Hobbes som positivist

Hobbes utgjorde alltså en referenspunkt för Schmitt redan i verk från tiden kring 1920. Bilden av den engelske filosofen är där visserligen inte fullkomligt entydig, men har en stark slagsida åt att klassificera honom som en föregång-are till den positivistiska statsläran. Som påpekats slår Schmitt i Römischer

31 Schmitt, Politische Theologie II, s. 84.

Katholizimus und politische Form fast att den stat som blivit till en Leviatan har

försvunnit ur representationens värld.33 Även om Hobbes beskrivs som perso-nalist och decisionist i Politische Theologie betraktar Schmitt detta som något ”slående” hos ”en av de mest konsekventa företrädarna för 1600-talets ab-strakta naturvetenskaplighet”.34 Den hobbeska statsläran förutsätts alltså vara orienterad mot en förståelse av staten som maskinell, en teknisk produkt. Faktum är att det är i samband med en diskussion av ”den politiska absolutis-mens rationella teknik” som Schmitt för in det så betydelsefulla begreppet

tek-nicitet i sin terminologi.35 Föreställningen om staten som ett konstgjort män-niskoverk framstår som ett avgörande steg för den utveckling som beskrivits i föredraget ”Das Zeitalter der Neutralisierungen und Entpolitisierungen”.36

Den teknicistiska världsbild som Schmitt såg som dominerande västerländskt tänkande under 1900-talet skulle alltså ha gjort sig synlig eller åtminstone funnits förberedd i vissa diskurser kring statsläran långt innan den gjordes till central tankelinje i europeisk intellektuell kultur.

I artikeln ”Der Staat als Mechanismus bei Hobbes und Descartes” från 1937 (med vilken Schmitt inledde ett fördjupat engagemang med Hobbes statslära), står den här frågan i förgrunden. Här försökte Schmitt närmare undersöka framväxten av den rationalistiska filosofins mekanistiska världs-bild och diskutera dess betydelse för modernitetens utveckling. I jämförelsen mellan Descartes och Hobbes är det tydligt att den förstnämnde i huvudsak framställer staten som en arkitektoniskt uppförd byggnad, enligt Schmitt en mer renässansartad bild än Hobbes användande av mekaniska metaforer som maskin, apparat och klockverk. Hos Descartes förekommer dock bil-den av människokroppen som en maskin, i förhållande till vilket bilbil-den av staten som mekanisk är sekundär och mindre omedelbar. Hos Hobbes, däremot, är den mekaniska bilden av staten att betrakta som en uppförsto-rad spegelbild av Descartes mekanistiska människokropp.37 Det finns för-visso fler dimensioner i Hobbes tänkande om staten enligt Schmitt, men kärnan i hans statslära utgörs ändå av dess projektion av Descartes bild av

33 Schmitt, Römischer Katholizismus, s. 36.

34 ”einer der konsequentesten Vertreter der abstrakten Naturwissenschaftlifkeit des 17. Jahrhunderts” Schmitt, Politische Theologie, s. 39.

35 ”die rationale Technik des politischen Absolutismus”, Schmitt, Die Diktatur, s. 9, 8.

36 Se även Schmitt, Die Diktatur, s. 8.

”en mekanism med en själ” på ”den ’stora människan’, staten, som han gör till en av den suverän-representativa personen besjälad maskin”.38

Detta pekar på att Schmitt 1937 ännu betraktade Hobbes som en i huvudsak naturvetenskapligt och ”teknicistiskt” orienterad tänkare. Det är maskinstaten, inte monstret Leviatan som intresserar. När Hobbes använder sig av monsterbilder gör han det ”utan respekt” enligt Schmitt, trots att han bevisligen var kunnig inom demonologins områden.39 Ett ensidigt fokus på det fysiska livets härsides säkerhet sägs utmärka Hobbes. Hans hos individer grundade statsfördrag upprättar förvisso just en ”suverän-representativ per-son” som transcenderar summan av deras viljor, men med Schmitts ord enbart i juridisk, inte i metafysisk mening. Den hobbesianska ”nya guden” är ett uttryck för 1600-talets barocka representationsidé och absolutismen, inte för någon modern ”Totalismus”.40

