innovatör. Hans insats som ”det politiska tänkandets yngsta klassiker” eller som ”den mest ökände tyske juristen under 1900-talet” kompletteras av en
80 Alltså i linje med Böckenfördes idé om en ”juridisk politisk teologi”. Se ex. Schmitt, Politische Theo-logie II, s. 79, n. 1.
81 Se Asad, Formations of the Secular, s. 25 f., Agrama, Questioning Secularism, s. 27 ff. Detta är också den generella arbetsmetoden i Taylors A Secular Age.
nyckelroll i myntandet av det moderna begreppet om politisk teologi.83 Med Heinrich Meiers ord kan man konstatera att det är först i och med Schmitts skrift från 1922 som det begreppet kommit att användas för att beteckna den egna positionen eller ett sakligt sammanhang utan polemisk avsikt.84 Som Erik Peterson påpekar är det Schmitt som fört in begreppet i den moderna akademiska diskussionen.85 Frågan är vad Schmitt hade för avsikt med att återuppliva begreppet. Enligt Meier och andra teologiserande läsare drevs Schmitt av rent trosmässiga motiv, men som jag påpekat är det en tolkning som kan ifrågasättas.86 Jag menar att en historisering av Schmitts projekt kan bidra till att hans avsikter tydligare klarläggs.
Schmitts egen förståelse av historien var i högsta grad kontextualistisk. Han menade att en historisk situation bara kan förstås på sina egna premis-ser, ”eftersom en historisk situation bara kan begripas då vi har begripit den som ett unikt konkret svar på en likaledes unik konkret situation”.87 I Der
Begriff des Politischen hävdar Schmitt att politiska begrepp har en polemisk
innebörd och är bundna till en särskild motsättning.88 Det är som att Schmitt ber sina läsare om att kontextualiseras och det är just vad jag har för avsikt att göra. Detta innebär dock inte att jag kommer läsa Schmitt ”schmittianskt”. Jag närmar mig förvisso Schmitt hermeneutisk-historiskt i syfte att rekon-struera mening ur hans verk på ett inkännande vis, men i min ansats till kri-tisk kontextualisering går jag inte så långt att jag anammar hans metodologi. Schmitts idéhistoriska arbete, det han själv i Politische Theologie kallar för
83 Titlarna hämtade från Bernard Willms, ”Carl Schmitt – jüngster Klassiker des politischen Denkens?”, i Quaritsch (red.), Complexio Oppositorum, 1988, resp. Christian von Krockow, Ett tyskt århundrade 1890-1990, Tidens förlag, Falkenberg, 1991, s. 139.
84 Heinrich Meier, ”Epilog. Eine theologische oder eine philosophische Politik der Freundschaft?”, i densamme, Carl Schmitt, Leo Strauss, 2013, s. 164.
85 Peterson, Der Monotheismus, s. 81, n. 168.
86 Detta kan till och med göras på tolkningens egna premisser. Leo Strauss själv menade att en sann filosofisk kritik förutsätter en korrekt förståelse av den doktrin som underkastas kritiken och att en korrekt tolkning är en tolkning som gör det möjligt att förstå en filosof som hen förstod sig själv. Om Schmitts eget begrepp om det politisk-teologiska skiljer sig från Strauss definition bör detta innebära att en applikation av Strauss begrepp på Schmitts verk utgör ett försök att förstå den senare bättre än han förstod sig själv. Se Leo Strauss, ”Political Philosophy and History”, i densamme, What is Political Philosophy?, 1988, s. 66.
87 ”weil eine geschichtliche Situation erst dann begriffen ist, wenn wir sie als einmailige konkrete Antwort auf den Anruf einer ebenso einmaligen konkreten Situation begriffen haben”, Carl Schmitt, ”Die geschichtliche Struktur des Gegensatzes von Ost und West. Bemerkungen zu Ernst Jüngers Schrift: ’Der Gordische Knoten’”, i densamme, Staat, Großraum, Nomos. Arbeiten aus den Jahren 1916-1969, Duncker & Humblot, Berlin, 1995 [1955], s. 532.
”begreppssociologi”, bygger på grunduppfattningen om att en tids sociala och begreppsliga strukturer hänger ihop, men att ingen av dessa strukturer bör lyftas fram som per definition dominant.89 Schmittiansk idéhistoria skulle alltså bestå i att läsa en tänkare i en sammansatt social och idémässig eller begreppslig konstellation, med ett särskilt öga för eventuella konfliktsi-tuationer, manifesta eller latenta.90 Mitt hermeneutiska arbete bygger istället på målsättningen att rekonstruera det teoretiska ramverk ur vilket denna metodologi emanerar. Jag historiserar inte Schmitt i syfte att finna de sociala och idémässiga förhållanden som förklarar hans tänkande. Mitt mål är att generera en hermeneutiskt grundad förståelse för vad Schmitt avser uppnå med sitt formulerande av ett politisk-teologiskt projekt.
