”Tre gånger satt jag i fiskens buk” – Carl Schmitt141
Schmitt föddes 1888 i närheten av Plettenberg i vad som idag är Nordrhein-Westfalen i västra Tyskland.142 Han dog 1985 i samma stad. Efter att ha vuxit upp under fattiga omständigheter i en from katolsk familj började Schmitt studera juridik. Han disputerade 1910 – hans första kända artikel publiceras 1908 – vid universitetet i Strasbourg, då Straßburg i den tyska delstaten Elsass. Schmitts tidiga intresse gällde teoretiska frågor om straffrätt, men redan i Gesetz und Urteil från 1912 kan man skönja drag av intresse för rätts-ordningens systemintegritet. Under världskriget arbetade Schmitt med cen-surfrågor inom militärbyråkratin och var bosatt i München. Han umgicks i bohemkretsar, ingick ett misslyckat äktenskap och följde sociologen Max Webers docentseminarium under tiden som den senare höll sina berömda föreläsningar om politiken som kall. Äktenskapet är viktigt i sammanhanget, eftersom det misslyckade försöket att få det ogiltigförklarat och en därpå föl-jande skilsmässa ledde till att Schmitt tvingades leva som exkommunicerad ur katolska kyrkan ända fram till 1950 då hans andra hustru avled.
Det wilhelminska kejsardömets sammanbrott och Weimarrepublikens uppkomst utgör bakgrund för Schmitts egentliga genombrott efter 1920. Avgörande verk som den begreppshistoriska Die Diktatur och den idéhisto-riska kampskriften Politische Romantik författades vid sidan av rättsteoretiska och statsvetenskapliga verk som Politische Theologie och Die
geistesgeschicht-liche Lage des heutigen Parlamentarismus. 1925 får Schmitt en professorsstol i
statsrätt i Bonn. Där inleds en av hans livs mest produktiva perioder. Han
141 ”Dreimal saß ich im Bauche des Fisches”, Carl Schmitt, Ex Captivitate Salus, Duncker & Humblot, Berlin, 2002 [1950], s. 93.
142 Det finns ett fåtal biografier över Schmitt, intressant nog fler på engelska än på tyska. Jag har genomgående i denna avhandling valt att förlita mig på historikern Reinhard Mehrings omfattande och detaljrika Carl Schmitt. Aufstieg und Fall. Eine Biographie. Detta är förmodligen för lång tid framöver att betrakta som det vetenskapliga standardverket. Tidigare engelskspråkiga försök som Joseph W. Benderskys Carl Schmitt. Theorist for The Reich och George Schwabs The Challenge of the Exception. An Introduction to the Political Ideas of Carl Schmitt between 1921 and 1936, Greenwood Press, New York, 1989, författades båda av personer som varit i nära kontakt med Schmitt och som haft tillgång till personligt material. De delar dock en svaghet med Gopal Balakrishnans i övrigt matnyttiga idéhistoriska biografi The Enemy i det faktum att de ägnar mycket litet intresse åt åren efter 1950 (1936 i Schwabs fall). Mehring har fördelen att han, förutom att hålla en större kritisk distans till personen Schmitt än Bendersky och Schwab, även följer Schmitts livsbana till slutet – vilket trots allt innebär nära 30 år av fortsatt intellektuell verksamhet.
publicerar den första utgåvan av Der Begriff des Politischen 1927 och
Verfas-sungslehre 1928. År 1926 gifter han om sig med Duška Todorović
(1903-1950).143 Schmitt blir känd som en ledande konservativ kritiker av weimar- ordningen. Han kommer senare att beskriva sin verksamhet under åren 1923-1939 som bedriven ”i kamp mot Weimar, Genève, Versailles”.144 Weimar-republiken, Nationernas förbund i Genève och fredsfördraget i Versailles symboliserade för Schmitt den borgerligt liberala kultur och era vars skade-verkningar på den europeiska politiska ordningen var oöverskådliga. Fram-gångarna leder 1928 till en tjänst i Berlin, genom vilken Schmitt kommer in i den politiska hetluften under åren av allt djupare kris för Weimarrepu-bliken. Schmitts enda barn, dottern Anima, föds 1931. Han blir rådgivare åt republikens sista regering och företräder den vid processen i konstitutions-domstolen i Leipzig efter det så kallade Preußenschlag 1932, då rikets regering intervenerat i delstaten Preussen för att stävja oroligheter mellan nazistiska och arbetar-rörelseanknutna frikårer. Här blir förbindelsen mellan teoretiska intressen och praktiskt arbete tydligt – särskilt rör detta den för Politische
Theologie så centrala frågan om lokaliserandet av den yttersta suveräniteten i
makten över undantagstillståndet.
