Det mest omfattande förarbetet till 1810 års tryckfrihetsförordning ut- formades av en kommitté bestående av bland andra författarna Gus- taf af Leopold, G.J. Adlerbeth och P.A. Wallmark. Både Leopold och Adlerbeth var musikintresserade, men att någon av dem skulle ha fö- respråkat upphovsrätt till musiken, eller ens ha haft det i åtanke, är högst osannolikt – fastän Adlerbeth skrivit ett par operalibretti och trots att Leopold i unga år varit kritisk till den politiskt korrekta smak som representerades av Johan Henric Kellgren i Svenska Akademien och som i allt väsentligt såg musiken som underordnad lyriken. Leo- pold kom så småningom att omfatta Kellgrens klassicistiska estetik, vilken vad musikdramatik beträffar gav författaren ”förstfödslorätt … att skapa och dana det verk, som musiken förädlar” (Kellgren, 1785, citerad i Ivarsdotter-Johnsson, 1993, 331). Kellgren i sin tur åberopade ingen mindre än Gluck, som i företalet till Alceste hävdat att musikens sanna uppgift är att tjäna poesin i musikdramat.132
lagar. I dessa hänvisas till 1812 års reviderade förordning och, som det heter i det äldre förarbetet, dess ”egendomliga definition å ordet skrift, varunder skulle förstås allt vad genom tryck – således även litografi och koppartryck – lades under allmänhetens ögon” (anon. 1914, 39). En sanning, som vi ska se, med viss modifikation. Utredningen från 1956 – som utgör underlaget för den upphovsrättslag vi har än i dag – hävdar för sin del angående 1810 års tryckfrihetsförordning att ”skrift omfattade allt som lades inför allmänhetens ögon. Ett visst skydd kom på så sätt även kompositörerna och konstnärerna tillgodo.” (SOU 1956:25 s.35). På STIMs hemsida (april 2012) kan man läsa om 1810 års förordning att den ”gällde också musikaliskt verk i notform eller an- nan teckenskrift” Varken SOU eller STIM hänvisar dock till några källor för att belägga sina påståenden.
132 Glucks företal översattes något förkortat till svenska och publicerades i tidskriften Lyceum år 1810, där det heter att tonkonstens ”sanna yrke” är ”att höja poesins uttryck”.
Musikens status var vid denna tid fortfarande underordnad littera- turens. När Mozarts namn trycktes med fetare stil och ovanför libret- tisten Da Pontes på de handgjorda affischerna till Don Giovanni år 1788 var detta något nytt i Wien. I Stockholm kunde man ännu så sent som 1832 i tidskriften Heimdall, inför femtioårsfirandet av Kungliga Teatern, annonsera för operan ”Cora och Alonzo af Adlerbeth med musik af Naumann”, det vill säga med librettisten som förste upphovs- man.133 Dessutom saknades en allmänt vedertagen estetik som kunde höja kompositörernas status från den närmast skråmässiga nivå de befann sig på i allmänhetens ögon (här skiljer sig inte Sverige nämn- värt från kontinenten). Att Leopold, Adlerbeth, eller Wallmark skulle förfäktat upphovsrätt till musik förefaller därmed osannolikt.
Nu godkändes aldrig kommitténs förslag till tryckfrihetslag av kon- stitutionsutskottet och kom därför aldrig att antas av riksdagen (Vege- sack, 2003, 194). En viktig anledning var att kommittén faktiskt föreslog ett bibehållande av censur av religiösa skrifter, av teaterföreställningar (om än inte av den tryckta texten), samt av akademiska avhandlingar. Istället för detta halvhjärtade förslag presenterade konstitutionsutskot- tet ett eget förslag som inte förordade censur, men som ändå behöll förslaget om en äganderätt till skrift. Vad detta säger angående den all- männa uppfattningen om författarrätten är dock oklart. Paragrafen om författarrätten debatterades överhuvudtaget inte i vare sig böndernas, borgarnas, eller prästernas ständer. Inom adeln kommenteras förslaget kortfattat vid två tillfällen utan att orsaka någon debatt.
