Avhandlingen följer ett tematisk-kronologiskt upplägg, i vilket det förra över-ordnas men inte helt tillåts övertrumfa det senare. Jag menar att Schmitts författarskap utmärks av ett återkommande sätt att ställa frågor, en grundpro-blematik. Denna utmärkande problematik består kanske främst i ett sätt att resa frågor eller att relatera vissa begrepp till varandra. I någon mån kom den här problematiken att arbetas fram över tid och läsaren bör ha i åtanke att mitt arbete tagit stort intryck av Schmitts sätt att formulera sig under efterkrigs- tiden och senare. Jag menar dock att det sätt att tänka som gör sig gällande hos Schmitt efter 1945 inte utgör något absolut brott med det som varit tidigare. Snarare rör det sig om en sorts renodlande och en utveckling av vissa tenden-ser. Min läsning är alltså att betrakta som syntetiserande, något som inte bör förleda läsaren till slutsatser om att det här hävdas en tes om en absolut konti-nuitet. Jag avser, som framkommit ovan, att följa en rörelse genom Schmitts verk. Denna rörelse kan iakttas genomgående i författarskapet, till och med genom åren 1933-36, då Schmitt själv vill hävda en ”cesur”, en diskontinuitet som han förmodligen framhäver i syfte att befria sig själv från ansvaret för att ha deltagit i hitlerregimens maktkonsolidering. Som påpekats betraktar jag dock inte Schmitts delaktighet som ett olycksfall i arbetet, utan som ett med-vetet ställningstagande. Därför bör produktionen under naziperioden också betraktas som en del av hans intellektuella verksamhet.
Min avhandling avser alltså att följa och avteckna en rörelse genom Schmitts verk, en rörelse inom vilken det ”teologisk-politiska predikament” som Heinrich Meier försökt beskriva – med mina ord ett politisk-teologiskt
komplex – koncipieras och konstrueras. Vad jag är ute efter att skildra är inte
145 ”Dreimal hat mich der Leviathan wieder ausgespien. Ich verstehe jetzt den Proheten Jonas, der sich weigerte, dem Gebot des Herrn zu folgen, nach Ninive zu gehen, um dort den Menschen zu predigen.” Glossarium, s. 8 f. Det bör tilläggas att Schmitt utvecklar tankegången till att specifikt gälla predikningar om botgörelse i efterkrigstidens Tyskland, vilket ger citatet en sinister ton.
146 Läsaren hänvisas till Mehring, Carl Schmitt, Bendersky, Carl Schmitt, Schwab, The Challenge of the Exception, Balakrishnan, The Enemy, Kennedy, Constitutional Failure och inte minst Dirk Blasius, Carl Schmitt. Preußischer Staatsrat in Hitlers Reich, Vandenhoeck & Ruprecht, Göttingen, 2001, det sistnämnda verket för en särskilt saklig och besvärande genomgång av Schmitts fak-tiska polifak-tiska agerande under åren 1932-45.
en medvetet dold grund eller en rekonstruktion av en ”egentlig” avsikt, utan snarare en process av teoretiskt arbete i blivande, en kontinuerligt bearbetad problematik, i vilket den undersökta tendensen kommer till uttryck. Läsaren bör också notera att den syntetiserande strukturen i min framställning utgår från en kritiskt rekonstruerande hermeneutisk läsart. Denna läsart bör dock inte förväxlas med en sympatiserande hållning gentemot Schmitts politisk-ideologiska ståndpunkter. Mitt huvudsakliga syfte, att undersöka hur Schmitt konstruerar och framställer det politisk-teologiska komplex som hans sekulariseringstes postulerar, besvaras genom en genomgång av fyra avgörande teologiska referenspunkter i Schmitts politisk-teoretiska förfat-tarskap. Dessa teologiska referenspunkter utgör navet för var sitt kapitel, vilka följer på varandra i en sorts kronologisk-tematisk linje.
