Inledning: mot en problembestämning för Politische

Theologie

I Weimarrepublikens författning återfanns under artikel 48 följande formule-ring: ”Rikspresidenten kan, då den offentliga säkerheten och ordningen allvar-ligt störs eller hotas, ingripa med de för återställandet av den offentliga säkerhe-ten och ordningen nödvändiga åtgärderna, om så krävs med hjälp av vapenmakt.”1

Vad som där beskrivs är, kort och gott, de juridiska förutsättningarna för undan-tagsåtgärder vid allvarliga kristillstånd. Frågan om makten över undantagstill-ståndet och suveränitetens egentliga betydelse samt rättsliga lokalisering var inte ett abstrakt specialintresse i Tyskland under den här perioden. Vapenstillestån-det i november 1918 och kejsarens abdikation följdes av väpnade arbetaruppror i Berlin och Leipzig, ett omfattande inrättande av soldatråd i armén och flottan samt utropandet av en socialistisk rådsrepublik i Bayern. Det tyska revolutions-försöket nedkämpades brutalt av högerextrema frikårer och armén under vin-tern och våren 1918-19.2 Weimarrepublikens nya författning antogs i augusti 1919, men den politiska instabiliteten skulle komma att bestå ända fram till 1933. Ett kuppförsök våren 1920, ”Kappkuppen”, besegrades av en landsomfat-tande generalstrejk. Weimarperiodens ökända inflation och svårigheterna med att betala den tyska utlandsskuld som uppkommit genom Versaillesfredens krav på krigsskadestånd skapade återkommande ekonomiska kriser, särskilt från 1922 och framåt.3

1 ”Der Reichspräsident kann, wenn im Deutschen Reiche die öffentliche Sicherheit und Ordnung erheblich gestört oder gefährdet wird, die zur Wiederherstellung der öffentlichen Sicherheit und Ordnung nötigen Maßnahmen treffen, erforderlichenfalls mit Hilfe der bewaffneten Macht einschreiten.” Weimarförfattningens Artikel 48, i Die Verfassung des Deutschen Reichs vom 11. August 1919, Reclam, Ditzingen, 2000, s. 18 f.

2 En del bedömare går så långt som att kalla kampen mellan frikårer och revolutionärer under vintern 1918/-19 för ett inbördeskrig, se Henry Friedlander, The German Revolution of 1918, Garland Publishing Inc., New York och London, 1992, kapitel XII.

3 Historikern Pierre Broué har visat att den tyska revolutionens förlopp kan utsträckas till att omfatta perioden 1917-23 och att KPD, det tyska kommunistpartiet, så sent som hösten 1923 aktivt arbe-tade för och trodde på en nära förestående proletär revolution i Tyskland. Se The German Revolution

Ovan citerade Artikel 48 ur författningen gav rikspresidenten långtgå-ende befogenheter, som möjligheten att upphäva en rad personliga fri- och rättigheter, bland annat yttrandefriheten, brevhemligheten, församlings-friheten, föreningsfriheten och rätten till egendom. Ett exempel på hur en order i enlighet med artikel 48 kunde se ut är den som utfärdades den 8 december 1931. Förutom att förbjuda demonstrationer och bärandet av partiuniformer innehöll presidentdekretet order om obligatoriska löne-sänkningar, sänkta pris- och räntenivåer, nedskärningar av statliga utgifter och kraftigt höjda skatter. Tidskriften The Economist beskrev några dagar senare åtgärderna som ett ingripande mot ekonomisk frihet utan jämförelse utanför Sovjetunionen.4

Samtidigt underströk artikel 48 i författningen att ”[å]tgärderna skall på riksdagens begäran träda ur kraft”.5 Det förelåg alltså en oklarhet kring var det yttersta beslutet rörande undantagstillståndet egentligen låg, eftersom riksdagen formellt ägde makten att inlägga veto mot presidentens åtgärder. I praktiken visade sig dock riksdagspartierna vara för splittrade för att kunna utgöra en effektiv motmakt mot presidentämbetet. Under republikåren skulle artikel 48 därför komma att användas flitigt för att låta presidenten regera direkt, via dekret, istället för via överenskommelser i riksdagen. Detta bidrog till den brett accepterade föreställningen om att presidentens aukto-ritet skulle kunna utgöra en stabiliserande motvikt till ett oenigt parlament, oförmöget att kompromissa i frågor av avgörande vikt.

