringen framställs i lagstiftningen, det vill säga att arbetsskadeförsäkringen ersätter den inkomstförlust som uppstår då den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt. Anmälarna vill här ha ekonomisk kompensation för den inkomst som de förlorar då de inte längre kan arbeta alls, då de måst byta yrke, omskola sig eller gå ned i tjänstgöring. Men kompensationen för inkomstbortfall är inte huvudsyftet för alla anmälare. För vissa är förlusten av inkomst sekundär i förhållande till de andra konsekvenser som de anser att skadan har givit upphov till. Ett exempel är den anmälare som skriver.
Jag tycker att jag hitintills fått betala ett högt pris, med förlorad hälsa och kanske ekonomisk förlust dessutom!! Jag har inte valt min sjukdom och min situation. Men anser att jag har rätt till medicinsk livränta, som har en stor betydelse för en dräglig framtid för mig.
Andra anmälare skriver explicit att de vill ha kompensation för det lidande – både psykiskt och fysiskt – som de har fått utstå. Ersättningen från försäkringen blir här en kompensation för det ”pris” som de har fått betala i form av försämrad hälsa och för att de har ”tvingats” att byta yrke eller inte längre kan arbeta. Anspråken på ekonomisk ersättning har således inte bara med den förlorade arbetsinkomsten att göra, utan de handlar också om
förlusten av det liv man levde före skadan eller den man själv var innan sjukdomen. Man hänvisar till att man söker ersättning för ”försämrad livskvalitet” och för att man har blivit ”utnyttjad” och ”offrat sin livslust” i arbetet. Det finns också anmälare som beskriver hur de har förändrats av sjukdomen och önskar en ersättning för denna identitetsförlust. Anmälarna beskriver hur de nu inte längre kan sköta hushållsarbetet, hur de i och med sjukdomen har förlorat sin kraft och sin beslutsamhet. Här vägs också familjens och anhörigas lidande in i det man anser sig ha rätt att bli kompenserad för.
Trots att flera anmälare framhåller det negativa i att inte längre kunna arbeta, liksom de ekonomiska konsekvenserna av skadan, synes det som om det man önskar kompensation för i första hand har att göra med de förluster som man har drabbats av i livet utanför arbetet. Det finns också anmälare som vädjar om hjälp för att få sitt ”liv tillbaka”. I dessa anmälares skrivelser framträder således anspråk på ersättning för något helt annat än förlorad inkomst. Yrkandena gäller inte pengar som substitut för pengar, utan pengar som skall kompensera för en förlust av livet eller livets kvaliteter, och de visar tydligt på det som Patel (2008) kallar den finansiella kompensationens ofullkomlighet som ersättning för förluster.
Men anmälarna framställer här också en annan bild av vad försäkringen skall ersätta än den som finns i lagstiftningen. Deras anspråk på kompensation för lidande och försämrad livskvalitet kan ses som ett slags motvision, eller motberättelse om försäkringen och dess rationalitet. En alternativ berättelse där de förluster man drabbats av inte kan reduceras till arbetsinkomsten och som därigenom motsätter sig socialförsäkringssystemets logik. Deras yrkanden för kompensation för annat än den förlorade arbetsinkomsten blir så också ett motstånd mot att det egna livet reduceras till arbetet liksom att man själv reduceras till sin arbetsförmåga.
Till skillnad från i visioner om försäkringen som givande kompensation har anspråken på upprättelse genom försäkringen ingenting med ekonomisk ersättning att göra. Snarare framställs dessa förväntningar på försäkringen som moraliskt motiverade17. Det är avgörandet i arbetsskadeärendet som är
huvudsaken. Den godkända arbetsskadan framstår som ett domslut där man får upprättelse genom att man själv ses som fri från skuld till sin nuvarande situation. Anspråken på upprättelse riktas i första hand mot arbetsgivaren, och anmälaren vill genom försäkringen få fastställt att det är arbetsgivaren som bär ansvaret för skadan.