I och med Hitlers maktövertagande 1933 fortsätter Schmitt sin politiska gärning tillsammans med de konservativa politiker han tidigare arbetat för. I maj -33 går Schmitt med i nazistpartiet och påbörjar under beskydd av Hermann Göring och Hans Frank sin karriär i den nya statens tjänst. Bland annat skriver han en artikel som försvarar Hitlers agerande mot SA under de långa knivarnas natt och argumenterar för att de införda undantagslagarna ska förstås som helt förenliga med rådande författning. Schmitt försöker också analysera det nazistiska statsbyggets konstitutionella förutsättningar i skriften Staat, Bewegung, Volk. 1936 tvingas Schmitt avgå från alla politiska uppdrag efter att ha utsatts för en kampanj i SS:s husorgan Das Schwarze
Korps. Hans försök att anpassa sina etatistiska statsrättsliga teorier har inte
imponerat på mer renläriga ideologer inom rörelsen. Schmitt behåller dock sin professorstjänst. Han skiftar huvudsakligt intresseområde och börjar sys-selsätta sig med folkrätt och internationell politik istället för statsrätt och konstitutionella frågor, detta samtidigt som naziregimen inleder sina krigs-förberedelser. Schmitts magnum opus inom folkrättens fält är Der Nomos der
143 Som namnet antyder av slaviskt, närmare bestämt serbiskt ursprung – inte helt oproblematiskt i nazistiska sammanhang.
144 I titeln på en egenredigerad antologi artiklar, Carl Schmitt Im Kampf um Weimar – Genf – Versailles 1923-1939, Duncker & Humblot, Berlin, 1994, ursprungligen utgiven 1939.
Erde in jus publicum europaeum vilket publiceras först 1950 efter att ha
förse-nats av krigsslutet. 1938 publiceras Der Leviathan in der Staatslehre des
Thomas Hobbes, också ett verk av stor vikt för Schmitts politisk-teoretiska
utveckling. Under åren 1945 till 1947 sitter Schmitt häktad i anslutning till Nürnbergprocessen, misstänkt för medskyldighet till nazisternas krigsför-brytelser. Han anklagas för att med sin teori om behovet av det han kallat
Großraum-tänkande ha bidragit till legitimerandet av anfallskrig och Lebensraum-ideologin. När han släpps fri utan rättegång beläggs han med
yrkesförbud och kommer aldrig mer att hålla en tjänst vid tyska universitet. Schmitt drar sig tillbaka till föräldrahemmet i Plettenberg och kan 1950 börja publicera sig igen. Duška Schmitt avlider i cancer samma år. Under åren i Plettenberg odlar Schmitt många myter om sig själv och försöker anta rollen som en sorts grå eminens för Bonnrepublikens intelligentia på höger-kanten. Hans författarskap tar en mer fatalistisk, historiefilosofisk vändning. Det direkta intresset för detaljer inom stats- och folkrätt träder tillbaka för mer öppet metafysiskt anslagna perspektiv. I texter som Hamlet oder Hekuba? från 1956 och Theorie des Partisanen från 1963 reflekterar Schmitt över de historiska förutsättningarna för politiskt handlande. Schmitt är alltjämt akademiskt verksam och deltar regelbundet i olika seminarier och odlar bekantskaper med vad han betraktar som framstående yngre akademiker inom olika discipliner. 1970 publicerar han sin sista bok, Politische Theologie
II. Den utgörs till större delen av en uppgörelse med den 1960 bortgångne
vännen Erik Peterson, men Schmitt försöker också avsluta sitt verk med en historiefilosofisk spekulation om mänsklighetens öde i den tekniska tidsål-dern. Schmitts sista artikel, ”Die legale Weltrevolution”, publiceras 1978. Den utgör slutpunkt för ett 70 år långt författarskap vars samlade tema kan relateras till den sista artikelns titel: frågan om rättens öde i den moderna, av revolutioner på djupet omformade världen.
Schmitts ord om att vid tre tillfällen ha suttit i ”fiskens buk” kan sägas sammanfatta hans livsöde och intellektuella tendens väl. Denna bild utgör en dubbel referens – till både Jobs Leviathan och Jonas valfisk. Tre gånger agerade Schmitt, jurist specialiserad på offentlig rätt, politisk profet (motvil-ligt, om vi ska tro referenserna till Job och Jona) vid totala statsomvälvningar. I sina efterkrigsdagböcker skriver Schmitt: ”Tre gånger har Leviathan spytt ut mig. Jag förstår nu profeten Jona som vägrade följa Herrens påbud om att
resa till Ninive och predika för människorna där.”145 Denna nära förbindelse mellan liv och verk bör hållas i åtanke under läsningen av kapitlen som följer, i vilka den politiska kontexten träder i bakgrunden till förmån för intellektu-ella sammanhang.146