Frågan om den statliga totaliteten är avgörande för Schmitts bedömning av Hobbes 1937. Han menar att de som försöker göra Hobbes till totalitaris-mens föregångare missförstår vad som krävs för att skapa en ”meningsfull” totalitet. Att Hobbes försöker använda andra metaforer för sin statskonstruk-tion förändrar inte det faktum att hans atomistiska kontraktsmodell gör staten till ett människoverk, en konstprodukt. Den förblir därför i sin dennasidiga brist på högre mening. Dessutom förmår vare sig bilden av Leviatan eller den suverän-representativa personen som den stora statskroppens själ övervinna det maskinella i Hobbes lära. Enligt Schmitt var en mekanism inte kapabel att upprätthålla någon totalitet. Som visats ovan hävdade Schmitt att vare sig mekanismen eller ”det individuella fysiska varat” kunde överskrida ”den rena dennasidigheten” och ”uppnå en meningsfull totalitet”.41 Det var mot denna individualistiska, mekanistiska statskonception hos Hobbes som Schmitt ställde sin vän Petersons tanke om moderna, ”totala” begrepp som egentligen menade som myter. Modern ”totalisering” skulle i ett sådant sammanhang alltså egentligen snarare betyda ”mytisering”.42 Det är tydligt att Schmitt ser diskussionen om den totala staten som nära knuten till sina tidigare ansatser till reflektioner över mytens betydelse för modern politisk teori. Den totala

38 ”den ’großen Menschen’, den Staat, den er zu einer von der souverän-repräsentativen Person beseelten Maschine macht”, Schmitt, ”Der Staat als Mechanismus”, s. 141.

39 Schmitt, ”Der Staat als Mechanismus”, s. 142.

40 Schmitt, ”Der Staat als Mechanismus”, s. 144.

41 ”individuellen physischen Daseins”, ” ”die reine Diesseitigkeit”, ”einer sinnvollen Totalität gelangen”, Schmitt, ”Der Staat als Mechanismus”, s. 146.

staten behöver en mytisk förstärkning för att vara meningsfull – och Hobbes begreppsliga verktyg var inte lämpade för detta.

Indirekt kopplar Schmitt därmed också myten till transcendens och det hinsides. Problemet med den positivistiska statsläran är dess rena dennasidig-het. Den kan uttrycka sig som hos Hobbes i dennes nästan uteslutande uppta-genhet med enskilda individers fysiska säkerhet. Men den kommer också till uttryck i Kelsens statslära, där staten betraktas som ett legalt funktionsmodus utan ”utsida”, suveräniteten som helt underkastad sin egen lag. Båda typerna av tekniskt tänkande, Hobbes 1600-talsmekanistiska rationalism och Kelsens 1900-talspositivism, innebär inskränkningar av den tillgängliga meningshori-sonten. Som Schmitt skrev i Politische Theologie menar han att ”upplysningens rationalism” förkastar undantaget ”i varje form”, alltså både teologins mirakel och statsrättens undantagstillstånd.43 Som rationalist och delvis upplysning-ens förelöpare träffas Hobbes av den kritiken, något Schmitt uppenbarligen byggde vidare på 1937. Samtidigt beskrivs Hobbes i Politische Theologie som en ”slående” personalistiskt orienterad tänkare, trots att han var en konsekvent företrädare för 1600-talets ”abstrakta naturvetenskaplighet”.44

Bilden av Hobbes och hans statsläras konsekvenser är därmed att betrakta som kluven i det tidiga författarskapet. Som jag visar nedan kommer Schmitt senare se denna kluvenhet hos Hobbes själv och ur detta utvinna en rikare bild av författarskapet. Ännu 1937 är dock Schmitt alltså mest av allt skep-tisk inställd till den Hobbes vars statsfilosofi han kallar ”banbrytande” för ”den teknisk-industriella revolutionen”.45 Hobbes maskinstat är avgörande för förändringen av alla begrepp om lag och rätt. Rätten blir till positiv lag, lagen till legalitet och ”legalitet till det statliga maskineriets positivistiska funktionsmodus”.46 Modernitetens problematiska förhållande till begrep-pet legitimitet, som genom uppkomsten av legalitetstänkandet spaltats av från lagen och bildat en egen rättskategori, tas inte upp i sammanhanget, men utgör en viktig aspekt av samma problem för Schmitt. Det Schmitt beskrivit som avgörande för det moderna rättstänkandets förfall – jämför kapitel I ovan – kan alltså skönjas redan hos Hobbes. Åtminstone om man får tro Carl Schmitt 1937. Redan två år senare har perspektivet kommit att skifta något.

