Kants idéer om människans fria vilja var influerade av Rousseaus te- ori om en överindividuell, generell vilja, vilken Rousseau menade tar sig uttryck i samhällskontrakt där individer frivilligt avsäger sig en del av sin frihet till ett statsöverhuvud (redan under senmedeltiden hade den fria viljan börjat diskuteras i samband med att man uppmärksam- made människans frivilliga förbund med Gud, se s. 42). Hegel övertar Rousseaus idé från Kant och från Schelling tar han idén om en and- lig natur, en världsande (Schillers absoluta ande utgör ytterligare en ingrediens). Historiens utveckling, enligt Hegel, är världsandens ut- veckling, där världsanden blir allt mer självmedveten och konfliktfri, till dess historien upplöses i ett fullständigt medvetande om subjektet som absolut frihet. Jag ska här kortfattat försöka beskriva denna pro- cess, hur subjektet blir till och vad egendomsanspråk har för funk- tion. Det som är särskilt intressant är att koppla detta till Hegels syn på konst och äganderätt.
Världsandens grundläggande kännetecken är fri vilja. I världsan- dens utveckling mot fri subjektivitet får viljan sin första konkreta till- blivelse i den ”personlighet” som ligger till grund för den enskilda människans individualitet. Denna konkretisering, eller ”bestämning” av viljan som personlighet, sker i sin tur genom att göra anspråk på ett viljelöst objekt. Personen blir ett subjekt genom att göra anspråk på ett objekt som ”sin” egendom. Personligt egendomsanspråk, skulle man förenklat kunna säga, är den subjektiva individens första egen- skap (Hegel, 1821/1952, § 34ff).
Genom sitt anspråk på, eller begär till (viljan att ha) ett yttre ting bekräftar individen sig själv som subjekt, men också det yttre tinget
som objekt. Den subjektiva självbekräftelsen förutsätter en objektiv
”negering” från subjektets sida, det vill säga att det främmande objek- tet uppfattas som uteslutande varande till för subjektet, inte för dess egen skull. På så sätt blir individen bekräftad som subjekt av tinget,
vilket i sin tur bekräftas som objekt av subjektet. Men det räcker inte att bli bekräftad någon enstaka gång, då skulle subjektet sakta tyna bort. Eftersom subjektet är beroende av upprepad självbekräftelse kan det inte fullständigt ”negera” objektet, inte utplåna eller konsumera det, för då skulle det inte finnas någonting kvar som kunde bekräfta individen som subjekt. Räddningen ur detta dilemma finns hos ett ”annat” subjekt. Som subjekt kan man ”negera” sin objektivitet utan att utplånas – detta är vad som sker när vi blir bekräftade som subjekt; vi ”negeras” som objekt. Då endast ett subjekt kan ”negera” sin objek- tivitet utan att utplånas, menar Hegel, är självmedvetandet beroende av ett annat självmedvetande som klarar av att utföra denna objektiva ”negering”. Endast inför en annan (som ”negerar” vår objektivitet) blir vi till som fullständiga subjekt (se Hegel, 1807/2008, 164f).
Egendomsanspråk är med andra ord en oundgänglig fas i vår sub- jektiva självutveckling. I ett tillägg till en paragraf i sin rättslära skri- ver Hegel att syftet (det förnuftiga) med egendom inte i första hand är behovstillfredsställelse utan ”överskridandet/upphöjandet av person- lighetens blotta subjektivitet” (daß sich die bloße Subjektivität aufhebt) (1821/1952, § 41) till den fullständiga självbekräftelsen inför en annan: ”det är bara som ägare som två personer verkligen existerar för var- andra” (a.a. § 40). Genom att acceptera att den andre äger ett objekt bekräftar jag denne andre som subjekt (och vice versa).
Som egendom blir objektet en del av en själv, subjektet externalise- rar sig i objektet.120 När det gäller det konstnärliga arbetet, forman- det av ett material (liksom Fichte menar Hegel att form och materia förutsätter varandra ömsesidigt), innebär detta att subjektet externa- liserar sig i själva objektet på ett mer ingående sätt än om det gällde ett enkelt begär till ett objekt (eller i människans vardagliga arbete, som också syftar till förbrukande konsumtion). Subjektiviteten blir inte bara objektifierad (a.a. § 43), konsten bringar ”allt som finns i den mänskliga anden till vårt sinne, till vår förnimmelse och inspi- ration” i ”syftet att mildra begärens vildhet” och rena subjektet ”från lidelser”, så att ”drifterna” (den sinnliga viljan, begäret) ger vika inför den andliga viljan, den moraliska ”plikten” att bli bekräftad av ett an- nat subjekt (1823/2005, 52ff).