Faktum är att rikspresidentens roll och befogenheter inom ramen för wei-markonstitutionen på många sätt liknade en konstitutionell monarks, vilket föranledde tal om ett Ersatzkaisertum, ”ersättningskejsardöme”. Det har häv-dats att presidentämbetets auktoritära befogenheter kraftigt bidrog till den katastrofala situation i vilket det nazistiska maktövertagandet kunde äga rum. Samtidigt utgjorde riksdagens möjlighet att överpröva och stoppa rikspresi-dentens åtgärder en politisk kompromiss som formellt var avsedd att hindra en närmast oinskränkt presidentmakt.6 Det är möjligt att båda tendenserna, en

1917-1923, Haymarket Books, Chicago, 2006. Weimarrepublikens historia låter sig grovt delas upp i tre faser – en inledande (1918-23) och en avslutande (1930-33) krisperiod och däremellan en period av relativ stabilitet (1924-1929). Indelning föreslås av Eric D. Weitz, Weimartyskland. Löfte och tragedi, Dialogos, Stockholm, 2009, s. 79.

4 Adam Tooze, The Wages of Destruction. The Making and the Breaking of the Nazi Economy, Penguin Books, London, 2007, s. 22.

5 ”Die Maßnahmen sind auf Verlangen des Reichstags außer Kraft zu setzen”, Die Verfassung des Deutschen Reichs, s. 19.

vida spridd auktoritär statsuppfattning och ett svagt partiväsende med bris-tande kompromissvilja, gav uttryck för en politisk kultur i vilken demokratisk suveränitet blev svår eller till och med omöjlig att utöva.7

Schmitts Politische Theologie. Vier Kapitel zur Lehre von der Souveränität författades i denna politiska kontext. I boken formulerar Schmitt två av sina mest berömda teser. Den första är att ”[s]uverän är den som beslutar över undantagstillståndet”.8 Den andra lyder ”[a]lla betydelsefulla begrepp inom den moderna statsläran är sekulariserade teologiska begrepp”.9 Frågorna om suveränitetens väsen och statslärans sekularisering hänger samman: Schmitts främsta diskussioner i verket gäller undertitelns suveränitetsbegrepp. Däre-mot blir den andra tesen inte riktigt utredd som möjligt allmänt forsknings-program. Följande kapitel syftar till att blottlägga hur Schmitts definition av suveräniteten och hans sekulariseringstes förhåller sig till några centrala intellektuella strömningar i det tidiga 1900-talets Tyskland.

Schmitts definition av suveränitetsbegreppet i Politische Theologie är på en och samma gång ett återknytande till en tradition och dess omsättande i en modern situation. Som Schmitt skriver bygger han egentligen bara vidare på en tämligen oomstridd definition av suveränitet som högsta, rättsligt oavhängiga och icke härledbara makt.10 En sådan idé om suveräniteten låter sig dock hanteras som enbart en formel, möjlig att applicera under vilka omständigheter och i vilka sammanhang som helst. Det problematiska i företaget består i att göra det i en tid då den parlamentariska demokratin nyligen etablerats som statsform och då maktdelningens rättsliga principer ofrånkomligen begränsar den exekutiva maktens möjligheter. Frågan om suveräniteten var som sagt ett konkret problem i Weimarförfattningen, men Schmitt knöt detta problem till den samtida rättsvetenskapens och politikens form. För Schmitt förenades rättsvetenskap, dominerad av rätts-positivismen, och liberalism inom ramen för vad han kallar en historiskt bestämd metafysik.

7 Just artikel 48 i weimarförfattningen föranledde den första djupgående akademiska behandlingen av Schmitt på svenska – se Lars Frykholms avhandling Studier över artikel 48 i weimarförfattningen, Almqvist & Wicksell, Uppsala, 1942. Frykholm tar dock inte upp Schmitts Politische Theologie. Frykholm står förmodligen även för den första presentationen överhuvudtaget av Schmitt på svenska, se ”Carl Schmitts staträttslära”, Statsvetenskaplig tidskrift för Politik-Statistik-Ekonomi, nr. 37, 1934.

8 ”Souverän ist, wer über den Ausnahmezustand entscheidet”, Schmitt, Politische Theologie, s. 13.

9 ”Alle prägnanten Begriffe der modernen Staatslehre sind säkularisierte theologische Begriffe.”, Schmitt, Politische Theologie, s. 43.

Denna ”metafysik”, som kommer till uttryck inom såväl rättspositivism som liberal parlamentarism, förmår inte förstå suveräniteten och undan-tagstillståndet eftersom den föreställer sig att den ska kunna upprätta all-mängiltiga regler utan undantag, begränsa statlig auktoritet och hävda en politisk ordning där rena normer ska styra samhället. Men det är viktigt att hålla fast vid att Schmitt är övertygad om att detta inte betyder en absolut relativisering av rätten, en irrationalism i linje med de postromantiska svär-merier som var legio i hans samtid – i själva verket bygger hela hans resone-mang på en övertygelse om att en rationell förståelse faktiskt kan göra reda för undantagstillståndet, om än en rationalitet av särskild form.

