Inledning: författningslärans politisk-teologiska struktur och karismaproblemetoch karismaproblemet

Det är en av politikens många urscener: en folksamling vid en marknadsplats, på ett torg, på ett slagfält, i ett härläger, i en sal eller på en idrottsplats. En person stiger fram, kanske kliver upp – på en sten, på ett podium, i en talarstol – och möts med ett öronbedövande jubel, ett jubel som indikerar utvaldhet och upphöjdhet, men också en förbindelse mellan de jublande och den bejublade. När den upphöjdes tal möter jublets acklamation grundläggs eller bekräftas så ett politiskt förbund. Denna acklamerande gemenskap kan kän-nas igen från såväl bilder av stadsstaters demokratiska valprocedurer som från de totalitära staternas entusiastiska folksamlingar. Vad ser vi i den acklame-rande gemenskapen – aktivitet eller underkastelse? Hur ser vi på dess förhål-lande till rättsliga strukturer – är massans entusiastiska tillrop en procedur som ingår i, överskrider eller till och med ersätter etablerade författningars föreskrifter? Ur acklamationsförfarandet framträder en avgörande politisk problematik som aktualiserar förhållandet mellan direktinflytande och representation, folklig entusiasm och författningsreglerade befogenheter. Vad innebär egentligen den kyrkliga församlingens ”amen”?

Ett sätt att diskutera förhållandet mellan rätt och entusiasm i acklamations-förfaranden skulle kunna vara i termer av karismatisk legitimitet. Frågan om karismatisk legitimitet och ledarskap som sociologiskt problem framträder explicit begreppsliggjort hos Max Weber kring tiden för första världskriget. Det diskuteras systematiskt och ges sin bestämning i den postumt utgivna

Wirtschaft und Gesellschaft och diskuteras i Politik als Beruf från 1919.

Pro-blemkomplexet kring karisman svarar i Webers politiska sociologi mot fråge-ställningar uppkomna ur demokratins utveckling med den allmänna rösträttens införande och hotet från olika revolutionära grupper. Diskussionen av Webers begrepp har fortsatt uppehållit sig vid likartade frågeställningar. I Franz Neu-manns banbrytande studie av det nationalsocialistiska statsbygget Behemoth från 1944 blev teorin om den karismatiska legitimiteten en förklaring till

tankarna bakom dess ”ledarskapsstat”.1 Begreppet har sedan dess fått en så pass allmän spridning att det frikopplats från den kontext det formulerades i, men det utgör fortsatt ett centralt tema i studiet av epokens politiska utveckling. Att teoretisera det under mellankrigstiden framväxande fascistiska ledarskapet i termer av karisma är ett väletablerat tillvägagångssätt.2 Hannah Arendt ifråga-satte dock om weberiansk karisma verkligen utmärkte en figur som Hitler och härledde denna föreställning till en fascistisk självförståelse.3 Förbindelsen mel-lan karismatisk legitimitet och auktoritära politiska rörelser är alltså teoretiskt etablerad, men inte självklar. En blick på tidens politisk-teoretiska diskurser ger vid handen att diskussionen berörde bredare frågor och i allra högsta grad berörde demokratiska statsskick.

I Politische Theologie hävdade Schmitt att alla betydelsefulla begrepp inom den moderna statsläran är sekulariserade teologiska begrepp. Bland statsrät-tens begrepp behandlades inom ramen för just den boken egentligen bara suveränitetsbegreppet. Som framkom i förra kapitlet kan frågeställningen i

Politische Theologie läsas mot Max Webers modernitetsanalys, som kritik av

den sekularisering genom kapitalistisk rationalisering Schmitt benämnde ”neutralisering och avpolitisering”. I detta kapitel kommer jag att visa hur

Politische Theologie och Schmitts författningsteori låter sig läsas som en kritik

av Webers begrepp om karismatisk legitimitet, som ett svar på ”en tomhet” i mitten av Webers teori.4 Medan jag i det föregående kapitlet fokuserade på sekulariseringstesens förhållande till rättsvetenskaplig rationalitet avser jag här närma mig begreppet om karismatisk legitimitet och hur Schmitt tar sig an detta begrepps problemområde i sitt författningsteoretiska arbete. För-fattningsläran kan betraktas som en mer aktiv politisk-juridisk applikation av den rättsvetenskapliga metateori som utformades av Schmitt i verk som

Der Wert des Staates und die Bedeutung des Einzelnen, Politische Theologie och Über die drei Arten des rechtswissenschaftliches Denkens med flera.