Det är en ”produktion av sig själv i de yttre tingen som är för han- den i konstverket” (1823/2005, 37), men denna konstnärliga självpro-
120 Man kan se likheterna med Lockes utsträckning av suum genom in- vesteringen av ens person i en naturresurs, med den inte ringa skillnaden att Locke i detta sammanhang tar subjekt och objekt för givna.
duktion, det konstnärliga arbetet, är alltså otillräckligt i förhållande till den bestående självbekräftelse det möjliggör genom den andres erkännande. Det är också otillräckligt jämfört med den objektifie- ring som konstverket genomgår i och med att det får rättslig status som egendom. Det är den rättsliga funktionen som objekt som Hegel uppmärksammar och tillmäter betydelse. Objekt är vad ting blir när de tilldelas en förmedlande funktion som ömsesidig självbekräftelse mellan två subjekt i en rättsordning. Utan någon rättsordning kom- mer ”personligheterna” (de ännu ej bekräftade subjekten) att bekäm- pa varandra i en styrkekamp med ojämlik utgång där den ene redu- cerar den andre till objekt för att bekräfta sig själv (1807/2008, 166ff). Men detta kan bara leda till en ofullständig bekräftelse (Hegels av- skräckande exempel ur mänsklighetens historia är slaveriet och det ojämlika feodalsamhället). Endast genom det intersubjektiva ägan- deanspråkets reflexiva process blir människan sig själv, sin egen, blir
fri (1821/1952, § 57). Konsten är ur detta perspektiv blott en terapi, en
temporär lindring, i konstnärssubjektets tillblivelseprocess – och i för- längningen, i andens genomreflekterade självkännedom (som frihet). Enligt Hegel är ägandeanspråk en förutsättning för personlighe- tens utveckling, snarare än att äganderätt skulle utgå från personlig- heten i och med formandet av ett ideellt innehåll (som Fichte menar) – ett formande som (enligt både Fichte och Hegel) med nödvändig- het innebär en materialisering i ord. Vad gäller kopiering och plagiat menar Hegel å ena sidan att objektet (Hegels exempel är litteratur och uppfinningar) utgör en ”kapitaltillgång” (Vermögen), vilket därmed talar för en inskränkning av mottagarens fria bruk vid en överlåtel- se av objektet. Å andra sidan talar Hegels påpekande, att mottagaren uttrycker formen upprepade gånger vid nyttjandet och därmed själv objektiverar tinget (mottagaren omvandlar egendomsobjektet till sin egen externaliserade subjektivitet), emot den inskränkning av mot- tagarens fria bruk som upphovsrätten innebär. Först genom att låta en publik bekräfta sig genom konstobjektet bekräftas det senare som konstobjekt och konstnären som konstnär. Först i mötet med en pu- blik kan kompositören upphöjas till geni.
Hegels slutsats är därför att det helt enkelt inte finns något bestämt sätt att bedöma plagiatproblem, med följden att det aldrig kan ”fastlås rättsligt” (rechtlich und gesetzlich festsetzen), aldrig kan bli mer än en fråga om ära och heder; upphovsrätten kan bara ha ett ”mycket be- gränsat omfång” (sehr beschränkten Umfang) (Hegel, 1821/1952 § 69). Kommunikation, musikalisk kommunikation, kan i ett hegelskt per- spektiv inte förstås som överföringen av en inre form (som medde-
lande) till en kontemplerande lyssnare; men det kan inte heller förstås som lyssnarens aktiva återskapande av en redan fulländad skapande- process (kompositörens, geniets). Musikalisk kommunikation är en förmedling, ett ständigt nyskapande av det man hör där tonsättare och lyssnare är de parter vars skilda ståndpunkter jämkas. Som Hegel själv uttrycker det (utan att avse kommunikation i någon specifikt musika- lisk bemärkelse): när ”det sunda förnuftet åberopar känslan, sitt inre orakel, har det inte längre något att säga till den som inte håller med; det måste deklarera att det inte har något mer att säga till den som inte hittar och känner detsamma inom sig – med andra ord, det trampar på humanismens rötter. Ty humanitetens natur är att sträva efter sam- förstånd med andra, och den existerar bara i gemenskap som åstad- koms mellan medvetanden” (Hegel, 1807/2008, § 69).
Mot bakgrund av Hegels filosofi blir det svårt att upprätthålla den fichteanska föreställningen av kopior som genetiska kloner av upp- hovsmannens ursprungliga tankeformulering: för att en personlighet ska kunna artikuleras krävs intersubjektiv bekräftelse.