Kapitel III – Hobbes och den politiska myten mellan teologi och teknik
1. Inledning: Thomas Hobbes, Carl Schmitt och den totala statenstaten
Det finns en episod från hitlerregimens år som på ett makabert vis skulle kunna tjäna som illustration av Schmitts acklamationsmodell för en icke-liberal, postparlamentarisk ”demokrati”. Det tredje riket skildrades förstås av sina propagandister genomgående på ett sätt som minner om Schmitts acklamerande folkmassor, men en händelse står ut på ett särskilt sätt. Jag syftar på Joseph Goebbels så kallade ”sportpalatstal” från februari 1943, efter nederlaget vid Stalingrad. Goebbels frågade sin publik om den ville ”det totala kriget” och talet avslutades med en uppmaning till det tyska folket att resa sig och låta en storm bryta ut. Den församlade åskådarmassan svarade i jakande entusiasm, uppgående i en mytisk bild av ett enat folk bakom en stark stat.
Så pass nära det tyska krigsnederlaget befann sig Schmitt en bit från mak-tens centrum. Hans engagerade entusiasm under hitlerregimens första år, ändad av angreppet från SS 1936, hade gått över i en mer analytisk vetenskap-lighet liknande den från 1920-talet. Hans skriverier från efterkrigstiden, inte minst dagboksanteckningarna från Glossarium, tyder på en svårighet att se den egna medskyldigheten till hitlertidens förbrytelser. Schmitts ord om att ”Führern” i och med morden i samband med den så kallade ”långa knivarnas natt” 1934 skulle ha genomfört en extralegal åtgärd i syfte att ”skydda rätten” ger en antydan om graden av medskyldighet.1 Försvaret för 1935 års Nürn-berglagar – under titeln ”Die Verfassung der Freiheit”, ”frihetens författning” – som bland annat uteslöt judar från tyskt medborgarskap bekräftar dess vidd. Schmitts antisemitism kom också till uttryck i hans rättsvetenskapliga arbete i samband med en konferens betitlad ”Das Judentum in der Rechtswissen-schaft”, arrangerad av Schmitt 1936. I sin skriftliga kommentar till konferens-handlingarna utvecklar Schmitt sin positivismkritik till ett misstänkliggörande av ”judiskt” inflytande på tyskt tänkande.2 Oavsett Schmitts motiv för denna
1 Se Carl Schmitt, ”Der Führer schützt das Recht”, i densamme, Positionen und Begriffe im Kampf mit Weimar – Genf – Versailles 1923-1939, Duncker & Humblot, Berlin, 1994 [1934].
2 Se Mehring, Carl Schmitt, kap. III.1-4 för en genomgång av Schmitts delaktighet i maktkonsolide-ringen 1933-36.
delaktighet så kvarstår hans skuld.3 Det gör dock inte uppgiften att undersöka hans politiska teori mindre relevant eller intressant.
Ett av Schmitts mest suggestiva verk, Der Leviathan in der Staatslehre des
Thomas Hobbes. Sinn und Fehlschlag eines politischen Symbols, publicerades
1938, två år efter angreppen från SS. Boken väver samman en mängd olika kontexter, men intresset för leviatansymbolens mytiska innebörd dominerar. I bakgrunden finns en europeisk diskussion om Hobbes påverkan på de tota-litära statsläror som vuxit fram till en så framträdande position på kontinen-ten. I denna diskussion spelade Hobbes mekanistiska metafysik en större roll än den irrationella mytiska kraft som ofta kopplas till totalitära ideologier, men Schmitt finner det uppenbart att just sammankopplandet av Hobbes med totalitarismen har att göra med leviatanfigurens starka mytiska verkan.4
Även om Der Leviathan syftar till att kritisera och ifrågasätta bärande element i Hobbes statslära är Schmitt noggrann med att samtidigt nyansera denna statsläras ansvar för de totalitära rörelsernas tillträde till makten. Snarare än de auktoritära dragen, menar Schmitt, är det Hobbes liberala tendenser som förbinder honom med den moderna totalitarismen.