Jag har i denna ambition valt att utgå från den metod för kontextualisering som utvecklats av idéhistorikern Quentin Skinner. Skinner beskriver kärnan i sin metod som bestående i placerandet av ”bestämda texter i bestämda kon-texter” för att identifiera vad deras författare gjorde då de skrev dem.91 Texter är ur detta perspektiv att betrakta som handlingar, avsedda att uppnå en viss effekt. De är inte enbart passiva bärare av mening. I denna ansats förenar Skinner kontextualism med intentionalism.92 Han menar att förståelse måste utgå från att mening återfinns i ett förhållande mellan avsändare och motta-gare.93 Därför är författarintentionen, som textuttryck, underställd reglerna för den språkbrukssituation där den formuleras. Skinner menar därför att förståelsen av historiska texter måste gå via rekonstruktion av de konventioner som var giltiga i själva formuleringssituationen.94 Det här är viktigt att under-stryka, eftersom ett applicerande av alltför bekanta begrepp och konventioner på en text kan sabotera möjligheten till verklig historisk förståelse av den.95
89 Se Schmitt, Politische Theologie, s. 50.
90 Detta är tydliggörs genom Schmitts resonemang i Der Begriff des Politischen, s. 31. I ”Die geschichtliche Struktur des Gegensatzes von Ost und West”, s. 534, refererar Schmitt till den brittiske filosofen R.G. Collingwoods ”question-answer”-logik som ett ideal för historisering, även om han uttrycker skepsis mot dess ”psykologisk-individualiserande” tendenser. Därmed understryks att Schmitts fokus ligger på kollektiva sociala och begreppsliga strukturer. Se även Taubes, Die Politische Theologie des Paulus, s. 46.
91 Quentin Skinner, Reason and Rhetoric in the Philosophy of Hobbes, Cambridge University Press, Cambridge, 1996, s. 7.
92 Helge Jordheim, Läsningens vetenskap. Utkast till en ny filologi, Daidalos, Göteborg, 2003, s. 235.
93 Jordheim, Läsningens vetenskap, s. 239.
94 Jordheim, Läsningens vetenskap, s. 240.
95 Quentin Skinner,”Conventions and the Understanding of Speech Acts”, The Philosophical Quar-terly, 20:79, 1970, s. 136.
En presentistisk förståelse av vissa kategorier begränsar helt enkelt tillgången till textens mening.
Bilden av Schmitt som framgångsrik begreppslig och ideologisk innova-tör försvårar också förståelsen av de omständigheter under vilka han arbe-tade. Även om Schmitts tänkande var nyskapande finns det risk för att en för stor upptagenhet med det innovativa draget skymmer sikten för den begreppsliga innovationens förutsättningar och ytterst vad som faktiskt är det verkligt unika hos Schmitt. Hur såg diskussionen om sekulariseringsbe-greppet ut i Schmitts Tyskland kring 1920 eller 1970? Vilken status hade teologin som vetenskaplig disciplin och samhällelig institution? Vilka fråge-ställningar dominerade de teologiska diskurser Schmitt förhöll sig till?
Vid sidan av betydelsen beträffande kontext och konvention vid studiet av Schmitts verk är Skinners distinktion mellan att studera motiv och
intentio-ner också relevant att ta upp till diskussion. Det är tydligt att exempelvis
Meier, men också många andra schmittläsare, vill reducera teologins relevans för Schmitt till en fråga om huruvida denne var en troende katolik eller ej. Eventuell religiös tro förmodas kunna utgöra motiv för teologiska begrepps och referensers eventuella relevans för verket. Här är Skinners distinktion skarpt belysande. Ett motiv för att skriva en viss text återfinns till skillnad från intentionen med en viss text helt utanför verket självt.96 En författares intentioner med ett verk beskriver ett särskilt syfte eller en poäng med dess själva konstitution och formulering, dess embodiment för att tala med Skin-ner. De motiv som kan utgöra en del av bakgrunden till dessa intentioner är däremot otillgängliga för oss i verket självt. Att förstå vad en författare gjorde med sin text kräver en förståelse av dennes intentioner med den, medan en författares motiv är överflödiga för att förstå verkets mening på detta sätt.97
Istället för att ställa den spekulativa frågan om huruvida Schmitt motivera-des av sin eventuella tro, undersöker jag här den konkreta handling Schmitts sammankopplande av teologi och statsrätt innebär i praktiken, betraktad i sin historiska kontext.