Denna praktiska applikation av Schmitts rättsvetenskap är naturligtvis välbeforskad, men dess politisk-teologiska aspekter berörs sällan. Ofta rör diskussionen om Schmitts politiska teologi i huvudsak rättsepistemologiska

1 Se Franz Neumann, Behemoth. The Structures and Practice of National Socialism, 1933-1944, Ivan R. Dee, Chicago, 2009, kapitel III.

2 Ett närmast paradigmatiskt exempel är essäerna i António Costa Pinto, Roger Eatwell och Stein Ugelvik Larsen (red.), Charisma and Fascism in Interwar Europe, Routledge, London och New York, 2007.

3 Se Hannah Arendt, The Origins of Totalitarianism, Harcourt, New York, 1994, s. 361 f., n. 57.

frågeställningar, emellanåt direktkopplad till de direkt politiska skrifterna, utan att faktiskt juridiska arbeten ägnas särskild uppmärksamhet. Faktum är dock att en närmare blick på Schmitts författningslära avslöjar politisk-teo-logiska begreppsbildningar bortom de inom receptionen synnerligen väldis-kuterade, som suveränitet och fiendskap. På området finns åtminstone två centrala teologiska referenspunkter, en som Schmitt ser och blottlägger i Webers arbete och en som Schmitt själv åberopar sig på för att konstruera sin författningslära för en demokratisk stat. Det är förvånande att den direkta kopplingen mellan dessa två teologiska referenser – för de visar sig också beröra samma idékomplex och i förlängningen relatera till samma teologiska debatt – sällan eller aldrig framkommer.

Ett likartat problem återfinns i diskussionen av Schmitts representations-berepp. Särskilt inom den engelskspråkiga receptionen av Schmitt tycks det ha utvecklats någon sorts konsensus om att begreppet i den ”sekulära”

Verfas-sungslehre (1928) kan läsas gentemot hur begreppet formuleras i den erkänt

politisk-teologiska essän Römischer Katholizismus und politische Form (1923).5

Den senare texten tillåts då utgöra en enkel bakgrund till utformandet av den personalistiska prägel som Schmitt ger representationsbegreppet, men begreppets politisk-teologiska laddning och betydelse försvinner.6 Jag menar att Schmitts representationsbegrepp har en specifik politisk-teologisk prägel, att denna prägel också kommer till uttryck i Verfassungslehre. Receptionen missar att se dessa sammanhang därför att de inte förhåller sig till den politisk-teologiska kontext Schmitt positionerar sig gentemot. Denna kontext blir i detta sammanhang särskilt synlig genom två för Schmitt helt centrala teolo-giska referenspunkter.

Den första referenspunkten handlar om den tyske rättshistorikerns och juris-ten Rudolph Sohm (1841-1917) och dennes kanske mest berömda verk

Kir-chenrecht, vilket utkom i två band, 1892 respektive 1923 (det andra postumt).

5 Se t.ex. Duncan Kelly, ”Carl Schmitt’s Political Theory of Representation”, Journal of the History of Ideas, 65:1, 2004, Victoria Kahn, ”Hamlet or Hecuba: Carl Schmitt’s Decision”, Representations, 83, 2003, och John P. McCormick, Carl Schmitt’s Critique of Liberalism, särskilt kap. 4.

