Erik Peterson: acklamation, ekklesia och rätt

Vid tiden för Schmitts utvecklande av en demokratisk författningsteori var Erik Peterson verksam som professor i evangelisk teologi vid universitetet i Bonn (närmare bestämt åren 1924-1929). Heis Theos, ”En Gud”, var hans

Habitilationsschrift och publicerades 1926. Den utgjordes av en teknisk,

utförlig likväl som omfattande och tämligen torr utredning av användningen av formeln ”En Gud” i den hellenska kulturen kring tiden för kristendomens tillblivelse. Till saken hör att Schmitt och Peterson stod i nära personlig kon-takt under åren i Bonn och det är inte svårt att se en såväl tematisk som begreppslig likhet mellan deras respektive verk.140 Det kan tyckas ironiskt att

138 ”Eine grundlegende, in ihrer wissenschaftlichen Bedeutung weit über den Rahmen ihres Sonder-faches hinausgehende Untersuchung”, Schmitt, Volksentscheid und Volksbegehren, s. 34.

139 Schmitt, Verfassungslehre, s. 243.

kontakten skulle minska, avta och till och med ta en vändning mot djup oenighet efter Petersons konversion till katolicismen 1930, men det är onek-ligen så att Petersons mest kända text har kommit att bli en stridsskrift mot all kristen politisk teologi – en skrift som avslutas med en markering mot Schmitt, som sägs ha fört in begreppet ”politisk teologi” i litteraturen.141

Denna text, Der Monotheismus als politisches Problem publicerades 1935 och relationen mellan Schmitt och Peterson har framförallt kommit att läsas ur den konflikt som därmed kom till uttryck. Detta är ett tema Schmitt själv uppehåller sig vid i sin Politische Theologie II från 1970 och som kommer att spela en större roll i kapitel IV av denna avhandling då det uppehåller sig vid detta sena schmittska verk och dess teologiska referenspunkter.

Konflikten mellan Schmitt och Peterson har i viss utsträckning fått över-skugga den ömsesidiga relation och inspiration som utmärkte förhållandet mellan dem under åren i Bonn 1925-1928, en tid då avgörande delar av deras respektive intellektuella gärningar formulerades. Schmitt skriver under dessa år inte bara sin Verfassungslehre, han publicerar även en första version av Der

Begriff des Politischen 1927. Några av hans tidigare verk kommer dessutom i

uppdaterade utgåvor med nya förord, som Politische Romantik och Die

geistes-geschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus. Peterson låter

huvudsakli-gen publicera kortare texter vid sidan av Heis Theos, men han håller å andra sidan flera betydelsefulla föreläsningsserier som först under senare år har sam-manställts för publicering bland hans Ausgewählte Schriften. En av dessa är föreläsningarna om kyrkobegreppet betitlade Ekklesia. Studien zum

altkristli-chen Kiraltkristli-chenbegriff från åren 1926 och -27.142 Tillsammans med det 1928 utgivna föredraget Die Kirche var dessa avsedda att utgöra underlag för en större bok på temat, ett verk som dock aldrig kom till stånd.143 De för Peterson så formativa åren i Bonn kom att leda honom mot det problemfält som fått hans främsta levnadstecknare Barbara Nichtweiß att vid tillfälle kalla honom ”en teologins jurist”.144 Inte utan fog hävdar hon att det nära umgänget med Schmitt – som själv kallade sig för en ”jurisprudensens teolog”145 –

förmodli-141 Se Peterson, Der Monotheismus als politisches Problem, s. 81, n. 168.

142 Utgivna i en särskild volym till 120-årsdagen av Petersons födelse 2010, se Erik Peterson, Ekklesia. Studien zum altchristlichen Kirchenbegriff. Ausgewählte Schriften: Sonderband, Echter Verlag, Würz-burg, 2010.