43 Schmitt, Politische Theologie, s. 43.

44 ”auffallend”, ”abstrakten Naturwissenschaftlichkeit”, Schmitt, Politische Theologie, s. 39.

45 Schmitt, ”Der Staat als Mechanismus”, s. 145.

46 ”Legalität der positivistische Funktionsmodus der staatlichen Maschinerie” Schmitt, ”Der Staat als Mechanismus”, s. 145.

I Der Leviathan – vars undertitel trots allt lyder Sinn und Fehlschlag eines

politischen Symbols, ”en politisk symbols mening och misslyckande” – ges

leviatansymbolen betydligt större uppmärksamhet. Som framkommit i kapi-telinledningen ovan kan det finnas biografiska och kontextuella skäl för det förskjutna perspektivet och intresset. Det bör förvisso understrykas att bilden av Hobbes inte heller nu förändras i grunden. Fortfarande menar Schmitt att

Leviathans huvudsakliga verkan kom att bli framväxten av positivism,

libera-lism och teknicitet. Hobbes Leviatan är ytterst sett för Schmitt enbart maski-neri, enbart avsedd och i tjänst för att säkra den härsides fysiska existensen hos de människor den behärskar och beskyddar.47 Vad som skiljer sig från perspektivet i den tidigare uppsatsen är ett fördjupat intresse för Hobbes avsikter. I Der Leviathan är den engelske filosofen inte längre den teknisk-vetenskaplige rationalist som projicerade Descartes människobild på den stora statskroppen i syfte att mekanisera den. Här framträder Hobbes som en ”också i sina misslyckanden […] ojämförlig politisk läromästare”.48

Avgörande för denna värdering är att bilden av Hobbes historiska villkor förändrats. Förvisso påpekade Schmitt redan i ”Der Staat als Mechanismus bei Hobbes und Descartes” att viss skillnad mellan de båda undersökta ratio-nalisterna stod att finna i det faktum att Hobbes skrev mot bakgrund av det engelska inbördeskriget, medan Descartes tankar föddes inom ramen för en redan i stora drag färdig statsbildning.49 I Der Leviathan framhålls dock inte bara Hobbes pessimistiska antropologi. Hans kristna utgångspunkter görs också tydligare. Däremot blir det inte helt glasklart hur Schmitt värderar Hobbes andliga hemvist. Teologen Erastus (1524-1583) och juristen Bodin, vilka båda anförs som jämförelsepunkter, beskrivs som ”ännu troende kris-ten” respektive ”kabbalistiskt influerad” (Bodin författade bland annat ett verk om demonologi och häxeri). Punkten som ska särskilja dem från Hob-bes tänkande är den senares ”filosofisk-systematiska statslära”, vilken sägs göra honom ”till en banbrytare för modern naturvetenskaplighet och den till denna hörande idealet om teknisk neutralisering”.50

Hobbes är alltså enligt Schmitt fortfarande skyldig till det för mekaniseringen av människobild och världsbild – med Schmitts ord ”metafysik” – så avgörande

47 Schmitt, Der Leviathan, s. 54.

48 ”auch in seinen Fehlschlägen […] unvergleichlicher politischer Lehrer”, Schmitt, Der Leviathan, s. 131.

49 Schmitt, ”Der Staat als Mechanismus”, s. 139.

50 ”zu einem Bahnbrecher moderner Naturwissenschaftlichkeit und des ihr zugehörigen Ideals technischer Neutralisierung”, Schmitt, Der Leviathan, s. 66.

steget att mekanisera sin föreställning av statskroppen, men Schmitt understry-ker att en ”mekanism” betydde något annat för en 1600-talsfilosof än för en tänkare på 1800- eller 1900-talet.51 I Hobbes bild av maskinen dröjer ännu något mytiskt kvar. Det tycks finnas en underförstådd distinktion mellan exem-pelvis den troende kristne Erastus och den ”filosofisk-systematiske” Hobbes, men den senare framstår inte som lika fullt mycket av en positivist som han gjort i uppsatsen från två år tidigare. Schmitt tycks snarare fundera i banor av en hobbesk skepticism och agnosticism än i scientism och ateism.52