6 Undantag finns, men exempelvis David Bates, ”Political Theology and the Nazi State: Carl Schmitt’s Concept of the Institution”, Modern Intellectual History, 3:3, 2006, och Stephanie Frank, ”Re-imagining the Public Sphere: Malebranche, Schmitt’s Hamlet, and the Lost Theater of Sovereignty”, Telos 153, 2010, förankrar de politisk-teologiska sambanden hos Schmitts franska inspirationskäl-lor, Maurice Hauriou (1856-1929) respektive Abbé Sieyès (1748-1836). Därmed ignorerar de den mycket mer direkta och Schmitt närstående kontext som kulturprotestantismen utgör. Denna kontext förmår mycket tydligare belysa sammanhanget mellan Römischer Katholizismus und poli-tische Form och Verfassungslehre politisk-teologiskt. Den gör det dessutom möjligt att få en bättre

I essän ”Die vollendete Reformation” från 1965 kallar Schmitt Sohm för ”den siste tyske rättslärde med djup och universell verkan”.7 Om Sohm skriver Schmitt dessutom i sin dagbok i september 1948 att denne är ”fader till läran om den karismatiske ledaren; det handlar inte om Max Weber, det handlar om Rudolf [sic] Sohm”.8 Schmitt upprepar detta offentligt i en recension av en avhandling om Sohm från 1965.9 Weber anger själv Sohms betydelse för analysen av karis-man i Wirtschaft und Gesellschaft, även om Weber utvecklar och för den vidare, något jag återkommer till nedan. Sohms betydelse för Weber har dock fått täm-ligen liten uppmärksamhet i weberreceptionen.10 I Glossarium skriver Schmitt vid flera tillfällen att han uppmanat yngre kollegor att på allvar läsa Sohm. Han understryker att ”R. Sohms efterlämnade band II av kyrkorätten är en skattkista för alla problem inom författnings- och förvaltningsrätten”.11 När han i inled-ningen till Politische Theologie II kallar sin vän kanonisten Hans Barion för ”en jurist av Rudolph Sohms rang” är det en uppenbar hedersbetygelse.12 Till sist kan det nämnas att Schmitts ”skolastiska övervägande”, ”Die Sichtbarkeit der Kirche” från 1917, redan i sin titel antagonistiskt riktar in sig på Sohms mest avgörande tes från Kirchenrecht I, även om essän inte nämner Sohm vid namn.13

Trots detta är relationen mellan Schmitt och Sohm märkligt nog i stort sett outforskad.14 Detta har tagits som intäkt för att härleda den ”karismatiska

7 Carl Schmitt, ”Die vollendete Reformation”, i densamme, Der Leviathan in der Staatslehre des Thomas Hobbes. Sinn und Fehlschlag eines politischen Symbols, Klett-Cotta, Stuttgart, 2003 [1965], s. 155.

8 ”der Vater der Lehre vom charismatischen Führer; es handelt sich nicht um Max Weber; es handelt sich um Rudolf Sohm.” Schmitt, Glossarium, s. 199.

9 Carl Schmitt, recension av Andreas Bühler, Kirche und Staat bei Rudolph Sohm, Das historisch-politische Buch, 14, 1966, s. 306.

10 Om Webers förhållande till Sohm alls nämns är det generellt i förbigående. Exempel på mer meto-diskt närmande till relationen existerar dock, se t.ex. David Norman Smith, ”Faith, Reason, and Charisma: Rudolf Sohm, Max Weber, and the Theology of Grace”, Sociological Inquiry, 68:1, 1998, och Peter Haley, ”Rudolph Sohm on charisma”, The Journal of Religion, 60:2, 1980.

11 ”R. Sohms nachgelassener Band II des Kirchenrechts ist eine Fundgrube für alle Probleme des Ver-fassungs- und Verwaltungsrechts.” Schmitt, Glossarium, s. 166. Emfas i original.

12 Schmitt, Politische Theologie II, s. 9.

13 Se Carl Schmitt, ”Die Sichtbarkeit der Kirche. Eine scholastische Erwägung”, i densamme, Carl Schmitt. Die Militärzeit 1915 bis 1919. Tagebuch Februar bis Dezember 1915. Aufsätze und Materialien, Akademie Verlag, Berlin, 2005 [1917].