Detta har förklarats med att författarrätten för det stora flertalet var en på det hela taget obegriplig eller bara ointressant ”ickefråga” (Fredriksson, 2009, 105).134 Kommittéförslaget är därtill känt för sin
133 Som kontrast kan nämnas Musica Sveciaes inspelning av begravnings- musiken för Gustav III, utgiven på cd i kompositören Joseph Martin Kraus namn, som också i stor stil pryder omslaget. Att librettisten var Gustaf af Leo pold får man reda på först på sida 5 i det utförliga texthäftet (och då bara i förbigående).
134 När Gösta Eberstein (1923, 71) uttryckligen säger att ”Författarintresset dominerade … helt inom kommittén” har vi anledning att tvivla på att musik- intresset överhuvudtaget skulle vara representerat. Å andra sidan kan man frå- ga sig vari författarintresset bestod: ”Förutom att en stor del av [den svenska] författarkåren var av adlig börd var 88 % av de skönlitterära författare som ver- kade mellan 1640 och 1809 avlönade ämbetsmän. … [U]ngefär hälften av alla professionella författare … var medlemmar av hovet, regeringen eller statskans- liet” (Fredriksson, a.a. 95f). Med andra ord är det mindre sannolikt att förfat- tande sågs som en inkomstbringande syssla i behov av upphovsrättsligt skydd.
nitiska detaljrikedom och omfattning när det gäller inskränkningar- na av tryck- och yttrandefriheten, samt inte minst dess straffpåfölj- der (a.a.),135 vilket får upphovsrättsparagrafen att framstå som en ren petitess. Värt att nämna är i alla fall att själva författarrätten inte om- nämns alls i det sammandrag av kommittéförslaget som Wallmark lät publicera i Journal för Litteraturen och Theatern, för vilken han var re- daktör (Wallmark, 1809). Under det år som föregår lagstiftningen, då debatten borde ha varit livlig, tar inte ett enda nummer av tidskriften upp upphovsrättsliga frågor.
Det är först i och med 1855 års lag om förbud mot offentliga framfö- randen av musikdramatik utan tillstånd, som man kan tala om någon som helst rätt till musik – och det är ingen tillfällighet att det skrivna ordet beledsagar den musik som först får en upphovsrättslig defini- tion.136 Övriga typer av musikframföranden, med undantag av dans- musik, fick vänta till 1897 då även de inbegreps i lagen (dansmusiken fick vänta till 1931).
Det skulle dröja ända till 1884 innan en svensk musiktidskrift tar upp den musikaliska upphovsrättsproblematiken, då Svensk Musik-
tidning under rubriken ”Egendom eller stöld?” hänvisar till den tyske
kritikern och forskaren Wilhelm Tapperts spårande av det han kallar ”vandrande melodier”. Mot bakgrund av Tapperts analyser och efter- forskningar visar det sig, enligt den anonyme skribenten, ”i rent häp- nadsväckande grad … huru föga ofta även de största tonsättare kun- na skryta af melodisk originalitet”. Lika anmärkningsvärt är att ”den musikaliska sjelfständigheten mindre visar sig i uppfinning och val af förut ohörda motiv än sättet huru motiven användas” (anon. 1884c) – vilket är en inställning som överensstämmer mer med Matthesons äldre musiksyn än med Marx eller Hanslicks mer moderna.137
135 Wallmark hade tidigare arbetat som censor i konungens tjänst (se Tor- backe, 2000).
136 I en gemensam proposition av de fyra riksstånden år 1851 efterlyses en lag som reglerar rätten ”att på Scenen uppföra Dramatisk Författares arbe- ten”. De argument som anförs är uteslutande ekonomiska och rör möjligheten att tjäna pengar på sina arbeten och möjligheten att kontrollera spridningen av tryck, utgående från författarens äganderätt till skrift (Gyllenhaal, et al. 1851/1855). Åtminstone en av de fyra undertecknarna, prästeståndets talman Carl Fredrik af Wingård, var medlem av Svenska akademien. Propositionen nämner varken musik eller musiktryck.
137 Skribenten är troligtvis någon av tidningens redaktörer Adolf Lind- gren och Frans Huss (vad gäller Lindgrens estetiska position, se kap. 10). In-