Avhandlingens disposition som helget utreder olika dimensioner av Schmitts sekulariseringstes. Kapitel I och II ägnas i huvudsak åt dess
syn-krona aspekt, alltså frågan om den struktur-systematiska likheten mellan
teologi och statslära. Kapitel III och IV ägnas i huvudsak åt den diakrona aspekten, alltså frågan om historiseringen av relationen och om övergången från teologi till statslära. På grund av att relationerna mellan de båda aspek-terna är tätt sammanflätade i Schmitts resonemang återfinns dock diskus-sioner av båda aspekterna i samtliga kapitel. I kapitel I introduceras några av Schmitts grundläggande tankar om det politisk-teologiska problemkom-plexet. Särskilt viktig här är frågan om det politisk-teologiska tänkandets form, eller på vilket sätt ett politisk-teologiskt tänkande utgör en kritisk utmaning mot den juridiska rationalismen i dess rättspositivistiska variant. Kapitel II visar hur Schmitt konkret tillämpar denna form i en politisk- teologisk kritik på författningsteorins område. Både kapitel I och II uppehåller sig primärt vid Schmitts särskilda sekulariseringsteori, alltså frågan om rätts-vetenskapens sekularisering och sekularitet. Kapitel III arbetar vidare utifrån utläggningen av Schmitts kritiska hållning i kapitel II, men här fördjupas och utvecklas hur Schmitt ser på sin särskilda sekulariseringstes i förhållande till
den allmänna, det vill säga tesen om den västerländska kulturens
sekularise-ring. I kapitel III visas hur Schmitt konkret förankrar sekulariseringens upp-komst och inledande förlopp i en historisk situation – det handlar om, för att använda Schmitts term, hur han förklarar ”neutraliseringsprocessens” upp-komst och inledande framfart från och med reformationstiden. Kapitel IV återknyter därefter till skildringen av Schmitts tänkande från kapitel III, men följer upp med att visa hur Schmitt utmålar situationen vid det stadium neutraliseringsprocessen nått i Schmitts samtid. Därigenom, menar jag,
framträder en tydlig bild av Schmitts intentioner i arbetet med sin sekularise-ringstes och begreppet politisk teologi.
Jag ska nu avslutningsvis klargöra de olika kapitlens tematiska och krono-logiska avgränsningar, samt vilka teokrono-logiska referenspunkter i Schmitts förfat-tarskap som behandlas. Kapitel ett rör sig kronologiskt huvudsakligen inom ramen för den tidigare delen av Schmitts författarskap, 1912-1934. Tematiskt behandlas Schmitts sekulariseringstes i Politische Theologie utifrån en referens till den protestantiske teologen Friedrich Gogarten som återfinns i förordet till verkets andra utgåva från 1934. Gogarten anges där, tillsammans med sin mindre kända kollega Heinrich Forsthoff, som intygande riktigheten i Schmitts sekulariseringstes. I fokus står frågan om vad referensen till prote-stantisk kristeologi fyller för funktion i vad som huvudsakligen utgörs av en kritisk konfrontation med rättspositivism och liberal statslära. Det meta- perspektiv som Schmitt anlägger på rättsvetenskapens problemställningar förklarar hur intentionen bakom anknytningen till den teologiska diskursen ser ut. Jag visar hur Schmitts Politische Theologie, med sitt uttalat ”begrepps-sociologiska” perspektiv, griper in i en pågående diskussion där förbindelsen mellan sociologi och teologi är betydligt mer öppen än vad många schmittut-tolkare velat göra gällande. I centrum för Schmitts diskussion i detta verk står suveränitetsbegreppet, vars begreppssociologiska förutsättningar sägs stå i motsättning till rättspositivismens grundföreställningar. Även författarskap som Max Webers eller juristen Hans Kelsens, vilka i sammanhanget berörs för att tydliggöra den problemhorisont som Politische Theologie formuleras gente-mot, visar sig vid närmare undersökning vara upptagna med likartade fråge-ställningar, om än med annan intention. I en diskussion av dels Schmitts historiografiska perspektiv, dels av den teologiska kontext han åberopar sig på, visar jag hur de antropologiska och metafysiska frågeställningar som Schmitt bearbetar har en inte bara strukturell anknytning till den med honom samtida dialektiska teologin, utan också formeras mot en historisk bakgrund av den sociologiska teori och liberalteologi som utvecklas av bland annat Weber och i dennes närhet av teologen och sociologen Ernst Troeltsch. Med Jacob Taubes kan denna kontext kallas för en ”kulturprotestantisk syntes”, ett begrepp jag förklarar närmare i kapitel I. På det viset illustreras hur Schmitts sekularise-ringstes inom rättsvetenskapen förhåller sig till det tidiga 1900-talets sekulari-seringsdebatt inom teologi och sociologi.