143 Se Erik Peterson, ”Die Kirche”, i densamme, Ekklesia, s. 103.

144 Se Barbara Nichtweiß, ”Apokalyptische Verassungslehren. Carl Schmitt im Horizont der Theolo-gie Erik Petersons”, i Bernd Wacker (red.), Die eigentlich katholische Verschärfung…, 1994, s. 38.

gen starkt bidrog till Petersons upptagenhet med kyrkans interna rättsliga förhållanden.146 Samtidigt finns här väsentliga drag av uppgörelse med den föregående generationens liberalteologiska och religionssociologiska tenden-ser, drag som pekar bortom inspirationen från Schmitt. I ett i brev till Karl Barth skrev Peterson angående sin stridsskrift Was ist Theologie att han tänkte på denne och på Harnack när han höll detta föredrag.147 Medan den dialek-tiska teologin vände sig mot idéer om möjligheten av en modern kulturpro-testantistisk syntes och försöken att försona skapare och skapelse i en huma-nistisk morallära kom Petersons projekt, som beskrivits ovan, att orienteras mot historiska frågeställningar rörande kristendomens uppkomst och tidiga organisering. Därmed närmade sig Peterson också den ”avgörande punkt” kring vilken Sohms stora arbete med kyrkorättens historia rör sig: den inne-boende motsättningen mellan kyrklig och rättslig organisation, eller mellan

kristen karisma och katolsk kyrkorätt.148 Petersons värdering av denna relation var dock mycket olika Sohms.

Poängen med min följande framställning är inte att hävda någon sorts konsensus mellan Schmitt och Peterson under åren i Bonn. Poängen är inte heller att förhållandet mellan deras respektive arbeten skulle vara värt under-sökning på grund av deras nära personliga kontakt.149 Snarare är min här påtagna uppgift att närma mig delar av Petersons verk med utgångspunkt i Schmitts referens till begreppet acklamation. Som snart kommer att bli tyd-ligt finns det en koppling mellan acklamationen och urkyrkans form hos Peterson, vilken resonerar med Schmitts tankar om kyrkan som en modell för politisk form. Kanske kan man säga att det finns en strukturell, i det när-maste paradigmatisk likhet mellan församlingsacklamationens roll i förhål-lande till ekklesians form hos Peterson och den folkliga acklamationens roll i förhållande till den demokratiska statsbildningens form hos Schmitt i

Ver-fassungslehre. Begreppet ekklesia dyker upp i båda fallen, både implicit och

explicit hos Schmitt. I någon mån kan ingången här beskrivas som helt i linje med Schmitts ord om förhållandet mellan statslära och teologi från Politische

146 Nichtweiß, Erik Peterson, s. 742.

147 Citerat av Barbara Nichtweiß i ”Zur Einführung”, i Erik Peterson, Theologische Traktate, 1994, s. XIV.

148 Formuleringen om en ”avgörande punkt” hämtas från Carl Schmitt, ”Andreas Bühler, Kirche und Staat bei Rudolph Sohm”, s. 306. Se även Nichtweiß, ”Zur Einführung”, s XV.

149 Även om sådana undersökningar är väl motiverade och dessutom med fördel skulle kunna utsträckas till att situera dem båda i den krets Bonn-teologer de umgicks flitigt med vid denna tid, kanske särskilt Karl Eschweiler och Hans Barion, men även Theodor Haecker (1879-1945).

Theologie: inte bara en historisk härstamning, utan även en systematisk,

strukturell likhet. Hur framställer då Peterson acklamationen, och hur betraktar han dess funktion? Och hur förhåller sig acklamationen, i egenskap av rättslig form, till kyrkans egentliga konstitution?

