När de brittiska juristerna och advokaterna under senare delen av 1700-talet tvistade om ”intellektuell” egendom var frågan ifall skydds- objektet kunde utgöras av de idéer (alternativt i kombination med de materiella uttryck) som ingick i upphovsmännens enskilda tanke- och associationskedjor, i enlighet med dåtidens empiristiska psyko- logi.76 Även om försvarsadvokatens protester mot Mansfields förslag visar att de lockeanska idéerna var problematiska och långt ifrån all- mänt accepterade, så visar den brittiska diskussionen hur väl etable- rad de empiristiska inslagen i den Lockeanska filosofin hunnit bli un- der det sekel som gått sedan den sattes på pränt.77 Först och främst visar debatten att det mekanistiska synsätt som Galileo, Newton och andra vetenskapsmän lagt grunden för under 1600-talet börjar eta- bleras som vedertagen världsbild. Den äldre världsbilden, där naturen styrs av gudomliga principer eller guds förnuftiga vilja, har nu fått ge vika för en natur som följer kausala lagar. Locke bygger vidare på den radikala åtskillnad mellan kropp och själ som Descartes hade upprät- tat i sina Meditationer över den första filosofin år 1641, där kroppen är fysisk, materiell och lyder under naturens kausala lagar, medan sjä- len (anden) är fri.
76 För Lockes del sträckte sig denna empirism inte särskilt långt in: ”I shall
not at present meddle with the Physical Consideration of the Mind; or trouble myself to examine, wherein its Essence consists, or by what Motions of our Spi- rits, or Alterations of our Bodies, we come to have any Sensation by our Organs, or any Ideas in our Understandings; and whether those Ideas do in their Forma- tion, any or all of them, depend on Matter, or no. These are Speculations, which, however curious and entertaining, I shall decline, as lying out of my Way, in the Design I am now upon....” (Locke, cit. i a.a.)
77 Men den stod inte oemotsagd. I opposition till den Lockeanska realis- men, enligt vilken fysiska objekt existerar oberoende av något medvetande som uppfattar dem, stod den idealistiska filosofin som i England företräddes av George Berkeley (Barron, a.a.). Enligt Berkeleys idealistiska synsätt har den materiella världen inte någon självständig existens, utan finns endast i den mån vi erfar den, d.v.s. den är beroende av att erfaras av den enskilde in- dividen, eller av Gud (en senare variant av detta synsätt är Christopher Jacob Boströms rationella idealism, som präglade det svenska rättsväsendet under en stor del av 1800-talet, se kap. 9). Berkeleys filosofi brukar kallas subjektiv idealism och medger ingen särskild status för andliga föremål som musik, eftersom hela tillvaron uppfattas som andlig (vad gäller Lockes ”idéer” och idealism, se Vesey, 1982).
Locke är om möjligt ännu radikalare än Descartes och hävdar att människan är ett ”tomt blad” som präglas av yttervärldens intryck genom dess påverkan på våra sinnen. Världens regelbundna ordning är inget vi längre kan skåda (Platon och Augustinus ansåg sig kunna skåda Guds ordning genom att blicka bortom tingen eller in i själen), utan något vi konstruerar med hjälp av det material våra sinnesdata utgör. Lockes konstruktivism gäller till och med för vår personlighet, som snarare än att vara oss given vid födseln, är en självbild som vårt självmedvetande sätter samman ur ett komplex av disparata element (idéer, tankar, minnesbilder). Men snarare än ett renässansgenis re- gelbrott handlar det för Locke om att gå vetenskapligt och metodiskt tillväga när vi konstruerar våra teorier om världen och om oss själva.
Som jag antagit utgick Mansfield från Lockes teori när han prata- de om att med ”en uppsättning ord och meningar och uttryckssätt” kommunicera ”en uppsättning intellektuella idéer eller sätt att tänka” (Mansfield, cit.i Barron, a.a.). Men i stället för Mansfields lockean- ska synsätt slog föreställningen igenom att idéer och tankar var ett slags allmän egendom, ett material som författarna kunde forma ge- nom sina ”tankekedjor” (Ensfield, 1777, cit.i Sherman & Bently, a.a. 33 n100) och som tog sig språkligt uttryck i författarens speciella sam- manställning av ord, hans ”stil” (Blackstone, 1760, cit.i Sherman & Bently, a.a. 53 n34). Enligt detta sätt att se var det själva ”stilen”, den mer eller mindre egensinniga utformningen av ordföljder som var skyddsvärd (Libott, 1966–67). Medan Lockes teori kan liknas vid en psykologisk variant av platonism, där idén motsvarar den abstrakta formen, kommer detta andra synsätt att utvecklas i enlighet med ett aristoteliskt synsätt (framför allt av den tyske filosofen Fichte), där den allmänna idén utgör material att forma. Lockes inflytande hand- lar därför inte så mycket om hans teori om idéer, utan snarare om hans argument för en naturlig rätt till egendom, men också av hans speciella bruk av termen ”kommunikation” (som kommer att få kon- sekvenser långt senare för den idealistiska reifieringen av musikver- ket). Men båda, hävdar jag, innebär problem för upphovsrättens an- språk på immateriell egendom.
Vad gäller synen på kommunikation använder Locke sig av en term som i 1600-talets engelska vardagsspråk vanligen avsåg transport av fysiska ting (människor, gods, brev, etc.). Detta kan jämföras med den antika betydelse av ”kommunikation” som Locke anknyter till och som snarare avser ett offentliggörande, eller en publik manifestation av något slag (skänkandet av offergåvor, svärande av eder). När Locke använder termen kommunikation avser han inte den samtida bety-
delsen, utan den antika betydelsen, det vill säga ett offentliggörande. Orsaken är just de idéer som Locke hävdat i sin kunskapslära. Enligt Lockes sätt att se är en idé i grunden någonting privat, som bara kan offentliggöras genom språkets allmängiltiga tecken. Men offentliggö- randet av privata idéer blir samtidigt ett måste om man som Locke vill förklara hur ett samhälle kan byggas på grundval av en gemen- samt omfattad kunskap (det som bland annat den sedelärande litte- raturen ska lära ut). De privata idéerna, som kan likställas med pri- vat egendom (intellektuell egendom), måste alltså offentliggöras och Lockes sätt att beskriva denna process är att jämföra den med det som man under antiken kallade kommunikation. Att kommunicera idéer medelst de kombinationer av ord som språket erbjuder innebär dock, för Locke, att idéerna blir allmän egendom. Kommunikation, som offentliggörande av idéer, är med andra ord raka motsatsen till den appropriering Locke beskrivit i sin egendomsteori. Kommunika- tion för Locke innebär att man inte längre gör ägandeanspråk på det som sägs (Peters, 1999, 80ff).
Men som vi sett visar försvarsadvokatens protester mot Mansfields förslag att de Lockeanska idéerna var problematiska och långt ifrån allmänt accepterade. ”Idéer” i psykologisk bemärkelse var alltför sub- jektiva för att fungera som juridiskt hållbara skyddsobjekt, när det samtidigt var en lockeansk äganderätt som stod modell för lagen. En fråga man märkligt nog inte ställde sig – men som måste ställas av en- var som utgår från Lockes resonemang – är om Lockes naturrättslära överhuvud taget låter sig utvidgas bortom fysiska objekt: ger Locke något som helst stöd för en idealistisk upphovsrätt eller en idealis- tisk verksyn?