1810 års svenska tryckfrihetsförordning kom inte ens i praktiken att inbegripa musiktryck. Detta trots att Åhlström hävdade sin ägande- rätt till just musiktryck. Värt att notera är också att en av kommenta- torerna till lagförslaget, Fredrik Samuel Silverstolpe, som invänt mot kommitténs förslag till censur (Silverstolpe, 1810), var en synnerligen kompetent musikkännare (även om han själv snarare skulle beskrivit sig som liebhaber än som kenner), men trots detta nämnde han ing- enting alls om lagförslagets upphovsrättsliga paragraf, än mindre att den på något sätt skulle inbegripa musik.
Fredrik Samuels äldre bror Axel Gabriel Silverstolpe anses vara den som formulerade den äganderättsparagraf som till sist kom på pränt (Petri, 2008, 293). Huruvida han dessutom är ansvarig för lagens obe- gränsade utsträckning i tiden eller ej, är svårt att avgöra. Frågan är in- tressant i sammanhanget eftersom Axel Gabriel var kantian och hade bidragit till att introducera Kants idéer i Sverige redan på 1790-talet
138 Detta har enligt skribenten den negativa konsekvensen att ”[a]f ut- kommande tonverk i vårt land lemnas aldrig arkivexemplar till någon offent- lig institution i landet. Denna försummelse hos lagstiftaren har åstadkommit att ingenstädes finnes en komplett samling af hvad i Sverige blifvit i toner diktat” (a.a.). Problemet hade uppmärksammats redan trettio år tidigare i Ny
tidning för musik med ordagrann slutsats: ”ingenstädes finnes en complett
(inte minst genom sin medverkan i tidskriften Läsning i Blandade
Ämnen, där för övrigt också Leopold ingick i redaktionsgruppen).139
Medan den äganderättsliga utformningen av lagen snarare motsva- rar Leopold et consortes empiristiska hållning, är dess obegränsade utsträckning i tiden förenlig med både en lockeansk äganderätt och en kantianskt influerad personrättslig uppfattning av upphovsrätt.140 Denna till tiden obegränsade äganderätt till skrift är unik i den väs- terländska rättshistorien; de andra ländernas lagar inbegrep begräns- ningar i skyddstiden, vilket också den svenska lagen kom att göra, men först från och med 1841 då tryckfrihetsförordningen genomgick en av sina många revideringar (SFS 1841:71, § 1:9).
Denna revidering innebar en begränsning av skyddstiden till 20 år efter författarens död, med möjlighet till 20 års förlängning och klub- bades igenom utan debatt (se Eberstein, 1923, 74). Den hade godtagits med hänvisning till allmänhetens bildningsbehov, ett argument som överensstämmer med det upplysningsideal som långt tidigare legat till grund för Statute of Queen Anne. Revideringen innebar ingen föränd- ring i synen på lagen som en äganderätt till skrift. Frågan är därför när en idealistisk verksyn gör sig gällande i Sverige. Den vedertagna inställ- ningen vid mitten av 1800-talet återspeglas ännu i Henrik Schrewelius lärobok i civilrätt från 1851. Här åberopas den romerska distinktionen mellan ”kroppar” och ”okroppsliga ting” (res corporales, res incorpora-
les) och även om okroppsliga ting kan vara objekt för rättigheter så ute-
sluter Schrewelius att en sådan sinnlig kvalitet som ljud kan utgöra ett skyddsobjekt: ”om någon t.ex. erhållit rätt, att bevista en Concert, så är det en handling, som är object för hans rättighet” (Schrewelius, 1851, cit. i Strömholm, 1970, 182), inte något idealistiskt verk.
De första skönjbara stegen i riktning mot en idealistisk upphovsrätt tar avstamp i upphovsmannens heder och verkets personliga karaktär, det vill säga i estetikens genetiska funktion. I en motion till riksdagen
139 Man publicerade bl.a. Kants artikel Svar på frågan, vad är upplysning? (vol. 7 & 8) och även dennes Grundläggning av sedernas metafysik (i Läsning för Landtmän 1a häftet n 2 & 3).
140 Vad gäller den filosofiska grunden för en idealistisk verksyn var Leo- pold inte bara en av de främsta svenska kritikerna av den framväxande tyska idealismen, utan också romantiken. Där han i estetiskt hänseende var fransk klassicist, var han i filosofiskt dito engelsk empirist (Nordin, 1987; Segerstedt, 1937). Även om man inom kommittén rimligen var influerad av den franska upphovsrättslagstiftningen (Eberstein, 1923, 72), bör också den brittiska ko- pieringsrätten ha utövat ett visst inflytande.