Borde det inte spela viss roll att Schmitt skrev Politische Theologie i syfte att diskutera ett epistemologiskt problem inom rättsvetenskapen, suveräniteten, vilket han menade svarade mot ett konkret politiskt problem inom ramen för Weimarrepublikens författning? Skulle den formen, ett offentligt inlägg i en pågående debatt, spela en underordnad roll i förhållande till personliga
96 Quentin Skinner,”Motives, intentions and interpretation”, i densamme, Visions of Politics. Volume I: Regarding Method, Cambridge University Press, Cambridge, 2002, s. 98.
reflektioner, spekulationer och hugskott publicerade i brev dagböcker och privata anteckningar? Även om den senare typen av texter kan betraktas som viktiga bidrag till förståelsen av Schmitts person är det däremot inte givet att de ska betraktas som ett sanningsregister i förhållande till de texter han lät publicera och i vissa fall återpublicera. Intentionen med att koppla samman teologi och statsrätt inom ramen för rättsvetenskapen kräver vidare undersök-ning, liksom frågan om vilken teologi det rör sig om på vilket sätt. Meiers begrepp om teologin har som nämnts ovan en a- eller transhistorisk prägel, något som ytterligare förstärker behovet av en diskussion kring kontextualise-ringens villkor.
Jag har valt att kalla mitt tillvägagångssätt vid läsningen av Schmitt för en
kritisk hermeneutisk idéhistorisk kontextualisering. Med detta avser jag
synlig-göra den kritiska operation som det innebär att sätta en text i ett samman-hang. Som Rahel Jaeggi och Tilo Wesche skriver innebär det kritiska förfarandet på en gång ”dissociation och association”. Kritikern skiljer åt och upprättar distans, samtidigt som hen sätter i förbindelse och upprättar sam-manhang.98 Det förflutna som idéhistorikern närmar sig är inte något som bara finns tillgängligt för upptäckande. Det måste historiseras, vilket innebär en aktiv rekonstruktion av sammanhang. För fallet Schmitt handlar det om att rekonstruera ett teologisk-politiskt och politisk-teologiskt problemfält där relationer och begreppsliga operationer indikerar både närhet och distans. Ett fördjupat kritiskt arbete krävs för att nyanserna inom detta fält ska fram-träda till fullo. Ren konkret innebär detta att jag lyfter fram vissa kontexter som Schmitt själv lyfter fram i sina verk, kontexter som han uppenbarligen avser relatera sitt arbete till. Detta innebär att vissa associationer och sam-band blir viktigare än andra.
Den här synen på kontext som ett kritiskt verktyg, aktivt rekonstruerad i termer av en kontextualisering, kan delvis ses som ifrågasättande Skinners starka fokus på betydelsen av författarens intentioner med verket.99 Läsaren kan aldrig göra anspråk på tillgång till den kontext som slutgiltigt förklarar det studerade verket genom att exempelvis referera till ”författarintentionen”. Vad vi som läsare har tillgång till är ett verk – en text – och en uppsättning
98 Rahel Jaeggi och Tilo Wesche, ”Einführung: Was ist Kritik?”, i desamma (red.), Was ist Kritik?, Suhrkamp, Frankfurt a.M., 2009, s. 8. Det kan dock tilläggas att även Skinner ser en kritisk potential i konventioner och kontexter, se Quentin Skinner ”Motives, Intentions and the Inter-pretation of Texts”, New Literary History, 3:2, 1972, s. 406.
99 Se Dominick LaCapra, Rethinking Intellectual History: Texts, Contexts, Language, Cornell University Press, Ithaca och London, 1983, s. 36 f.
samverkande kontexter och intertexter, vilka i sin tur också mestadels utgörs av texter.100 Som idéhistorikern Dominick LaCapra påpekar kan ett av de mest utmärkande dragen för en komplex modern text vara just det sätt på vilket den utmanar en eller flera av sina kontexter.101 Schmitts Politische
Theo-logie är ett exempel på detta, ett exempel på en utmaning med fortsatt verkan.
Detta är egentligen det grundproblem som motiverar min avhandling: hur kan man förstå Schmitts intention med Politische Theologie på dess egna pre-misser? Även om studiet av författarintentioner därmed inte är att betrakta som en uteslutande väg till kontextualisering fungerar den i detta fall för mina syften som en i sammanhanget god nog väg till författarskapet, med vilket jag ytterst avser Schmitts publicerade verk.
