Frågan om en försäkring för arbetsskador introducerades i den politiska debatten vid mitten av 1800-talet. Under detta århundrades två sista decennier utkom två olika utredningsbetänkanden, från två kommittéer vilka givits
namnen ”gamla” respektive ”nya” Arbetareförsäkringskommittén (GA, 1888:
NA, 1893). Båda kommittéerna föreslog lagstiftade obligatoriska försäkringar för att ersätta de personer som drabbades av olycksfall i arbetet6. Argumenten
för en försäkring var i första hand moraliska: ”billigheten fordrar” att de som blir ”offer för det materiela arbetet” kan ges ett mera tillfredställande understöd än fattigvårdens, skrev Gamla Arbetareförsäkringskommittén (1888:25ff). Kommittéernas förslag mötte emellertid kritik, även denna moralisk. Kritikerna framhöll att en obligatorisk försäkring, som strider mot självansvarets princip skulle medverka till ett moraliskt förfall hos arbetaren, förslappa sparsamhetshågen och omtanken om framtiden samt därmed förfela det uppfostrande syfte som en försäkring också borde ha – kort sagt att den
6 En skillnad var dock att den nya kommittén även ville införa ett skydd vid pension och
skulle utgöra en moralisk fara. Nya Arbetareförsäkringskommittén (1893) framhöll emellertid att en lagstiftad försäkring snarare genom att tillhandahålla trygghet skulle undanröja den liknöjdhet och det bristande intresse för framtiden som är följden av osäkra existensvillkor – och således att den skulle vara en moralisk möjlighet. Dessutom skulle ju försäkringen enbart gälla dem som arbetade och inte de som i lättja förspillde sitt liv och berövade sig själva utsikten till en tryggad ställning, menade kommittén (ibid.).
Någon försäkring för olycksfall i arbetet tillkom inte förrän 1916. Istället infördes 1901 en skadeståndsskyldighet för arbetsgivare, produktionen skulle på så sätt bära de kostnader till vilka den själva gav upphov och de skadade skulle således inte ligga samhället till last. En utgångspunkt för skadeståndsskyldigheten var att den som skadades genom olycksfall i arbetet gjorde detta utan egen förskyllan och att det var arbetsgivarens ansvar att ersätta den som skadas i sitt arbete. Samma tankar om skadeståndsskyldighet finns bakom våra dagars arbetsskadeförsäkring. Den som arbetar kan inte själv välja riskerna i sitt arbete och detta eliminerar dennes ansvar, medan arbetsgivaren genom försäkringen uppbär ett ekonomiskt skydd mot följderna av sin ansvarsposition. Detta förhållande var utgångspunkten för den särskilda försäkringen för olycksfall i arbetet och det utgör alltjämt det argument med vilket arbetsskadorna särskiljs från andra skador och ersätts med högre nivåer än inom den allmänna sjukförsäkringen (Petersson, 1995). Värt att notera är således att det egentligen är arbetsgivaren som är försäkringstagare och inte den anställda.
Den första försäkringen gällde bara industriarbetare och omfattade enbart olycksfall i arbetet. 1929 tillkom en försäkring för vissa yrkessjukdomar. Till skillnad från olycksfallen, karaktäriserades yrkessjukdomarna av att de inte uppstod genom plötsliga och oförutsedda händelser utan snarare uppkom efter längre tids påverkan. Vilka sjukdomar som skulle ersättas fastställdes i en förteckning i lagen som även innehöll uppgifter om i vilka yrken som dessa sjukdomar kunde uppkomma. Samma princip för att fastställa försäkringens omfattning gällde för Lagen om yrkesskadeförsäkring som kom till 1955
(ibid.).
I och med de så kallade yrkessjukdomarna eller yrkesskadorna blev försäkringens omfattning en medicinsk fråga. Vilka skador kunde utifrån medicinsk kunskap sägas vara orsakade av arbetet? Det var också de medicinska experterna som introducerade problematiken med de psykosomatiska sjukdomstillstånden i den politiska debatten. Man ville varna för långtgående utvidgningar av ersättningsrätten, då man nu funnit att vissa skador vara att betrakta som ”yrkesneuroser”, vilka hade sin grund i psykiska förhållanden snarare än somatiska. Dessutom menade den medicinska expertisen att ett inlemmande av dessa sjukdomar skulle lägga sten på börda för viss av de försäkrade. Vissa personer, ansåg man, har en benägenhet att se
sig själva som sjuka, och dessa skulle i och med försäkringen lockas in i olika sjukdomstillstånd. Ersättningen för arbetsskador skulle för dessa bli en belöning för sjukdomstillståndet, både ekonomiskt och psykologiskt. De resonemang som fördes hade många sin grund i en psykopatologisk diskurs och man talade om ”konstitutionellt mindervärdiga individer” och ”neuropatiskt disposition”. Genom psykosomatikens introduktion i diskursen förändrades också försäkringen till att framstå som en riskfaktor. Istället för att skydda mot följderna av arbetets risker blev försäkringen nu också något som i sig antogs utgöra en risk för sjukdom (ibid.). Här återkom således uppfattningen att försäkringen kan utgör en moralisk fara, fast nu framställd med medicinsk terminologi.
I de förarbeten som låg till grund för den nya lagen 1976 gavs resonemang som dessa betydligt mindre utrymme. Trots att man var medveten om riskerna för ersättningsneuroser ville man nu skapa ett arbetsskadebegrepp som kunde omfatta alla de skador som hade sin grund i arbetet. I stället för den tidigare upprättade listan över ersättningsberättigade sjukdomar kom arbetsskadebegreppet att regleras genom en generell regel, en så kallad generalklausul. Enligt 2 kap 1§ fastställs arbetsskada som
… skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet. Har skada som beror på annat än olycksfall framkallats av smitta, anses den som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver det.
Men i fråga om de psykiska och psykosomatiska skadorna ansågs det dock nödvändigt att begränsa försäkringens räckvidd. Sådana omständigheter som kan hänföras till ”vardagslivets ofrånkomliga påfrestningar” skulle, i likhet med risken för att bli förkyld på sitt arbete, inte kunna berättiga till ersättning enligt lagen. Man framhöll vidare att vissa omständigheter i arbetet, som onekligen kan ge upphov till psykiska och psykosomatiska besvär, ”naturligt” inte kan omfattas av försäkringen. I propositionen gjordes därför en uppräkning av de omständigheter vilka undantogs från försäkringsskyddet. Enligt denna skulle försäkringen inte omfatta skador som uppkommit till följd av ”företagsnedläggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater” (prop.