I kapitel två står samma sociologiska teori och dess liberalteologiska kon-texter i centrum. Kronologiskt berörs huvudsakligen samma period som i kapitel ett. Kapitlet uppehåller sig i huvudsak vid Schmitts politisk-teoretiska
arbete under 1920-talet och det problemområde som den demokratiska för-fattningslärans politiska teologi kan sägas utgöra. De verk som utgör under-sökningens nav är Römischer Katholizismus und politische Form (1923) och
Verfassungslehre (1928). Här läses Schmitts författningslära från 1920-talet
som tangerande det problemområde Webers begrepp om karismatisk
legiti-mitet är avsett att hantera. I ett antal anteckningar från efterkrigstiden och i
en recension av en avhandling från 1966 reflekterar Schmitt över i vilken utsträckning Webers politiska hållning influerats av den protestantiske rätts-historikern Rudolph Sohm och dennes undersökning av kyrkorättens histo-ria, ett sammanhang som Weber själv åberopar sig på i sin Wirtschaft und
Gesellschaft. Jag rekonstruerar därmed den kontext av protestantisk teologisk
debatt där Webers karismabegrepp – vilket visar sig vara ett betydelsefullt
sekulariserat teologiskt begrepp inom den moderna statsläran, i linje med
Schmitts formulering av den politisk-teologiska sekulariseringstesen – har sina rötter. Samma debatt visar sig också utgöra en avgörande kontext för en betydelsefull teologisk referens i Schmitts författningslära, närmare bestämt begreppet acklamation och den sedermera till katolicismen konverterade teologen Erik Peterson. Dennes arbete med det senantika bruket av uttrycket ”en Gud” inom och utanför urkyrkan åberopas av Schmitt som en referens för den politiska acklamationens historia. Betraktad mot bakgrund av denna diskussion om senantik ecklesiologi och dess betydelse för modern politisk sociologi framträder Schmitts politisk-teologiska modernitetskritik klarare och formen för hans struktur-historiska analogimodell, i dess analytiska och metafysisk-politiska intentioner (dess kritik mot en av liberalism dominerad protestantisk modernitet), blir tydligare.