Den kontext jag berör är samtida med Schmitt. I linje med Skinners angreppssätt behandlar jag inte verkningshistoria som en kontext här, annat än i form av den reception jag driver en kritik mot. En viktig fråga som förblir oberörd av Skinner är frågan om den kontext ur vilken uttolkarens kontextua-liserande arbete sker. För honom bär historien på ett egenvärde vi har att upptäcka och ådagalägga, vidare ambitioner hos uttolkaren skapar risken för en presentistisk förståelse av källmaterialet. För mig är det viktigt att notera hur mitt kontextualiserande arbete med Schmitt på en gång är ett kritiskt arbete med receptionshistoriens och vår tids samhällsteoris sekularism. Det kritiska kontextualiseringsarbetet i denna avhandling kan därmed betraktas som en kritisk metakommentar till sekularistiskt ideologiska utgångspunk-ter. Som Fredric Jameson har påpekat förutsätter verklig historisk medveten-het en medvetenmedveten-het om att även uttolkningssituationen är historiskt situerad, varför varje tolkning också måste inkludera en uttolkning av sig själv och sina förutsättningar.102 Min diskussion av sekularism, postsekularism och det modernas politisk-religiösa problemkomplex ovan och i avhandlingens slut-ord kan sägas utgöra en sådan ”metakommentar”. Utläggningen av Schmitts politisk-teologiska tankekomplex leder till en kritisk metakommentar kring tolkningssituationens sekularistiska politisk-teologiska problemkomplex.
Det är alltså Schmitts verk jag läser med hjälp av en kritiskt rekonstruerad kontext, i sin tur sammanställd genom ett hermeneutiskt arbete med Schmitts
100 LaCapra, Rethinking Intellectual History, s. 35, 26. LaCapra vill gå så långt att tala om uteslutande texter, som i ”textualized remainders of the past”.
101 LaCapra, Rethinking Intellectual History, s. 35. Man kan fråga sig hur pass långt från Skinner denna position ytterst betraktat egentligen är – Skinner konstaterar att ”[w]e must be careful to avoid the vulgarity […] of supposing that we can ever hope to arrive at ’the correct reading’ of a text.” Se Skinner, ”Motives, Intentions and the Interpretation of Texts”, s. 393. Emfas i orig.
verk. Vad jag har försökt återskapa är den politisk-teologiska kontext Schmitt själv åberopar sig på och studera de linjer genom författarskapet som därige-nom framträder. Schmitt framträder därmed i detta arbete inte bara som ett objekt att studera, ett föremål för analys, klassificering, diagnosticering och, möjligen, patologisering. Snarare närmar jag mig författarskapet som en upp-sättning aktiva problemställningar. Liksom Ernst Cassirer påpekar i en essä angående ”Rousseaus problem” handlar det i detta fall inte om att blottlägga ett historiskt faktum som kan beskrivas utifrån sina enkla sakförhållanden: ”Vad som utvecklas här för oss är ingen fast och färdig doktrin, det är snarare en sig ständigt förnyande rörelse hos tanken – en rörelse av sådan kraft och lidelse att det gentemot den knappast tycks finnas möjlighet till räddning i den ’objektiva’ betraktelsen av historien”.103 Karaktären hos Schmitts verk framstår generellt på ett sätt som påminner om hur Cassirer beskriver Rousseau. Det är till större delen inte systematiskt och välordnat, utan interventionistiskt, som helhet är det fragmentariskt och svårtytt, ibland motsägelsefullt. Dess fokus på kritiska angrepp mot andra tänkare lämnar föga utrymme för eget kon-struktivt arbete och där sådant verkligen utförs är det ofta ofullständigt, dun-kelt, mångtydigt eller helt enkelt oklart. Däremot går det inte att ta fel på
rörelsen, den aktiva tanken, i dess dynamiska och fortsatta verkan på oss. Det
är denna rörelse och dess väg genom det politisk-teologiska problemkomplex det iscensätter och gestaltar som mitt arbete undersöker och skildrar. Frågan är hur själva sammansättningen av den politisk-teologiska konstruktion Schmitt bearbetar genom sitt verk ser ut, vilken sekularitet den försöker förstå och vilken sekularitet den själv utgör.
