Vid sidan av Platon är Aristoteles den antike filosof som utövat störst inflytande på det västerländska tänkandet. Trots att Aristoteles var Platons elev godtar han inte Platons lära om de transcendentala for- merna (former som existerar bortom både tid och rum). Medan Pla- ton menar att tingen i den fysiska världen är imitationer, tillfälliga avbilder, av eviga former, menar Aristoteles att formerna finns i ma- terien, i de fysiska tingen. Men Aristoteles delar likväl Platons funda- mentala oförstående inför konstnärligt nyskapande. Fastän han av- färdar Platons idévärld och menar att former bara existerar i specifik materia (formen är immanent, inte transcendent), så menar Aristote- les att varken filosofen eller författaren är i stånd till att skapa vare sig ny materia eller ny form. Konstnärlig aktivitet handlar om att ordna ett mikrokosmos ur kaos, snarare än att skapa nytt ur intet. Och detta ordnande är precis som i Platons lära av imiterande, mimetisk natur.
Formen, som är den manliga, aktivt producerande kraften (den ”formella orsaken”), finns i konstnärens själ och tar sig uttryck i ett materiellt medium som den sätter ”i rörelse” (detta är den passivt mottagande kvinnliga principen, den ”materiella orsaken”, dramats medel), till exempel ord eller toner (Gilbert, 1936; Will, 1960, Cissa, 1992). Men detta skall ändå inte misstas för någon föreställning om originellt skapande av former, då poeten i sin själ redan potentiellt omfattar de former han kommer att frambringa.
Enligt Aristoteles kommer allt nytt till genom förändring av nå- gonting som redan existerar. Detta någonting (som redan existerar) sätts i rörelse av en orsak, varpå förändringen sker. Orsaker som ger upphov till förändring kan vara av olika slag. Aristoteles skiljer mellan verkande orsak (de naturliga skeenden som sätter igång förändringar) och final orsak (de ändamål för vilka förändringarna sker). Därtill är både materia och form orsaker. Utan form kan ingen materia föränd- ras och utan materia kan ingen form existera. Allt nytt ”subsisterar” därför som en ”potential”, som en möjlighet i det som redan finns (det existerar så att säga under ytan). För att en möjlighet ska bli till verk- lighet, för att en subsistens ska bli till verklig existens, krävs att det potentiella ”aktualiseras”. Varje verklig förändring är en aktualisering
av en föregående, möjlig förändring, som i sin tur är en aktualisering av ytterligare en föregående möjlighet, och så vidare. Denna kausala orsakskedja, där potenser aktiveras, tänker sig Aristoteles går tillbaks till ett första skeende, igångsatt av det han kallar en ”orörd rörare”.
Den ”orörda röraren” är både verkande och final orsak, den är till- varons yttersta princip och den perfekta ordning som allt annat i värl- den strävar efter att likna. Det mest perfekta och välordnade i världen är himlakropparnas cirkulära banor, då cirkulär rörelse är det när- maste vila (orörd rörelse) det går att komma. I jordelivet efterliknas denna princip genom naturens skeenden, årstider och livscykler, där allt som förekommer är inordnat i ett system av arter (species) och släkten (genera) i en allomfattande hierarki. Ju mer partikulärt och specifikt någonting är, desto mer tillfälligt och godtyckligt är det; och omvänt, ju mer generellt och allmängiltigt någonting är, desto mer evigt och perfekt är det.
Denna princip illustreras i Poetiken, Aristoteles lära om hur man komponerar ett musikdrama (det antika dramat innehöll alltid sång). Till skillnad från Platon har Aristoteles full respekt för poetens verk- samhet. I en jämförelse mellan historikern och poeten menar Aristo- teles att historikern bara förmår återge tillfälligheter, de förgängliga och partikulära handlingar som faktiskt skett. Poeten är däremot ka- pabel att framställa det eviga, det universella och principiellt allmän- giltiga, i allt möjligt mänskligt handlande. Både historieskrivningen och dramat är mimetiska konster och det som imiteras är handlingar orsakade av olika karaktärer (ethos), som godhet eller ondska. Men dramat är mer allmängiltigt, mindre tillfälligt och står därför närmare den kosmiska ordningen än historieskrivningen.
Aristoteles talar i första hand om två sorters drama, tragedi och komedi. Tragedin och komedin är två arter av släktet drama, vars ge- nerella form är tredelad och består av en början, mitt och ett slut. Om dramat (komedin eller tragedin) saknar början, mitt eller slut är dra- mat ofullständigt, defekt. Att framställa ett drama motsvaras ytterst av att uppnå en avsedd effekt hos publiken som skall bli känslomässigt rörd av de imiterade karaktärernas handlingar och därmed genomgå en substantiell förändring.
Ser man närmare på den poetiska produktionsakten så är den en teknik för framställning av text och musik, en teknik för att samman- föra dramats nödvändiga orsaker. Aristoteles menar att poeten utgör en ”verkande orsak”, dramats tredelade form en ”formell orsak”, orden och tonerna ”materiell orsak”, medan publikens reaktion (dess känslo- mässiga rörelse) är dramats ”finala orsak”. Dramats mål, dess finala or-
sak, är att fostra människan till ett gott liv (i enlighet med världsalltets kosmiska ordning), vilket dramat gör genom att utsätta publiken för emotionell katharsis, en själens rening från motstridiga och hämman- de känslor. Det som gör att dramat förmår imitera universella och all- mängiltiga karaktärer är inte minst musiken (melos). Dramat förenar den språkliga framställningens versmått (rytmos) med musikens ton- förråd (modus). Musiken, menar Aristoteles, är unik i sin förmåga att imitera karaktärer på ett allmängiltigt sätt (Sörbom, 1992). Men även om musiken kan imitera universella och allmängiltiga karaktärstyper utgör den inte själv någonting evigt. Musiken är en imitation, en hand- ling (en aktivitet) och handlingar är förändringar mellan olika tillstånd. Och enligt Aristoteles är förändringar formlösa, musiken saknar form.
Vi ser också att det är allmängiltiga och evigt giltiga karaktärer som är värda att imitera, inte unika och partikulära personligheter. Något nyskapande är därför inte intressant för den antika männis- kan. Det enskilda dramat är intressant i den mån det anses överens- stämma med dramats universella och artspecifika formprinciper, inte på grund av dess unika egenheter. Inte ens fantasin, som Aristoteles nämner i sin avhandling om själen, anses ge upphov till något radikalt nytt, på det sätt fantasiförmågan kommer att göra i och med 1700-ta- lets estetiska teorier. Fantasin är enligt Aristoteles beroende av sinnes- förnimmelser, som den återger mer eller mindre sanningsenligt. När fantasin långt senare i historien uppfattas som en nyskapande kraft motsvaras dess kreationer av vad Aristoteles skulle ha kallat falsk före- ställning, eller falsk imitation (Frede, 1992; Will, 1960).