En förklaring av det sammanhanget kräver en utredning av Schmitts teori om den totala staten och hans bild av Hobbes. Men detta sammanhang har också bäring på hur Schmitt föreställer sig den sekulära statens framväxt, den politiska teologins moderna sammanhang och hur sekularitetens historia ska förstås. Schmitts arbete med Hobbes blottlägger inte bara hans intellektuella arbete med den totala staten och totalitarismen, utan i lika hög grad – och av större intresse för denna avhandling – hur han konkret föreställer sig samban-det mellan politik, metafysik och myt. Under 1950- och 60-talen utvecklade Schmitt sin läsning av Hobbes och kontexten kring denne på ett sätt som blottlade hans förståelse av modernitetens mytiska strukturer och politisk-teo-logiska historia. Om kapitel I och II ovan i huvudsak berört den systematisk-strukturella aspekten av Schmitts sekulariseringstes så är syftet för detta kapitel III att beskriva dess historiska aspekt. De politisk-teologiska förutsättningarna för den politiska ordningen är dock en del av detta och därför är en diskussion av hur Schmitt såg på fenomen som den totala staten och totalitarismen rele-vanta för förståelsen av hans intentioner med hobbesarbetet.
3 Mehring, Carl Schmitt, s. 311 f., listar inte mindre än 42 möjliga motivbilder som ensamma eller i kombination skulle kunna användas för att förklara Schmitts ställningstagande 1933. Spekulatio-nen i möjliga motiv är förvisso intressanta, men i huvudsak ointressanta i förhållande till faktiskt skuld: Schmitt hade som intention att bidra till och bidrog också aktivt till judeförföljelserna under Hitler.
politi-Vad Schmitt ville åstadkomma var ett försvar för en viss typ av totalitär stat. I februari 1937, sex år innan Goebbels tal i sportpalatset höll Schmitt ett anförande betitlat ”Totaler Feind, totaler Krieg, totaler Staat” och band sam-man titelns tre fenomen. Schmitt beskrev det totala kriget som den värsta katastrof som skulle kunna drabba Europa, men underströk att den statsform som borde associeras med det totala kriget inte var den tyska, utan snarare kunde härledas ur en engelsk tradition. Det är ur det engelska sjökriget som det totala krigets form härstammar, med dess frånvaro av respekt för landkri-gets traditionellt upprätthållna begränsningar vad det gäller ekonomi och försörjning. Blockaden mot Tyskland under första världskriget visar på sjö-krigets hänsynslöshet, menade Schmitt.5 Men medan den ”preussisk-tyska soldaten” i Europa allmänt betraktas som något reaktionärt och som ett hot mot freden slipper den engelske borgaren och dennes samhällsideal undan kritik. I motsatsställningen mellan borgare och soldat hittade Schmitt en förklaring till den tyska politiska oron: genom försöken att implementera en engelsk ordning på tysk mark hade den tysk-preussiska soldatstatens institu-tioner avskilts från vissa avgörande politiska funkinstitu-tioner. Den nazistiska nydaningen hade inneburit ett övervinnande av detta tillstånd och en ny enhetlighet under ”soldatkraft”.6
Begreppet om den totala staten hade kommit in i tyskan under 1920-talet. Det kom att associeras med Schmitt och hans studenter, men betrakta-des med skepsis av tongivande nazister, även om begreppet om ”det totala kriget” bet sig fast. Mussolini och hans italienska fascister kallade dock sig själva för just ”totalitära” och beskrev sitt styre som en ”regime totalitario”.7
Den totala staten och den totalitarism med vilket begreppet snabbt kom att
5 Carl Schmitt, ”Totaler Feind, totaler Krieg, totaler Staat”, i densamme, Frieden oder Pazifismus? Arbeiten zum Völkerrecht und zur internationalen Politik 1924-1978, Duncker & Humblot, Berlin, 2005 [1937], s. 484.
6 Schmitt, ”Totaler Feind, totaler Krieg, totaler Staat”, s. 485. Argumentet om motsättningen mellan borgare och soldater återfinns utarbetat genom en historisk diskussion i Carl Schmitt, Staatsgefüge und Zusammenbruch des zweiten Reiches. Der Sieg des Bürgers über den Soldaten, Duncker & Hum-blot, Berlin, 2011 [1934].
