Vad vi ser hos Locke är hur formbegreppet förvandlats – från att för Platon vara något yttre, något som har sin existens bortom naturens sinnliga objekt, via Augustinus upphöjande av formerna till Guds egna tankar, som människan kan få kunskap om genom att vända sig inåt, mot själens gudomliga ljus – till subjektiva idéer i individens psyke.79 Men trots att denna ”psykologisering” av former och idéer kommer att leva kvar och utvecklas inom den västerländska vetenskapen, kom Lockes syn på idéer som något i grunden privat aldrig att få fotfäste i lagstiftningen. I stället är det den gamla romerska uppfattningen, att offentliggjorda sanningar tillhör alla – som i engelsk översättning blir till ett påstående om att ”idéer är allmän egendom” – som kom- mer att ligga till grund för en åtskillnad mellan idéer och de ord med vilka dessa idéer uttrycks (Libott, a.a.). I rak motsats till Lockes teori kommer man att betrakta idéer som i grunden allmänna, medan det är idéernas formulering i ord som är av privat karaktär och som mo- tiverar rättsligt skydd (den antika romerska diskussionen befattade sig däremot inte med idéer, utan med ”det sanna”, eller det ”sant sagda”).
Så länge frågan endast gällde rätten att framställa tryckta kopior av ett manuskript räckte det att hävda att kompositören var upphovsman till en rent materiell skrift. Någon immateriell egendom behövde inte specificeras av lagtexten. Trots detta uppmärksammades den brittis- ka frågan om kopieringsrätt utanför rättssalarna (Sherman & Bent- ly, a.a., 9) och långt utanför landets gränser (Kawohl & Kretschmer, 2003, n14). I förarbetena till de franska revolutionslagarna 1791 och 1793 återkommer det Lockeanska anspråket på äganderätt till ”fruk- terna” av ens arbete, med kvalifikationen att det rör sig om andliga mödor (ur ett franskt perspektiv kunde Lockes naturrättsliga egen- domsteori ses som en kritik mot den absoluta kungamakten och dess
79 Jämställandet av idéer (som ju enligt Platon är detsamma som eviga former) med subjektiva tankar eller föreställningar förekommer redan un- der renässansen (Panofsky, a.a.), men är då inte grundat i någon filosofisk eller psykologisk teori.
feodala privilegier). Vad det i hög grad handlar om är en artikulering av arbetets art, ett särskiljande av komponerandet från trycket, det vill säga en utveckling av synen på författandets och komponeran- dets laborativa karaktär. Men denna utveckling utgår från Descartes snarare än Locke. För den materiella kroppen gäller att all påverkan är kausalt orsakad. När frihet från yttre påverkan söktes för att hävda exklusiv rätt att trycka verket, blir själens, eller andens immateriella domän den självklara tillflyktsorten: författande och komponerande likställs med andligt arbete. Denna föreställning om andligt arbete som ett skapande fritt från yttre påverkan fyller en laborativ funktion för upphovsrätten, den garanterar att författarens och kompositörens arbete är det yttersta ursprunget till verket.
I Frankrike hade debatten förts av Denis Diderot och Marquis de Condorcet ett par decennier tidigare. Diderot applicerade Lockes egendomsteori a fortiori på författarens tankar (Strugnell, 1973, 5): om kultiveringen av en naturprodukt berättigar ägande, vad kan då vara naturligare egendom än de tankar författaren odlat, ”den naturli- ga frukten av hans utbildning, hans studier, hans möda, hans tid, hans forskning, hans observationer” (Diderot, 1763/2010). Condorcet tar i stället fasta på Lockes kunskapsteori där objektivt tillgängliga sin- nesdata (Webb, 1857, 9) är den gemensamma tillgång som omöjliggör alla anspråk på äganderätt till offentliggjorda idéer. Individuella an- språk kan enligt Condorcet på sin höjd resas på den partikulära sam- mansättningen av ord som utgör idéernas (yttre) form; själva idéerna är allmän egendom (Hesse, 1991, 101ff; Petri, 2008, 165). Condorcet artikulerar en åtskillnad som vi stött på i den brittiska debatten och som kommer att få sin kanske mest kända formulering av Fichte, som vi strax ska komma till (om än Fichte drar helt motsatta slutsatser).
I den första franska upphovsrättslagen från 1791 är det Condorcets syn på idéer som allmän egendom som dominerar. Även om diskus- sionen som föregår lagformuleringen inleds med den smått klassiska formuleringen om frukten av författarens tankar som ”den mest heli- ga, den mest legitima, den mest oantastliga, och … den mest person- liga av alla egendomar”, så följer utan punkt att ”det är en egendom helt skild från andra egendomar”. Anledningen är att så snart en för- fattare har offentliggjort sitt arbete, så snart dess innehåll anförtrotts publikens minne, så är denna egendom inte bara ”förbunden” utan ”helt överförd” till det allmänna (Le Chapelier, 1791/2010, 16).80 Enda
80 ”La plus sacrée, la plus legitime, la plus inattaquable, et si je puis parler
giltiga ”undantaget” från denna ordning är att författaren måste till- försäkras en skälig inkomst (a.a. 6).