Med acklamation bör man enligt Peterson förstå någonting i linje med vad som återberättas i Apostlagärningarna, kapitel 19, verserna 28-34. Där avhandlas Pauli vistelse i Efesos och hur en upploppsstämning spreds bland stadens silversmeder inför det hot de upplevde mot sina inkomster från han-deln vid ortens artemistempel. Stadens befolkning ska ha samlats i teatern och skanderat ”stor är den efesiska Artemis!”. Oroligheterna upphörde först då stadens skrivare talat till folket och upplyst om de korrekta rättsliga for-merna för en anklagelseakt samt varnat för risken att staden skulle komma att anklagas för uppror på grund av den oordnade sammankomsten.150 Peterson sammanfattar kärnfullt: ”Acklamationerna är utrop från en stor mängd, vilka kan yttra sig vid vitt skilda tillfällen.”151 Dessa rop kunde användas för att hälsa kejsaren eller en högt uppsatt tjänsteman, men också för att i större samlingar då det gällde att fatta beslut eller genomtvinga vissa fordringar. Peterson exemplifierar med likartade förfaranden på teatern eller under rät-tegångar.152 Han skriver att ”[d]essa utrop betraktades ingalunda som något likgiltigt, utan hade under vissa omständigheter rättslig betydelse, varför man inte sällan nedtecknade dem.”153 Acklamationen kunde på det viset ersätta en ofta tidskrävande rösträkning.

Peterson understryker acklamationsförfarandets blandade ursprung och skildrar en mångfacetterad förhistoria som pekar på stor spridning i den hel-lenska världen. Acklamationer förekom förutom vid rättsliga processer även i de hedniska kulterna (i vilken mening nu dessa två förfaranden på ett menings-fullt sätt kan skiljas åt), vilket ju den i Apostlagärningarna återberättade episo-den från Efesos illustrerar.154 Till saken hör att vid tiden för den kristna kyrkans uppkomst var ekklesian, som framkommit ovan ursprungligen namnet på den

150 Se Erik Peterson, Heis Theos. Epigraphische, formgeschichtliche und religionsgeschichtliche Unter-suchungen zur antiken ’Ein-Gott’ Akklamation. Ausgewählte Schriften Band 8, Echter Verlag, Würz-burg, 2012 [1926], s. 141.

151 ”Die Akklamationen sind die Rufe einer großen Menge, die sich bei den verschiedensten Gelegen-heiten äußern konnten.” Peterson, Heis Theos, s. 141.

152 Peterson, Heis Theos, s. 141.

153 ”Diese Rufen wurde keineswegs als etwas Gleichgültiges angesehen, sondern hatten unter Umständen rechtliche Bedeutung, weswegen man sie nicht selten aufzeichnete.” Peterson, Heis Theos, s. 141.

beslutande folkförsamlingen i den klassiska grekiska pólisen, namnet på den i förhållande till rättsliga avgöranden acklamerande församlingen i romerska städer.155 Peterson skriver:

Bruket av acklamationer övergick sedan i de kristna församlingarna […]. Det har haft ett inte ringa inflytande på liturgins språk och sed, men dessa frågor har ännu i ringa utsträckning behandlats av vetenskapen. Det visar sig också vid koncilieacklamationerna, i vilka profana och kultiska uttryck blandar sig på ett förunderligt vis.156

På annan plats, i en exegetisk föreläsning om Första Korinthierbrevet, beskri-ver Peterson ett acklamatoriskt rättsförfarande:

Mönstret för detta kyrkorättsliga tänkande är väldigt enkelt. Närvaron av överordnade instanser som apostlar och biskopar förutsätts. Hos dessa ligger den egentliga makten. De handlar dock inte diktatoriskt, utan snarare i sam-förstånd med folket. För rättsförfarandets giltighet krävs ett consensus populi. Folkets consensus kommer till uttryck i acklamationerna vilka utropas som kultisk ekklesia i en giltig rättsförsamling.157

Peterson gör i Heis Theos en betydelsefull iakttagelse, att betrakta som ett tema av avgörande vikt för att få syn på acklamationens politisk-teologiska relevans för Schmitts demokratianalys. Peterson beskriver acklamationen som ett

”sam-manhang av entusiasm och rätt”.158 Ett konkret uttryck för detta var att ”[v]id koncilieförhandlingarna trodde man också i vissa fall under förhandlingarna att man måste tänka sig ett omedelbart ingripande av den gudomliga anden.”159

155 Erik Peterson, ”EKKLESIA. Studien zum altchristlichen Kirchenbegriff”, i densamme, Ekklesia, s. 15.

156 ”Der Gebrauch von Akklamationen ist dann in die christlichen Versammlungen übergegangen […]. Er hat auf die Sprache und Sitte der Liturgie einen nicht geringen Einfluß gehabt, aber diese Fragen sind erst in geringem Umfang wissenschaftlich behandelt worden. Er zeigt sich dann auch in den Konzils-Akklamationen, in denen sich profane und kultische Ausdrücke wunderbar mischen.”, Peterson, Heis Theos, s. 142.