7 Se uppslagsord ”Totalitarismus” i Historisches Wörterbuch der Philosophie, bd. 10, s. 1296. Schmitts vän Hans Barion, till vars arbete jag återkommer i slutet av det här kapitlet, lyfte t.ex. särskilt fram Schmitt som en företrädare för en lära om den totala staten. Se Hans Barion ”Kirche oder Partei? Der Katholizismus im neuen Reich”, i densamme, Kirche und Kirchenrecht. Gesammelte Aufsätze, Ferdinand Schönigh, Paderborn, 1984 [1933], s. 454. Begreppet ”totalitarism” förefaller ha introdu-cerats i Tyskland av Schmitts student och sedermera kritiker Waldemar Gurian (1902-1954). Schmitts doktorand Ernst Forsthoff (1902-1974, son till Heinrich Forsthoff som diskuterades i kapitel I) skrev ett försvar för den totala staten där han använde Schmitts vän-/fiendedistinktion för att försvara utnämnandet av judar till Tysklands fiender, se Der Totale Staat. Zweite Auflage,
associeras antog en särskild betydelse som delvis fördunklar vår förståelse av dess historia. Idag är det få ens i politiskt extrema kretsar som öppet skulle argumentera för en totalitär stat, men exempelvis marxisten Antonio Gram-sci kallade sig själv för ”totalitär” långt in på 1930-talet.8 ”Schmittskolans” begrepp om den totala staten skilde sig från den ”totalitarism” som diskuteras idag. Snarare än att förespråka någon sorts ideologiskt motiverad totalitarism var Schmitts ursprungliga avsikt att beskriva en starkt auktoritär stat med konservativt syfte att värna samhällsordningen från politisering – alltså i något förenklad mening en ”anti-totalitarism”.
Schmitt utvecklade sina tankar om den totala staten redan under Wei-marrepublikens senare år. Med stigande oro såg han hur ny teknik och radikaliserade politiska rörelser utmanade statens politikmonopol.9 Frågan var enligt Schmitt inte om en total politisk ordning var önskvärd eller ej, frågan var om den skulle bli ”total av styrka” eller ”total av svaghet”. Varje
äkta stat var en total stat: en särskilt stark stat är total i termer av kvalitet och energi. Den totala staten i denna mening kan skilja vän från fiende och
där-med värja sig politiskt samt upprätthålla sin suveränitet.10 Dessvärre, skrev Schmitt, var den tyska staten inte en total stat i denna betydelse. Under Weimarrepubliken hade staten istället blivit total i termer av kvantitet och
volym. ”Partistaten” kände inte längre några statsfria sfärer. Den förmådde
inte upprätthålla den urskiljning som det politiska kräver.11 Denna statliga expansion var alltså inte ett uttryck för styrka, utan för svaghet.12 Istället för en total stat hade Tyskland alltså ett flertal totala partier, vilka ville styra lan-det i enlighet med sina medlemmars intressen och som använde staten som en apparat för sina syften.13 Vid återugivningen av essän ”Weiterentwicklung des totalen Staats in Deutschland” i en antologi 1958 kommenterade Schmitt den under 50-talet växande totalitarismdiskussionen med att hans inlägg om den totala staten ännu var av vikt. Skillnaden mellan en kvalitativ och en kvantitativ totalitet förtjänade beaktande för ett tydliggörande av
8 Martin Jay, Marxism and Totality: The Adventures of a Concept from Lukács to Habermas, University of California Press, Berkeley, 1984, s. 153.
9 Se Schmitt, ”Weiterentwicklung des totalen Staats in Deutschland”, s. 360 f. och Carl Schmitt, ”Starker Staat und gesunde Wirtschaft”, i densamme, Staat, Großraum, Nomos, 1995 [1932], s. 74.
10 Schmitt, ”Weiterentwicklung des totalen Staats in Deutschland”, s. 361, ”Starker Staat und gesunde Wirtschaft”, s. 74.
11 Schmitt, ”Weiterentwicklung des totalen Staats in Deutschland”, s. 361, ”Starker Staat und gesunde Wirtschaft”, s. 74 f.