Det korta dekret som följer tillerkänner författaren livslång rätt att bestämma över sitt verk (§3), men verket blir allmän egendom redan fem år efter författarens bortgång (§2). Första paragrafen deklarerar varje medborgares rätt att sätta upp en egen teater och där offentligt framföra verk av författare enligt de efterföljande paragraferna (Le Chapelier, a.a.). Att dekretet på detta sätt är formulerat i termer av sceniska framföranden (och inte rätten till tryck) har att göra med den specifikt franska situationen där all teater- och operaverksamhet före revolutionen var underställd det privilegium som gav en enda institution, kungens egen Comédie Française, ensamrätt till all dra- matisk verksamhet i huvudstaden. När den franska revolutionslagen tillerkänner författaren livslång rätt som därefter uppgår i allmän ägo skall det i första hand förstås som ett sätt att upplösa det monopol kungens privilegium hade inneburit, för att på så sätt sprida verk av Molière, Racine och Voltaire till de breda folklagren (Hesse, a.a.). La- gen kan med andra ord ses som en kompromiss mellan de motsatta ståndpunkter som exemplifieras av Diderot respektive Condorcet.81
I den andra revolutionslagen, från 1793, stryks formuleringen om ”det mest heliga”, men skyddstiden förlängs till tio år efter upphovs- mannens död och äganderätten preciseras till att gälla resultatet av
écrivain; cependant c’est une propriété d’un genre tout différent des autres pro- priétés. Quand une auteur a livré son ouvrage au public, quand cet ouvrage est dans les mains de tout le monde, que tous les hommes instruits le connoissent, qu’ils ont consie à leur mémoire les plus heureux; il semble que dès ce moment, l’ecrivain a associé le public a sa propriété, ou plutôt la lui a transmise tout en- tière” (Le Chapelier, a.a.).
81 Redan under första hälften av 1800-talet bemöttes den franska lagen därför med kritik av de som menade att den endast var en äganderätt till namnet, på sin höjd att betrakta som ett slags statligt privilegium (Ginsburg 1990). När den franska lagen antogs i det tyska storhertigdömet Baden efter Napoleons erövring 1810, skrev den ansvarige juristen i en kommentar om äganderätten till verk, att fransmännen aldrig ”genomfört idén fullt ut” (Brau- er, citerad i Woodmansee, 1984a, 53). Det är samma slags kritik som Lord Ka- mes levererar mot Statute of Queen Anne, d.v.s. att den inte utgår från någon ”riktig” äganderätt (cit i Barron, a.a. n5). Att som Bernitz, et al. (2011) påstå att den franska revolutionslagstiftningen byggde ”på grundtanken att upp- hovsmän … ska åtnjuta ensamrätt till sina prestationer”, är med andra ord en ensidig beskrivning (för en nyanserad och mångsidig diskussion om den franska upphovsrättssynen, se Strömholm, 1966).
en andlig verksamhet (productions de l’esprit ou du génie) (anon. 1793/2009). Någon konsekvent rättspraxis följer däremot inte. Som exempel kan nämnas ett rättsfall 1827 där domstolen fortfarande be- traktade melodin som en allmän och skyddslös idé (Brilioth, 1970). I ett annat rättsfall året därpå hävdade domstolen att ”verk” över hu- vudtaget inte blir till förrän de publicerats (Saunders, 1992, 103). Först mot mitten av 1800-talet växer en offentlig debatt fram i Frankrike om både författares och kompositörers rättigheter. Detta sker parallellt med framväxten av en juridisk praktik som i kontrast till den magra teorin tar hänsyn till upphovsmännens intressen inom ramarna för äganderättslagarna från 1790-talet. Specifikt för den franska utveck- lingen är att kompositörens rätt inte begränsas till att bestämma över trycket, utan också utsträcks till att gälla framförandet av musiken. Det skyddade verkets ontologiska status utgör däremot inte något hu- vudintresse för den franska lagstiftningen och knappast heller för den musikteoretiska eller estetiska diskussionen där den tongivande de- batten före revolutionen hade stått mellan Jean-Jacques Rousseau och Jean-Phillippe Rameau. Den idealistiska musiksynen kommer snara- re att få stöd i Rousseaus syn på geniet, som skapar fritt, utan begräns- ning av regler för det korrekta.