Mekaniseringen och tekniciteten härstammar alltså inte uteslutande eller för den delen ens direkt från Hobbes själv, men de är delvis en effekt av den verkan hans statslära haft.53 I Schmitts historieskrivning om den europeiska neutraliseringsprocessen under moderniteten placerar sig Hobbes i början, vid steget från teologi till metafysik (på vilket hela flyktlinjen över moral och ekonomi till tekniken kom att följa). Leviathans statslära, denna ”nya poli-tiska vetenskap”, skapad av en person som ville betraktas som ”politikens Galilei”,54 utgör i sig ett försök att lämna de brutala trosstrider som hemsökte 1600-talets Europa. För Hobbes fanns det inte längre några svar i de ned-ärvda strukturer som definierats av teologi och klassisk humanism. Den nya vetenskapen var den nödvändiga nya början som skulle kunna skapa en politisk gemenskap ur en situation där de traditionella diskurserna blivit gemenskapens värsta fiender. Det är inte svårt att förstå, menar Schmitt, att hundra år av teologiska stridigheter kan leda till ett sökande efter ny, neutral mark.55

Det här får förstås flera följder. Schmitt skriver att Hobbes slutar skilja de traditionella maktbegreppen auctoritas och potestas åt. Summa potestas blir hos honom till summa auctoritas.56 Det här är viktigt för att förstå vilket auk-toritetsbegrepp som ligger till grund för den hobbeska sentens Schmitt gjort till riktmärke för sitt eget suveränitetsbegrepp i Politische Theologie: Autoritas,

non veritas facit legem – det är auktoritet och inte sanning som skapar lagar.

Den auktoritet som åberopas är den världslige suveränens, som hos Hobbes har givits överhöghet även i den andliga sfär där kyrkan under medeltiden kunde hävda sin auctoritas gentemot de världsliga furstarnas potestas, även

51 Schmitt, Der Leviathan, s. 59 ff.

52 Schmitt, Der Leviathan, s. 67.

53 Schmitt, Der Leviathan, s. 62.

54 Schmitt, ”Die vollendete Reformation”, s. 162.

55 Schmitt, Der Leviathan, s. 64.

om Schmitt understryker att de båda ska betraktas som åtskilda ”ordnings-led”, Ordnungsreihe, inom en och samma enhet.57 Distinktionen mellan

auctoritas och potestas låter sig spåras till den romerska republikens dagar, då

senatens makt benämndes auctoritas, vilken utgående från arv och tradition värderades tyngre än magistraters och militärers mer direkta potestas. Utslag givna med auctoritas betecknades i dignitet som ”mer än ett rådslag och min-dre än en order”.58

När kyrkan övertar begreppet för att beskriva sitt sätt att vägleda världsliga suveräner blir det ett uttryck för en hierarki där auctoritas förses med en trans-cendent kvalitet. Schmitt skriver att formeln om auctoritas snarare än veritas som skapare av lagar i modern tid blivit till uttryck för ett sanningsneutralt, värdeneutralt, ”positivistisk-tekniskt” tänkande.59 Det förefaller som en märk-lig utsaga, givet hans eget användande av meningen och det utgör inte Schmitts sista ord i frågan. I förbigående beskriver Schmitt också 1800-talets restaure-rade monarki som den dynastiska legitimitetens reträtt från potestas in i

aucto-ritas.60 Givet att han betraktar den politisk-teoretiska och juridiska utvecklingen under 1800-talet som en fördjupning av immanenstänkandets problem kan detta förstås som ytterligare ett uttryck för legalitetens teknisk-rationalistiska herravälde och den tilltagande irrelevansen för auctoritas och transcendens i den moderna människans föreställningsvärld.