12 Schmitt ”Weiterentwicklung des totalen Staats in Deutschland”, s. 362, ”Starker Staat und gesunde Wirtschaft”, s. 75.
totalitarismens egentliga problem. Den kvantitativa totaliteten represente-ras av totalitära partier, som vid maktövertagande upphöjer sig själva, en enskild del, till den politiska ordningens helhet.14
1958 existerade det enligt Schmitt därför egentligen inga totala stater, bara totala partier, om än i vissa fall med kontroll över statsapparater. Hans efter-krigsanalys av nazismen går i samma riktning. I sin dagbok Glossarium skrev Schmitt 1948 att den totala staten var ”en likväl ofrånkomlig som rationali-serbar sak; problemet är det totalitära partiet”.15 Jag menar att element av detta även kan spåras i Der Leviathan 1938. Dessvärre för Schmitt var han själv alltför villig att under sitt samarbete med naziregimen låna sig till just ett totalitärt parti i dess vilja att upphöja sin ”del” till ”helhet”. Beskrivningen av totala partier från 1958 låter sig läsas som en omvärdering av Schmitts försök till en författningsteoretisk apologi för NSDAP, Nationalsozialistische
Deut-sche Arbeiterpartei, i skriften Staat, Bewegung, Volk från 1935. Schmitts
beskrivning av förutsättningarna för den nya regimens författning rapporteras visserligen sakligt och med en korrekt vetenskaplig ton, men effekten var tveklöst legitimerande. Det är knappast någon slump att bland Schmitts verk tillhör Staat, Bewegung, Volk de som inte har getts ut på nytt efter kriget. Den ”rörelse”, die Bewegung, Schmitt betraktade som ett framträdande element i nazitysklands politiska konstitution 1935 var helt uppenbart något han 1958 kallade för ett totalt parti och därmed ett uttryck för en kvantitetens och svaghetens totalitet.
Den typ av rörelse som med apologetisk avsikt analyseras i Staat,
Bewe-gung, Volk framstår dock återigen, om än mellan raderna, som ett problem i
boken om Hobbes från 1938. Förhållandet mellan staten och andra makt-centra, det som Schmitt med Hobbes kallar för ”potestas indirecta”, ”indi-rekta makter”, utgör en avgörande frågeställning för Schmitt. Vare sig det handlar om suveränitet och undantagstillstånd som i Politische Theologie, om folkets politiska homogenitet i verk som Verfassungslehre eller om problemet med den kvantitativa politiska totaliteten i texterna från 1930-talet återkom-mer frågan om var det yttersta beslutsmonopolet förläggs.
I en återutgåva av Der Begriff des Politischen från 1963 presenterade Schmitt ett femuddigt diagram (bild och diskussion av diagrammet följer nedan) och kallade det för en ”hobbeskristall”. Dess syfte var att åskådliggöra just den teori om stat och politisk ordning som Schmitt sysselsatt sig med att utforma genom
14 Se Schmitt, ”Weiterentwicklung des totalen Staats in Deutschland”, s. 366.
15 ”eine ebenso unvermeidliche wie rationalisierbare Sache; das Problem ist die totalitäre Partei”, Schmitt, Glossarium, s. 78.
sin gärning inom den offentliga rätten. I sin konstruktion sammanfattar hob-beskristallen problemet ovan och dess förbindelse med de problem rörande suveränitet och konstitution som jag avhandlat i kapitel I och II. Vad som blir tydligt i anknytning till Hobbes är på vilket sätt de politisk-teologiska dimen-sionerna av Schmitts tänkande återfinns i själva hjärtat av hans politiska teori. Dessutom visar det varför Schmitts brottning med Hobbes blir ett nödvändigt tema i försöket att greppa Schmitts politisk-teologiska tänkande. Detta kapitel tar till sin uppgift att genom Schmitts arbete med Hobbes i ljuset av erfarenhe-terna från totalitarismen skildra hur Schmitts politisk-teologiska modernitets-analys, med tillhörande sekulariseringstes, utvecklas under perioden från 1933 till 1965.