157 ”Das Schema dieses kirchenrechtlichen Denkens ist ganz einfach. Vorausgesetzt ist das Vorhan-densein von übergeordneten Instanzen wie Aposteln und Bischöfen. Bei diesen liegt die eigentliche Gewalt. Sie handeln aber nicht diktatorisch, sondern im Einverständnis mit dem Volk. Die consen-sus populi ist nötig für die Gültigkeit der Rechtsgeschäfte. Der consenconsen-sus des Volkes kommt in den Akklamationen zum Ausdruck, die es in der rechtsgültigen Versammlung einer kultischen Ekklesia ruft.”, Erik Peterson, Der Erste Brief an Die Korinther und Paulus-Studien. Ausgewählte Schriften: Band 7, Echter Verlag, Würzburg, 2006, s. 168.

158 ”Zusammenhang von Enthusiasmus und Recht”, Peterson, Heis Theos, s. 145. Min emfas.

159 ”Bei Konzilsverhandlungen glaubte man auch bei den Verhandlungen in gewissen Fällen an ein unmittelbares Eingreifen des göttlichen Geistes denken zu müssen”. Peterson, Heis Theos, s. 145.

Peterson exemplifierar med en episod ur Eusebios Kyrkohistoria, där det berättas om hur det gick till då Fabianus valdes till biskop av Rom genom acklamation år 236. Det sägs att han var helt opåtänkt för ämbetet, men att en duva sänkte sig ned över hans huvud, något som påminde om en episod ur Matteusevangeliet och ”det var som när Anden sänkte sig ned över Fräl-saren likt en duva” (Matt. 3:16); ”Då var det som om folket drevs av samma gudomliga ande och alla ropade ivrigt att han var värdig. De tog genast och satte honom på biskopsstolen.”160 Peterson kommenterar: ”Denna formu-lering är mycket intressant, för den visar hur folkets acklamation å ena sidan kan föras tillbaka på en sorts inspiration och å den andra sidan trots det ha den kyrkorättsliga betydelsen av ett val.”161 Detta exempel, tillsam-mans med några andra, används av Peterson för beläggandet av tesen om att detta visar hur ett sammankopplande av entusiasm och rätt kommer till uttryck i acklamationen.

Just denna förening av entusiasm och rätt är något som kontrasterar Peter-sons arbete med ekklesian från Sohms. Kyrkan är behäftad med en viss tvety-dighet, menar Peterson. Den är ingen ”entydig religionspolitisk konstruktion likt judarnas messianska rike. Men den är heller inte någon rent andlig kon-struktion, i vilken begrepp som politik och auktoritet överhuvudtaget inte skulle få förekomma”.162 Det hade förvisso inte Sohm heller hävdat – hans ståndpunkt var snarare att den politik och auktoritet som förekom inom kyrkan var av pneumatisk, anarkisk art och en ren teokrati utan rättslig form. Peterson motsätter sig dock även den ”rent” pneumatiska förståelsen. Kyr-kans teologiska problem följer på och är nära knutet till vad Peterson i Har-nacks efterföljd kallar kristendomens hellenisering. Den berodde i sin tur på att det judiska folket inte lät sig omvändas till den kristna tron, vilket tvingade den ursprungliga församlingen, de tolv apostlarna, att föra kallelsen vidare till hedningarna, till hellenerna.163 Den kristna kyrkan hade inte kunnat uppstå utan detta beslut från ”de tolv”, utan bara möjligen vad Peterson

kall-160 Eusebios, Kyrkohistoria, Artos & Norma, Skellefteå, 2007, övers. Olof Andrén, s. 213. Se Peterson, Heis Theos, s. 145.