Schmitts formuleringar om suveränens yttersta befogenheter var alltså långt ifrån resultatet av abstrakta resonemang utifrån ett hypotetiskt kristill-stånd. I själva verket relaterade de till högst aktuella politiska problem och en mycket levande juridisk debatt. Andra framstående jurister som den liberale rättspositivisten Hans Kelsen (1881-1973) och socialdemokraten Herman Heller (1891-1933) försökte på olika sätt aktivt hantera suveränitetsproble-met.11 Frågan om undantagstillståndets juridiska status aktualiserar en svår problematik i en modern politisk kontext. Särskilt svår är frågan för en parla-mentarisk demokrati. Ytterst sett handlar det om hur grundläggande regler för maktdelning och grundlagsskyddade rättigheter ska relateras till samhäl-lelig makt, politisk vilja och den sociala situation inom ramarna för vilken den politiska makten ska utövas. Frågan om undantagstillståndet gäller lagens beroende av extralegala inslag för att fungera. För en del, Hans Kelsen exempelvis, var det extralegala helt utan juridisk relevans, något rättsveten-skapligt omöjligt som borde elimineras ur rättsläran och i praktisk juridisk politik avgränsas i största möjliga mån. För andra, som Carl Schmitt, var rättens extralegala dimensioner något fundamentalt och högst angeläget för rättsvetenskapen att kunna begreppsliggöra.

Innehållet i Politische Theologie kan, åtminstone när det gäller de två första kapitlen, sägas röra sig inom ramarna för den etablerade rättsvetenskapen. Schmitt sysselsätter sig med suveränitetens problem inom ramen för den unga Weimarrepublikens författning och rättsvetenskap. Han gör gällande att den rättspositivistiska skolan varit oförmögen att förstå suveränitetens problem och att denna oförmåga i sin tur påverkat den nya statens författning. Det råder oklarhet kring suveräniteten, både när det gäller författningens skrivning

11 För en översikt av debatten dem och Schmitt emellan, se David Dyzenhaus, Legality and Legitimacy. Carl Schmitt, Hans Kelsen and Hermann Heller in Weimar, Clarendon Press, Oxford, 1997. I kapit-let nedan förhåller jag mig enbart till Schmitts kritik av Kelsen.

och i de rättsvetenskapliga system som ska försöka göra reda för den. I det tredje kapitlet av Politische Theologie försöker Schmitt teckna vad han kallar en ”begreppssociologisk” bakgrund till suveränitetsbegreppet och därmed ge en bättre bild av vilken sorts vetenskaplig hållning som skulle kunna förklara suve-ränitetens irrationella moment inom ramen för ett rationellt system, det vill säga ett system som inte underkastats den moderna rationalismens reduktio-nism.12 Bokens fjärde och avslutande kapitel ger verket en politisk program-matik och sätter de vetenskapsteoretiska resonemangen – med Schmitts ord ”metafysiken” – i ett samtida sammanhang av skärpta politiska motsättningar.

Min inledning ovan har redan förklarat den antinomi som uppstått inom receptionen av Schmitts verk, inte minst Politische Theologie. Detta kapitel kommer därför sträva efter att upprätthålla det både-och jag föreslagit som ett sätt att bättre förstå Schmitts intentioner. När det gäller antinomins gestaltning i Politische Theologie kan den sammanfattas som den synbara oförenligheten i kritiken av Hans Kelsen och rättspositivismen med andra utgåvans förord och dess referens till teologerna Friedrich Gogarten (1887-1967) och Heinrich Forsthoff (1871-1942). Sammanhanget blir mer begripligt om man tar hänsyn till Schmitts sekulariseringstes och dess rela-tion till den allmänna debatt om sekulariseringen som försiggick i Tyskland under det tidigare 1900-talet. Jag menar att Max Webers (1864-1920) sociologi är att betrakta som en framträdande exponent för denna diskus-sion, särskilt givet dess nära förhållande till Ernst Troeltschs (1865-1923) religionssociologiska studier av kristendomens historia, det senare ett pro-jekt i skottgluggarna för Gogarten och Forsthoff.