Kapitel tre tar sin utgångspunkt i Schmitts fördjupade arbete med Thomas Hobbes och dennes Leviathan, vilket följde på erfarenheten av den nazistiska totalitarismen (huvudsakligen i boken Der Leviathan, publicerad 1938). Här är det, liksom i kapitel fyra, den sene Schmitt som står i fokus, med texter publicerade från 1930-talet och framåt. I centrum för kapitlet står frågan om hur Schmitt med hjälp av Hobbes dels tecknar den europeiska statens histo-ria som en sekulariseringsprocess, dels hur han utifrån sin hobbesförståelse formulerar sin syn på sambandet mellan politiska myter och det han kallat ”politisk teologi”. Schmitts reflektioner över Leviathan läses också genom en essä Schmitt lät publicera 1965, i vilken han för ett vidare resonemang kring Hobbes sekularitet. I denna essä, ”Die vollendete Reformation”, diskuterar Schmitt två teologiska perspektiv på Leviathan. Dels gäller det den prote-stantiske teologen Dietrich Brauns avhandling om Hobbes från 1963, som behandlar den politiska ordningen och den kristna auktoriteten; dels gäller
det en anmärkning hos den katolske kanonisten Hans Barion angående för-bindelsen mellan Hobbes Leviathan och medeltida föreställningar om den politiska gemenskapens kropp. Dessa tankar om symbolik och myt, om för-hållandet mellan världslig och andlig auktoritet och om den historiska utvecklingen från Hobbes till Hitler aktualiserar frågeställningar om den politisk-teologiska komplexitet som Schmitt själv försöker utveckla och utlägga. Kapitlet diskuterar också Schmitts tänkande kring myten, särskilt ur hans syn på förhållandet mellan mytologi och teologi. Jag visar hur en teologisk tankemodell, presenterad i essä av Schmitt 1950 betitlad ”Drei Stufen historischer Sinngebung”, ger en möjlig teologisk struktur åt Schmitts osystematiska bruk av mytiska bilder genom författarskapet. Jag ger också plats för Schmitts essä om Shakespeare, Hamlet oder Hekuba? från 1956, vil-ken ger extra perspektiv på Schmitts sätt att relatera myt, historia och politisk-teologiska problem till varandra i och efter Hobbes epok.
I kapitel fyra summeras så huvudlinjerna i min framställning av Schmitts tänkande i de tre föregående kapitlen. Det görs utifrån den polemik gentemot Erik Peterson som formuleras i Politische Theologie II, Schmitts intellektuella testamente från 1970. Denna bok utgör det nav som kapitlet rör sig kring. Jag lyfter här särskilt fram hur denna bok till sin form artikulerar en position mellan Petersons teologiska absolutism och den tyske filosofen Hans Blumen-bergs kritik av sekulariseringsbegreppet utifrån en modern förståelse av världslig immanensfilosofi. En riktig utgångspunkt för Schmitts position är det Zwischenlage mellan ”teologi och teknik” som han 1950 i essän ”Ex Cap-tivitate Salus” försökt skriva fram åt den tradition av europeisk statsrätt han själv säger sig företräda. En central fråga för kapitlet att besvara är vad Schmitt menar med sin utfästelse om att en utveckling från politisk teologi till politisk kristologi skulle vara synbar ”överallt” i det moderna samhället. Jag inleder med en sammanfattning av Petersons och Hans Barions kritik av Schmitts begrepp om politisk teologi, vilken jag följer upp med Schmitts svar på vad han uppfattar som ett teologiskt vederläggningsförsök av hans tänkande. Detta leder jag vidare till en diskussion av den sekulariseringstes som etable-rats i Tyskland under 1950-talet. Jag relaterar här Schmitt till Karl Löwith och Eric Voegelin, vilka i Hans Blumenbergs kritik framstår som sekularise-ringstesens paradigmatiska representanter. Därmed kan jag visa på vilket sätt Schmitt skiljer sig från Löwith och Voegelin och på vilket sätt Blumenberg missförstår Schmitts sekulariseringstänkande. Jag blottlägger också en viktig, men dold och ofta förbisedd kontext i Schmitts Politische Theologie II, nämli-gen den så kallade ”nya politiska teologi” som under 1960-talet formulerades av teologerna Jürgen Moltmann och Johann-Baptist Metz. Med hjälp av
Schmitts indirekt formulerade kritik av Moltmann och Metz visar jag hur begreppet politisk kristologi ska förstås och vad Schmitts frontställning mot det fenomen han begreppsliggör i dessa termer innebär.
I avhandlingens slutord återknyts resultaten av undersökningen till inledningens diskussioner om sekularisering och det politisk-religiösa kom-plexet. Diskussionen har en sammanfattande och en metakommenterande karaktär och återvänder till de teoretiska resonemangen från avhandlingens inledning. Avsikten är att öppna diskussionen av Schmitt mot de frågor som föranlett undersökningen.