Jag betraktar därmed Schmitts författarskap som ett verk, som en verk-samhet, vilken jag kritiskt-hermeneutiskt rekonstruerar för en systematise-rande och historisesystematise-rande läsning av vilken typ av sekulariseringstes den politiska teologin avses beteckna. Det kan tyckas märkligt att ett så pass undersökt ämne som Schmitts författarskap skulle vara i behov av den typen av uttolkning, men här återfinns ett av skälen till att tala om ett politisk-teologiskt komplex i en något mer psykoanalytisk mening. Här föreligger någon form av sekularistisk förträngning. Schmitts ”förenande” av två sfärer,
103 ”Was sich hier für uns erschließt, das ist keine feste und fertige Doktrin; es ist vielmehr eine stetig sich erneuernde Bewegung des Gedankens – eine Bewegung von solcher Kraft und Leidenschaft, daß ihr gegenüber die Rettung in die Ruhe der »objektiven« historischen Betrachtung kaum möglich scheint.” Ernst Cassirer, ”Das Problem Jean-Jacques Rousseau”, i Aufsätze und kleine Schriften (1932-1935). Gesammelte Werke, Hamburger Ausgabe. Band 18, Felix Meiner Verlag, Hamburg, 2004, s. 3.
politik och religion, genom relaterandet av statsrätt till teologi, framställs ofta som en radikal innovation i kombinerandet av två kategorier utan histo-riskt sammanhang. Som jag visat ovan är själva denna kategorisering en his-torisk konstruktion, uppkommen under 1800-talet och idag ifrågasatt på bred front. Samtidigt utgjorde den ett av Schmitts angreppsmål. Ändå tycks den leva kvar inom schmittreceptionen. En mer postsekularistisk förståelse kräver en syn på religionen där den inte framställs som någon sorts apolitisk, nostalgisk eller reaktionär restprodukt, utan snarare som en produktiv kraft och en ”medkonstruktör” av moderniteten.104 Ur detta perspektiv kan en konfrontation med Schmitts tänkande också aktualisera och belysa sekula-rismens epistemologiska begränsningar.
Ett exempel på receptionens sekularism återfinns hos den politiske teore-tikern Mika Ojakangas, som kritiserar Meier men utan att ta upp dennes beroende av Strauss – ett drag som för övrigt, bör påpekas, tycks vara det öde som Meiers böcker generellt har mött: den straussianska horisonten försvin-ner och kritiken av teologin förstås istället i helt allmänna termer – och kon-staterar att även om Schmitt emellanåt använder sig av teologi så är hans teologi ”profoundly political”.105 Formuleringen antyder det grundläggande problemet med Ojakangas på många sätt förtjänstfulla studie.106 Hans avsik-ten är att analysera Schmitts relation till ”modern metafysik” genom en kontextualisering gentemot Arendt, Deleuze och Guattari, Foucault och så vidare. Men en modern metafysisk diskurs – den dialektiska teologin – som Schmitt de facto själv refererar till passerar inte som tillräckligt ”modern” i sammanhanget.
Det här allt för typiska tillvägagångssättet motiverar den fråga som utgör titel på en artikel av historikern Rudy Koshar: ”Var är Karl Barth i modern europeisk historia?” Den schweizisk-tyske reformerte teologen Barth (1886-1968) var lika viktig i sitt fält som exempelvis Adorno, Wittgenstein och Heidegger var i sina.107 Dessutom kan hans verk läsas som uttryckande slående likheter med delar av inte bara deras förvisso olikartade projekt, utan också
104 Sigurdson, Det postsekulära tillståndet, s. 9.
105 Ojakangas, A Philosophy of Concrete Life, s. 201. Emfas i original.
106 Visserligen finns det många teologer som skulle skriva under på att en i grunden politisk teologi inte är en giltig teologi – en försvarlig mängd av sådana teologer har publicerat kritiska arbeten kring teologiska aspekter hos Schmitt – men det är en tolkning av Schmitts tänkande med en inte helt okomplicerad relation till hans faktiska formuleringar eller för den delen till den teologi som Schmitt de facto refererar till.
107 Rudy Koshar, ”Where is Karl Barth in Modern European History?”, Modern Intellectual History, 5:2, 2008, s. 334.
med modernistisk estetik.108 Barths teologi uttrycker otvivelaktigt en distinkt modern erfarenhet och att placera det utanför 1900-talets tyska idéhistoria innebär en begränsad förståelse av periodens tänkande.109 Koshar menar att Barths relativa frånvaro från studier rörande den tiden är ett uttryck för den skugga sekularismen kastar över mycket historisk forskning.110
Nu är det visserligen så att det förekommer referenser till med Schmitt samtida teologi hos såväl Meier som några andra politisk-teologiskt oriente-rade schmittforskare, men det är påtagligt att detta aldrig tillåts bli en huvudsaklig kontext. Än värre är att Meier helt i linje med sin ovilja att skilja