Men det finns också de anmälare som söker upprättelse från Försäkringskassan. I dessa fall motiveras överklagandena med att man vill ha
17 Här finns paralleller till hur amerikanska krigsveteraner ser på handikappersättning
upprättelse för att man har blivit kränkt och orättvist behandlad under arbetsskadeutredningen. Ofta är det, som tidigare poängterats, försäkringsläkarens bedömning som anmälarna anser vara kränkande. Det gäller exempelvis i ärenden där försäkringsläkaren har bedömt att sjukdomstillståndet har sin upprinnelse i andra orsaker än arbetet, så som individens konstitution, personlighet eller förhållanden i privatlivet. Upprättelsen blir också här en fråga som är relaterad till den egna identiteten. Men då inte i form av kompensation för en förlorad identitet, utan upprättelse för de ifrågasättanden och den misskreditering av den personliga identiteten som man anser att utredningen har inneburit. Arbetsskadeutredningen framstår i dessa fall som en process där såväl anmälarens moral som personlighet och konstitution blir föremål för bedömning och värdering. Genom utredningens fokus på konkurrerande skadeorsaker blir besvärens uppkomst till en binär fråga – där individen ställs mot arbetet som orsak. Den godkända arbetsskadan innebär enligt denna logik ett friskrivande från skuld, samtidigt som den icke godkända skadan framstår som ett skuldbeläggande av den drabbade individen.
På samma sätt fungerar det ifråga om anmälarnas krav på upprättelse från arbetsgivaren. Upprättelse från arbetsgivaren söks emellertid främst i de ärenden som gäller trakasserier eller konflikter på arbetsplatsen. Arbetsskadefrågans binära kausalitetslogik framstår här än tydligare. Godkännandet av arbetsskadan fungerar som ett intyg på att det är man själv som har blivit illa behandlad. Exempelvis finns det anmälare som talar om att de genom att anmäla arbetsskadan också uppfattar det som att de anmäler sin arbetsgivare för trakasserier. Också här blir det en fråga om att återupprätta sin identitet, att genom den godkända arbetsskadan få ett erkännande av och bevis för att problemen på arbetsplatsen inte berodde på en själv – att man själv hade rätt och den mobbande fel.
Överklaganden och arbetsskadeanmälningar som tar formen av anspråk på politisk handling är mera sällsynta, men för den skull inte mindre intressanta. Här blir framställningen av hur det har stått till på arbetsplatsen, liksom berättelsen om det lidande som man själva har fått utstå, till ett slags manifestation. Att anmäla sin skada blir ett framläggande av ett vittnesbörd som skall göra missförhållandena på arbetsplatsen kända. Den egna arbetsskadeprocessen blir här en politisk handling som motiveras med hänvisning till andras intressen snarare än den egna monetära kompensationen. Det finns exempel på anmälare som skriver att de gör en arbetsskadeanmälan för att andra skall få veta hur det har stått till på arbetsplatsen och hoppas att deras anmälan skall leda till en förändring som inte bara gäller den egna arbetsplatsen utan hela samhällssektorer. I detta ärende har anmälaren fått hjälp av sitt fackliga ombud för att skriva överklagandet, denne skriver.
[Namn på anmälaren] menar att hon vet att det är svårt att få igenom arbetsskada, men hon vill att förhållandena på arbetsplatsen ska bli kända och hoppas att man i framtiden inte sparar in på personal utan ser till att det finns tillräckligt med vårdpersonal, lärare, etc. På så vis sparar samhället pengar och slipper dyra sjukskrivningskostnader.
Här framstår skrivelsen också som ett sätt att göra sin röst hörd och att säga stopp. Överklagandet blir en nödbroms mot både samhällsutvecklingen och förändringarna i det egna arbetet. Det blir en vädjan till en oberoende part – en högre makt – som genom att få kännedom om förhållandena skall kunna gripa in och ställa till rätta i både arbetslivet och samhället i övrigt.
Anmälarnas skrivelser kan också ta formen av en politisk handling gentemot Försäkringskassan och socialförsäkringssystemet. Man vill sätta stopp för den kränkning som man anser att arbetsskadeutredningen och rehabiliteringsprocessen inneburit. Överklagandet blir här inte bara ett försök att få arbetsskadan godkänd, och på så sätt få tillgång till de förmåner som man anser sig ha rätt till, utan skrivelsen kan också framställas som en handling för en rättslig process mot Försäkringskassan. En av anmälarna skriver till exempel.
Därför vänder jag mig till Länsrätten och anklagar/stämmer de anställda på försäkringskassan, de som tog hand om mitt ärende, för rasism och för brott, olaga diskriminering.