Idén om att auctoritas låter sig inordnas i potestas kan med fördel kopplas till den hobbeska dennasidighet som Schmitt fäster sig vid även när det gäl-ler frågan om Leviatans symboliska värde. Under den period som närmast föregick Hobbes hade dock denna myt mildrats och dess demoniska och mytologiska verkningskraft hade i allmänhet minskat till att bli en fråga om retorik och litterär framställning. Schmitt visar genom en kort konsthisto-risk exkurs på skillnaden mellan Hieronymous Boschs målningar från 1500

57 Schmitt, Der Nomos der Erde, s. 30; Schmitt påpekar att växlande politiska förutsättningar kunde skapa situationer där påven åberopade sig på potestas och kejsaren på auctoritas, så motsättningen var aldrig absolut. Han understryker också att förhållandet mellan Kirche och Reich var något annat än det mellan Kirche och Staat, där det senare ger uttryck för en mer uteslutande distinktion än det förra. Jag återkommer till denna fråga i kapitel IV nedan.

58 Theodor Mommsen, citerad i Giorgio Agamben, Undantagstillståndet, s. 114. Enligt Jesús Fueyo har betydelsen av distinktionen mellan auctoritas och potestas i allt väsentligt gått förlorad för modern politisk rationalitet, varför vi inte kan förstå den politisk-juridiska vikten hos auctoritas. Se Jesús Fueyo, ”Die Idee der ’auctoritas’: Genesis und Entwicklung”, i Hans Barion, Ernst-Wolfgang Böckenförde, Ernst Forsthoff och Werner Weber (red.), Epirrhosis. Festgabe für Carl Schmitt. 2. Auflage, Duncker & Humblot, Berlin, 2002, s. 219.

59 Schmitt, Der Leviathan, s. 69.

och ”Helvetes-Brueghels” från omkring 1600. En ”dennasidig realistik” sägs ha brutit igenom mellan de båda målarnas respektive tidevarv, en tendens som enligt Schmitt exempelvis också är synlig i den engelska dramatiken, hos Marlowe och Shakespeare. Den senare använde sig av Leviatan som en beteckning av ett sjömonster, men enligt Schmitt utan vare sig demoniska eller ”politisk-mytiska” förtecken.61 Denna tendens har helt slagit igenom i den engelska litteraturen, bortsett från hos några ”fanatiska bibelciterare”, vid tiden för Hobbes Leviathan.62 För den inför symboler och emblem svaga barocken, menar Schmitt, var Leviatan ”inget särskilt passande tema”.63

Detta bör alltså hållas i åtanke vid läsningen av Hobbes, liksom det fak-tum att han, åtminstone enligt Schmitt, använde Leviatan som ett litterärt grepp och ”mytiskt oriktigt”64 – han ignorerade Leviatans identitet som sjö-väsen och använde Behemot, det korresponderande landmonstret, som en symbol för inbördeskriget utan att ange sina skäl för detta – trots att hans insikter i demonologi borde ha givit honom helt andra möjligheter. För Bodin var Leviatans demoniska karaktär fortfarande en realitet och han behandlade varelsen i en avhandling om trolldom och häxeri, De Magorum

Daemonomania. Detta är för Schmitt i förlängningen det yttersta beviset för

Hobbes radikalitet och epokgörande betydelse. Genom att använda Leviatan till synes utan de demoniska konnotationerna blir hans inomvärldsliga, den-nasidiga avsikter så mycket tydligare.

Den tekniska, positivistiska inriktningen hos modernt politiskt tänkande är dock bara en aspekt av det problem som Hobbes lämnar efter sig. En annan, lika viktig, är hans individualism. Schmitt ser nämligen en grundläg-gande konflikt växa fram ur Hobbes sätt att reglera relationen mellan individ och kollektiv, eller snarare mellan individ och auktoritet. Enligt Hobbes har suveränen i kraft av att vara den yttersta auktoriteten all rätt att bestämma den offentliga meningen, att kräva undersåtarnas lydnad och deras

bekän-nelse. Vad suveränen inte kan göra är att kräva undersåtarnas tro. Schmitt

menar att det finns en historisk bakgrund till Hobbes ställningstaganden i den här frågan. Obeaktat Hobbes egen, personliga tro så levde han i en tid då tron på mirakel var föremål för het politisk strid. Den kung som han själv under exilen bland annat undervisat i matematik, Charles II, menade sig kunna hela genom handpåläggning, en förmåga som enligt traditionen

61 Schmitt, Der Leviathan, s. 40.

62 Schmitt, Der Leviathan, s. 41.

63 Schmitt, Der Leviathan, s. 36.