14 Omnämnanden av Sohm brukar om de förekommer ske i förbigående. Karaktäristiska exempel är Norbert Bolz, som nämner Sohm som ”den weberska karismateorins kronvittne” i ”Charisma und Souveränität”, s. 252, eller G.L. Ulmen som är mer utförlig, men inte gör någon större sak av tri-angeln Sohm-Weber-Schmitt än att nämna och pliktskyldigt redogöra för några av Schmitts refe-renser till Sohm, se G.L. Ulmen, Politischer Mehrwert. Eine Studie über Max Weber und Carl Schmitt,

världsbild” som sägs utmärka nationalsocialismen ”lika mycket ur evangelisk teologi” (efter Sohm) som ur ”schmittiansk politisk teologi”.15 Påståendet är i sig intressant nog för att föranleda vidare undersökning och blir knappast mindre intressant av Neumanns iakttagelse att Schmitts politiska teori ådrog sig skarp kritik, då den inte i tillräckligt hög grad förmådde ge uttryck för den nationalsocialistiska föreställningen om den karismatiska förbindelsen mel-lan ledaren och hans tyska folk.16 Den inledande uppgiften för detta kapitel blir att redogöra för hur triangeln Sohm-Weber-Schmitt konstitueras och därefter visa hur denna teologiska förbindelse förhåller sig till Schmitts författningslära.

Den andra teologiska referensen är relaterad till Schmitts användande av begreppet acklamation (och i förlängningen också begreppet ekklesia) i

Ver-fassungslehre, men med hänsyn tagen till den mindre kända skriften Volksentscheid und Volksbegehren från 1927. Den teologiska referensen här är

en av Schmitts närmaste vänner och mest avgörande teologiska influenser – den under 1920-talet i Bonn verksamme protestantiske professorn Erik Peterson (1890-1960). Relationen mellan Schmitt och Peterson har studerats tämligen utförligt, särskilt inom receptionen av Peterson. Där finns dock en stark tendens till att dra upp skiljelinjerna mellan dem, främst utgående från Petersons kritik av Schmitt i Der Monotheismus als politisches Problem från 1935. Just den skriften återvänder jag till i mitt sista kapitel. Här kommer jag istället fokusera på hur Schmitt knyter an till Petersons studie av acklamatio-nens roll i fornkyrkans rättsliga författning och hur den senare visar sig vara nära förbunden med den diskussion Weber förhåller sig till via Sohm. Schmitt skriver i Politische Theologie II 1970 att Peterson själv aldrig hade intresserat VCH Acta Humaniora, Weinheim, 1991, s. 114 f., 159, 187. Även Franz Neumann nämner Sohms betydelse för den auktoritära uttolkningen av karisma inom den tyska fascistiska traditionen, Neumann, Behemoth, s. 4 och 486, n. 48. Notera att Neumann inte för samman Sohm och Weber eller för den delen diskuterar Webers karismabegrepp. Vare sig Sohm eller Weber förekommer i André Habisch, Autorität und moderne Kultur. Zur Interdependenz von Ekklesiologie und Staatstheo-rie zwischen Carl Schmitt und James M. Buchanan, Ferdinand Schöningh, Paderborn, 1994. Ett undantag är Jennifer Rust, ”Political Theologies of the Corpus Mysticum: Schmitt, Kantorowicz, and de Lubac” I Graham Hamill och Julia Reinhard Lupton (red.), Political Theology and Early Modernity, The University of Chicago Press, Chicago och London, 2012, s. 108, där Schmitts begrepp om katolicism härleds ur den antikatolska wilhelminska kontexten, med andra ord ur ”kulturprotestantismen”.

15 David Norman Smith, ”Charisma and Critique: Critical Theory, Authority, and the Critique of Political Theology”, i Harry F. Dahms (red.), Current Perspectives in Social Theory vol. 29: The Diver-sity of Social Theories, Emerald Group Publishing Limited, Bingley, 2011, s. 45.

sig för den stora betydelse som hans arbete hade för förståelsen av Webers karismatiska legitimitet.17

Det nu följande kapitlet inleds med en diskussion av den kontext som Rudolph Sohm utgör för Webers karismabegrepp. Därefter presenterar jag viktiga drag i Schmitts författningslära som berör hans politiska teologi, för att sedan anknyta till Erik Petersons historiska arbete med frågan om urkyr-kans författning från 1920-talet. Kapitlet avslutas med en undersökning av begreppet representation i Schmitts författningsteoretiska verk, särskilt i förhållande till hans essä om katolska kyrkan som paradigmatisk politisk form, vilket i sin tur leder över till en diskussion av Schmitts begrepp om