Här blir Länsrätten den högre makt som skall gripa in och ställa till rätta. Men det finns de anmälare som går längre än så. Man vädjar om hjälp genom skrivelser till enskilda statsråd och man hotar med att driva ärendet vidare till Europadomstolen. Kampen för att den egna skadan skall godkännas blir så också en kamp för att samhället skall ta sitt ansvar gentemot medborgarna, och i fallet med Europadomstolen också en kamp mot den svenska staten.
Så som framgår av resonemangen ovan har arbetsskadeprocessen för anmälarna en betydelse som går långt bortom frågan om ersättning för förlorad inkomst. Den handlar om kompensation för lidande och till och med för livet. Arbetsskadeprocessen blir också en fråga om upprättelse. Upprättelse för att man har blivit kränkt, men också för att kostnaden för den situation som man befinner sig i och de lidanden som man har fått utstå inte skall falla på en själv, eller i alla fall inte enbart på en själv. Arbetsskadefrågan handlar därmed inte bara om framtida inkomster, utan för anmälarna är det också en fråga om rättvisa och om fördelning av ansvar. Dessa sätt att tillskriva arbetsskadeprocessen och försäkringen innebörd blir också av intresse i relation till hur anmälarna argumenterar för att deras ärende skall godkännas.
Bevisen för arbetsskadan och rätten till ersättning
I sätten att argumentera för varför den egna skadan skall godkännas enligt lagen ger anmälarna också uttryck för vad de uppfattar som giltiga argument vid försäkringens tillämpning – de visar på olika visioner om hur försäkringen fungerar. Det handlar bland annat om hur man försöker att bevisa skadans samband med arbetet. Men det handlar, som vi skall se nedan, även om andra sätt att resonera och därmed också om andra visioner av vad som är giltiga argument i arbetsskadefrågan.
Ett sätt att argumentera för skadans godkännande har redan behandlats ovan, nämligen att man invänder mot det man anser vara felaktigheter eller andra brister i beslutsunderlaget. Även i de ärenden där försäkringsläkaren efter en ny granskning har modifierat sina uttalanden om konkurrerande skadeorsaker hos anmälaren, finns det flera anmälare som i sitt överklagande återkommer till läkarens bedömning och argumenterar mot denna. En annan part vars uppgifter kritiseras i anmälarnas skrivelser är arbetsgivarna. Det kan gälla arbetsgivarens redogörelser för övertid eller stress i arbetet, men särskilt framträder kritiken i ärenden där anmälaren har ansett sig vara trakasserad eller särbehandlad av arbetsledningen. En av anmälarna framhåller att det är självklart att arbetsgivaren inte ger en korrekt bild av händelserna på arbetsplatsen, ”naturligtvis erkänner inte någon arbetsgivare att hon eller han har mobbat en anställd”.
Man kan också invända mot bedömningen av arbetsförhållandenas skadlighet, till exempel genom att påtala den grad av empati som krävts i
arbetet eller den stress som kännetecknat arbetssituationen.
Försäkringskassans hänvisningar till undantagen är en annan punkt som kritiseras. Flera anmälare vars ärenden avslagits med hänvisning till dessa framhåller att de åberopade undantagen inte är tillämpliga i det egna ärendet. Denna form av argumentation används främst i ärenden där konflikter eller trakasserier i arbetet anmälts som skadlig inverkan. Anmälaren försöker här bemöta kassans resonemang kring de undantagna omständigheter som åberopas i beslutet, det vill säga vantrivsel med arbetskamrater och arbetsuppgifter, bristande uppskattning av arbetsinsatser eller brustna befordringsförhoppningar. Här finner vi således beskrivningar av hur väl man har trivts med sitt arbete, hur man aldrig tidigare har upplevt några samarbetsproblem, hur väl arbetsinsatserna har uppskattats och hur även andra på arbetsplatsen har mått dåligt av arbetsledarens/arbetsgivarens agerande. Det finns också de som menar att kassan på felaktiga grunder lyfter fram strukturella förändringar på arbetsplatsen som orsak till skadan. I ett ärende är det inte bara den strukturella förändringens betydelse för skadans uppkomst som anmälaren har en annan uppfattning om än kassan, utan här framhåller anmälaren dessutom att den strukturella förändring som kassan åberopat som skadlig inverkan inte ens berörde henne själv.