1851 hade borgmästaren i Västerås, Gustaf Ferdinand Ekholm, varnat för ”att författare … har att befara, det hans arbete varder stympat el- ler vanstäldt till skada för konsten och författarens rykte” (cit. i Petri, 2000, 137; 2008, 303). Några år senare skriver Herman Ludvig Rydin i sin bok Om Yttrandefrihet och tryckfrihet att ”Hwar och en äger att af de i ett litterärt arbete uttryckta tankar tillegna sig och göra sig godo allt hvad han vill och på hvad sätt han finner bäst … Men då någon ord för ord aftrycker ett af annan författadt [arbete] eller större afdel- ningar däraf, är det ej de i arbetet uttryckta tankarne, som han söker fruktbargöra … Man har bemäktigat sig hela den af författarens indi- vidualitet genomträngda litterära produkten” (Rydin, 1859, 219f. cit. i Petri, 2008, 302).
Det man kan se i Ekholms uttalande är en oro för att ”konsten och författarens rykte” skall komma till skada, det vill säga ett åberopande av det kanstka personlighetsuttrycket och en antydan om en idealis- tisk verksyn (det organiskt enhetliga verket tillåter ingen icke-aukto- riserad variation eller omarbetning med mindre än att ”arbetet blir stympat eller vanstäldt”).141 Det Rydin därtill låter ana är en åtskill- nad mellan ”uttryckta tankar” och det ”arbete” vari de tar sig form ”ord för ord”, vilket ju påminner om Fichtes idealistiska verkdefini- tion (motsvarande estetikens verkfunktion). Men varken Ekholm el- ler Rydin nämner musik, om än Ekholm förutom litteraturen också hänvisar till ”konsten”.
Det skulle dröja till 1877 års lag om äganderätt till skrift innan dessa idéer kom att sätta konkreta spår i lagstiftningen och det är inte förrän i 1877 års lag som ”musikaliskt arbete, affattadt med noter eller annan teckenskrift” för första gången uttryckligen nämns i svensk lagtext (SFS 1877:28§1). I en kommentar till lagförslaget hävdade expeditions- sekreteraren vid Kungliga Majestätets kansli, Ernst Adlerstråhle, i lin- je med Ekholm och Rydin, att ”författarens rätt över sitt arbete icke helt och hållet, till begreppet, sammanfaller med annan äganderätt, utan att däri ingå även rent personliga intressen, vilka måste beaktas” (Adlerstråhle, 1877, min kurs.). Dessa personliga intressen motsvarar
141 Även om Kants skrift om författarens rätt kan ha lästs av de som ut- arbetade 1810 års tryckfrihetsförordning, är det först i en artikel ”Om literär eganderätt” i Svensk Tidskrift från 1873 av Adolf Hedin som Kants text nämns explicit (Hedin, 1873, 556). Nämnas bör också att Thomas Thorild må ha ci- terat Young redan 1782, men aktualiserade då snarare geniets rätt till frihet från regler än något rättsligt skydd för dess personliga originalitet; Thorild aktualiserade yttrandefrihet snarare än upphovsrätt.
det Rydin beskriver som den ”individualitet” författaren låtit ”genom- tränga” sitt litterära arbete och som man kan anta är vad Ekholm me- nade måste skyddas så det inte blir ”stympat eller vanstäldt till skada för konsten och författarens rykte”. Dessa argument för den genetiska aspekten kom att gå hand i hand med en utveckling av upphovsrättens teoretiska status, både i Skandinavien (Petri, 2008, 312) och på konti- nenten (Strömholm, 1983), en utveckling som inbegriper både synen på upphovsmannen och på verket. Men innan detta sker har den litte- rära äganderättens civilrättsliga natur börjat uppmärksammas, vilket år 1873 får till följd att äganderättsparagrafen lyfts ur grundlagen och tryckfrihetsförordningen. När väl musikalisk notation får lagstadgat skydd är äganderätt till skrift inte längre en grundlagsskyddad rätt. Men notskriften motsvarar inte ett idealistiskt verkbegrepp, vilket lämnar oss med frågan när den idealistiska (musikaliska) verksynen uppstår i Sverige.