161 ”Diese Formulierung ist sehr interessant, denn sie zeigt, wie die Akklamation des Volkes auf der einen Seite auf eine Art Inspiration zurückgeführt werden konnte und auf der andern Seite dann doch die kirchenrechtliche Bedeutung einer Wahl hatte.” Peterson, Heis Theos, s. 145.

162 ”eindeutiges religionspolitisches Gebilde wie das messianische Reich der Juden. Sie ist aber auch kein rein spirituelles Gebilde, in dem solche Begriffe wie Politik und Herrschaft überhaupt nicht vorkommen dürften”, Peterson, ”Die Kirche”, s. 102 f.

lar ”en hednakristen sekt, för vilken, liksom för Marcion, Paulus och Jesus flutit samman till en oigenkännlig enhet”.164

Kyrkan uppkommer alltså genom att apostlarna, uppfyllda av Den helige ande, beslutar sig för att föra budskapet vidare till hedningarna.165 Med denna övergång följer också en vändning bort från judendomens begrepp om ”riket” och en vändning till antikens pólis-begrepp. Detta förklarar det ”egendomliga språkbruk” som det innebär att kalla ”kyrkan” för ekklesia.166 Peterson menar att det vore felvisande att översätta ekklesia som församling, Gemeinde, efter-som det inte är vilken församling efter-som helst, utan den rättsligt avgörande institutionen hos en ”församling”, närmare bestämt en pólis.167 Liksom pólisen samlar sina fullvärdiga medborgare till en rättsskipande och lagstiftande för-samling i sin ekklesia, samlar den kristna ekklesian enligt Peterson himmels-stadens fullvärdiga medborgare för att utföra kulthandlingar.168 Detta har betydelse för synen på ekklesians rättslighet och författning. Peterson under-stryker den offentliga dimensionen i den kristna kulten, en egenskap som särskiljer den från samtida mysteriekulter – ”I den kristna gudstjänstens offentligt-rättsliga karaktär speglas åter att kyrkan står mycket närmare poli-tiska konstruktioner som rike och πόλις [pólis, min anm.] än frivilligförbund och föreningar.”169 Det sista påpekandet riktar sig mot en tanke härstammande från den engelske teologen Edwin Hatch (1835-1889), som lanserade en teori om att kristendomens administrativa struktur hade uppkommit ur organise-randet av välgörenhetsverksamhet. Denna teori plockades upp av Harnack som en förutsättning för tesen om en ”dubbel organisation”. Hatch och Har-nack kunde på det här viset förlägga kyrkans administrativa funktioner helt utanför det karismatiska, direkta trossammanhanget och därmed uppnå en avpolitisering av kyrkans väsen och dessutom göra kyrkorättsliga former yttre och irrelevanta för evangeliets kärna. Petersons ståndpunkt motsäger detta.

För Peterson var alltså vare sig rättsligheten eller inrättandet av formalise-rade ämbeten i kyrkan något som kom ”utifrån”, utan något som växte fram

164 ”eine heidenchristliche Sekte, für die, wie etwa für Markion, Paulus und Jesus zu einer unerkenn-baren Einheit zusammengeflossen wären.”, Peterson, ”Die Kirche”, s. 99.

165 Peterson, ”Die Kirche”, s. 97 f.

166 Peterson, ”Die Kirche”, s. 101.

167 Peterson, ”EKKLESIA. Studien zum altchristlichen Kirchenbegriff”, s. 14 f.

168 Peterson, ”Die Kirche”, s. 102.

169 ”In dem öffentlich-rechtlichen Charakter des christlichen Gottesdienst spiegelt sich wider, dass die Kirche politischen Gebilde wie Reich und πόλις weit näher steht als den Freiwilligkeitsverbänden und Vereinen.” Peterson, ”Die Kirche”, s. 102.