Anmälarnas argumentation stannar dock inte vid ett bemötande av Försäkringskassans resonemang, utan de försöker också att lägga fram bevis för att skadan är orsakad av arbetet. En form av bevisföring, som används av flera anmälare, är att hänvisa till att även andra på den egna arbetsplatsen har blivit sjukskrivna för liknande besvär. Ett annat argument är att de egna besvären har accentuerats vid tillbakagång till arbetet eller motsatt att anmälaren mår bättre när hon inte utsätts för de skadliga förhållanden som hon anser finns i arbetet. För att ytterligare förstärka bilden av arbetets skadlighet beskrivs ånyo arbetsuppgifterna och de påfrestningar som man menar att arbetet innebar. Framställningarna avslutas ofta med formuleringar som att ”jag hävdar” eller ”yrkar på” att besvären skall godkännas som arbetsskada och att livränta skall beviljas. Ett exempel på hur dessa yrkanden formuleras är: ”Är inte nöjd med ert förslag till beslut utan hävdar att undertecknad varit utsatt för skadlig inverkan i arbetssituationen som medfört psykisk ohälsa. Det har senare lett till hel arbetsoförmåga.”
För vissa anmälare blir det egna lidandets omfattning liksom storleken på den förlust som sjukdomen inneburit ett argument som påvisar arbetets skadlighet och motiverar rätten till ersättning. Ett exempel är den anmälare som argumenterar på detta sätt.
Från att tidigare varit en organisatör och pådrivande kraft på min arbetsplats och kunnat ställa upp för mina arbetskamrater och min familj till att idag knappast kunna klara något på grund av glömska, ångest och villrådighet och avsaknad av beslutsamhet anser jag vara en arbetsskada i alla högsta grad.
En liknande argumentation förs av en annan anmälare som avslutar en skrivelse till Försäkringskassan med orden, ”har jag inte fått lida färdigt snart?”. Det egna lidandet blir för dessa anmälare något att ta hänsyn till vid ärendets avgörande. Likaså finns i två ärenden skrivelser där anmälaren påtalar sin dåliga psykiska hälsa som ett argument i arbetsskadefrågan. Denna typ av argumentation hör dock till undantagen. Betydligt vanligare är att anmälarna på olika sätt hänvisar till vetenskap och kunskap, och då ofta till medicinsk och psykologisk forskning.
Hänvisningarna till kunskap sker på flera olika sätt. Jag har redan nämnt hur anmälarna bilägger olika informationsmaterial till sina skrivelser. Sådan information både bifogas och hänvisas till i överklagandena. Exempel på sådant material är broschyrer från Psykiatriförbundet och landstinget, material om mobbning på arbetsplatser och om fibromyalgi. Förutom att tillsända kassan och andra beslutande instanser information, gör anmälarna hänvisningar till kunskap och forskning i skrivelserna. I ett ärende namnges enskilda forskare och dessutom refereras till dessa genom citat och källhänvisningar. Anmälaren åberopar bland annat kunskapsöversikten från
1996, men också nyare forskningsrön och skrifter som berör den skadlig inverkan som anmälaren anser att hon har blivit utsatt för. I andra fall refereras till forskare och forskningsresultat på ett mera generellt och svepande sätt. Man hänvisar till en allmän kunskap om både samhället och medicinska problem, och man refererar till forskare som framträtt i TV eller andra medier.
… idag när larm och ökade siffror vad gäller utbrändhet förekommer varje dag i alla yrkesgrupper. Svenska psykiatriker har börjat yttra sig över problemet liksom Arbetslivsinstitutet och många andra institutioner.
Även om anmälarna själva lutar sig mot forskning och kunskap i sin argumentation, uppvisar de samtidigt en viss skepsis inför den kunskap som i nuläget finns kring sambandet mellan arbetsförhållanden och psykiska besvär som utbrändhet. En av anmälarna önskar därför att hennes ärende skall omprövas när kunskapen har blivit bättre.
När jag sjukskrevs fanns det ännu inte någon diskussion i Sverige om utbrändhet. Efter ett par år kom de första studierna från svenska forskare, där jag hade en möjlighet att känna igen mig. Med ytterligare ny kunskap kunde man så formulera sambandet mellan krympande ekonomi, arbetsorganisation och antalet sjukskrivningsfall. Jag önskar att mitt ärende omprövas när lagstiftningen har hunnit ifatt verkligheten.
Detta skrivs i ett sammanhang där anmälaren ifrågasätter försäkringsläkarens kunskap, men det är också ett ifrågasättande av arbetsskadeförsäkringens sätt att fungera. Anmälaren menar helt enkelt att den kunskap som används i