genom kyrkans praxis. På den punkten är han alltså nära Sohm. Han står dock i stark kontrast mot Sohm i det att han avfärdar idén om kyrkans rätts-liga författning som ett avfall. Liksom Harnack ansluter Peterson till en sorts helleniseringstes, även om han likt Sohm avfärdar idén om att dogmatiken och juridiken i den kristna kulten skulle ha kommit till utifrån. I själva ver-ket, menar han, finns båda dragen med från början i grundläggandet av den kristna kyrkan, vilken av Peterson dateras till pingstdagen.170 Utifrån denna händelse och de tolv apostlarnas beslut att föra Guds kallelse till hedningarna grundläggs också kyrkorätten. Skillnaden mellan Peterson och Sohm är på denna punkt mycket tydlig. Sohms framställning av urkyrkans organisation förlitar sig i stor utsträckning på Paulus.171 Petersons värdering av Pauli bety-delse för kyrkan är väldigt annorlunda. Kyrkan är enligt honom baserad på ”de tolv” och inte på Paulus, vilket Peterson menar är en vida spridd men felaktig uppfattning i protestantiska kretsar.172 Det finns ingen biskoplig suc-cession utgående från Paulus – ”då Paulus saknade legitimitet kunde han själv inte heller legitimera”.173

Genom ”de tolv” finns en förbindelse med Jesu ”jordiska liv” vilket, till-sammans med överföringen av Gamla testamentet visar på behovet av något mer än bara ”en blott pneumatisk Kristus”.174 ”Sann” kyrka finns enligt Peter-son bara där dessa två saker förenas: legitimiteten av att befinna sig i en ”rätts-succession”, en Rechtsnachfolge, som kan härledas omedelbart ”från herren”,

vom Herrn, och den tro som gjorde det möjligt för ”de tolv apostlarna” att på

den heliga andes grund fatta självständiga beslut: ”Inget av dessa båda kän-netecken får saknas, vare sig den rättsliga legitimiteten eller den pneumatiska friheten.”175

Peterson skriver: ”Sohms teori var berättigad i så måtto att han som prote-stant inte krävde någon absolut slutenhet i den kyrkorättsliga ordningen, utan snarare krävde möjligheten av ett karismatiskt genombrott – den var felaktig i

170 Peterson, ”Die Kirche”, s. 97.

171 Schmitz, Frühkatholizismus, s. 142.

172 Peterson, ”Die Kirche”, s. 98.

173 ”da Paulus die Legitimität fehlt, vermag er auch nicht zu legitimieren”, Peterson, ”Die Kirche”, s. 99.

174 ”irdischen Leben”; ”einem bloß pneumatischen Christus”, Peterson, ”Die Kirche”, s. 100.

175 ”Keines dieser beiden Merkmale darf fehlen, weder die rechtliche Legitimität noch die pneuma-tische Freiheit.”, Peterson, ”Die Kirche”, s. 100.

så måtto att han ville bygga en ordning på undantaget.”176 Därefter formulerar Peterson en kärnfull sammanfattning av teologin bakom sin kyrkorättsliga position: ”Det primära är ordningen, det sekundära är genombrottet genom ordningen, det primära är de tolv, det sekundära är Paulus.”177 De båda hänger alltså samman: rätten och den pneumatiska entusiasmen. I detta uttrycker Peterson starkt ståndpunkten att kyrkan måste betraktas som en fortsättning på inkarnationen. Av den anledning ”[ä]r inte den osynliga kyrkan trons objekt, utan snarare den synliga kyrkan, den som likt de tolv apostlarna ännu till denna dag – på den helige andes grund – måste fatta beslut och kräva tro gentemot dessa beslut”.178 Den ordning Sohm kallar karismatisk – Peterson väljer att kalla den ”helig rätt” för att markera dess hemmahörande i rättens register – utesluter inte kyrkorätten, utan förutsätter den.179

Formellt sett närmar sig Peterson Sohms position genom att hävda att dogmatiken och inte kyrkorätten utgör teologins centrala disciplin. Frågan om kyrkans ursprung måste besvaras dogmatiskt, inte rättsvetenskapligt, eftersom det inte finns några kyrkorättsliga begrepp som inte har dogma-tiska begrepp som sin yttersta förutsättning.180 Samtidigt vrider Peterson på frågeställningen. Även om han likt Sohm positionerar sig gentemot ”histo-rikerna” och hävdar dogmatikens primat så positionerar sig Peterson