Jacob Taubes ser en sorts parallell mellan Schmitts och den dialektiska teologins positioner gentemot vad han kallar ”en kulturprotestantisk syn-tes”, till vilken han räknar Weber och dennes sekulariseringsteori.13 Taubes är något för svepande och relationerna något mer komplicerade än vad

12 Schmitts ord är ”Soziologie von Begriffen”, se Politische Theologie, s. 50.

13 Jacob Taubes, Die Politische Theologie des Paulus, s. 87. Formuleringen ”kulturprotestantisk syntes” tycks vara Taubes egen. Begreppet ”kulturprotestantism” är av oklar härkomst och brukar generellt tillskrivas den dialektiska teologins förgrundsfigurer, hos dem använt för att namnge den föregå-ende liberalteologiska generationens försök att uppnå en kompromiss mellan religion och kultur. Begreppet har dock äldre rötter än så, se Friedrich Wilhelm Graf, ”Kulturprotestantismus. Zur Begriffsgeschichte einer theologiepolitischen Chiffre”, i Archiv für Begriffsgeschichte, Band XXVIII, 1984 s. 214-268. Syntes-ledet hämtar Taubes förmodligen från Ernst Troeltsch, vars idé om kristen-domens historia som en rad synteser med olika samhällsformer utgjorde ett ledande exempel på nämnda ”kulturprotestantism”. Begreppet kan sägas beteckna en sorts kulturell och intellektuell hegemoni i det wilhelminska Tyskland, formad i svallvågorna efter Bismarcks Kulturkampf mot katolicismen under 1870-talet.

hans idéhistoriska skiss ger vid handen, men den kulturprotestantiska syn-tesen utgör en god kontext för att förstå Schmitts modernitetskritiska rättsteori. Läser man Schmitts verk, särskilt Politische Theologie, mot denna bakgrund blir vad som för en sekularistisk läsare framstår som en ”förbin-delse” mellan två domäner, teologin och rättsvetenskapen, något mindre mystiskt och mer historiskt begripligt. Jag tar Taubes utsaga som utgångs-punkt och går in för att reda ut hur den så kallade kulturprotestantistiska syntesen kan bidra till att förstå varför Schmitt formulerar ”politisk teologi” som ett svar på undantagstillståndet som rättsvetenskapligt problem. Men som jag kommer visa är Taubes identifikation av ett sammanhang mellan Schmitt och den dialektiska teologin i ljuset av deras kritik av kulturprote-stantiskt tänkande inte oproblematiskt och behöver nyanseras.

Jag inleder med att beskriva den bakgrund som Schmitts problemställ-ning har i Webers sociologiska diskussion om sekularisering och rationali-sering. Den senare förses också med en kompletterande utläggning av några huvuddrag i den modernitetsteori som formulerades av Troeltsch. Tillsammans förklarar Weber och Troeltsch vad som här åsyftas med kul-turprotestantism. Därefter visar jag på hur Kelsens arbete kan betraktas som ett till Schmitt konkurrerande försök att möta den utveckling Weber beskrivit. Sedan visar jag hur Schmitts analys av den moderna rättsveten-skapens läge svarar mot hans tänkande om politisk teologi och sekularise-ringen. På detta följer en redogörelse för sekulariseringsproblematiken inom ramarna för den teologiska kritiken av den protestantiska teologin inom den kulturprotestantiska syntesen. Kapitlet avrundas med en dis-kussion av förhållandet mellan Schmitt och kulturprotestantismen.

2. Max Webers negativa politiska teologi: sekularisering och

rationalisering

De tre första kapitlen i Politische Theologie publicerades 1923 i en minnes-skrift dedikerad till Max Weber under titeln ”Soziologie des Staatsbegriffes und Politische Theologie”. Reinhard Mehring beskriver det som att dessa tre första kapitel från minnesskriften utgör Schmitts vetenskapliga svar på Weber och att han där visar vad han lärt sig av den förstående sociologin, medan ”programskriftens” fjärde kapitel utgör ett steg utöver detta veten-skapliga program, en deklaration av ett politiskt program.14 Långt senare,

14 Mehring, Carl Schmitt, s. 124. Politische Theologie publicerades som självständig skrift 1922, men färdigställdes efter bidraget till minnesskriften.

1974, skulle Schmitt skriva i ett brev att ”temat ’Max Weber’” ännu inte var obsolet och att detta ”tema” utgjordes av ”politisk teologi – vare sig mer el-ler mindre”.15

På vilket sätt skulle Weber kunna läsas som ”politisk teologi”? En viktig aspekt verkar för Schmitt ha varit att Webers förstående sociologi utma-nade rent materialistiska förklaringar med sitt intresse för analys av de meningshorisonter som omger mänskligt handlande. Till detta hörde Webers omfattande religionssociologiska studium, från vilket insikter kom att överföras även på rättssociologiska och politisk-teoretiska resonemang. Men av lika stor vikt var förmodligen att Webers modernitetsteori inbegri-per ett sekulariseringsnarrativ, tätt knutet till den process av rationalisering han bland annat beskrivit som en ”avförtrollning” av världen.16 Den kanske mest kända studie som driver denna tes är undersökningen av förhållandet mellan Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, ursprungligen publicerad i två delar 1904 och 1905.17

Weber beskriver här i en historisk exposé hur den moderna kapitalismen vuxit fram genom en viss form av rationalisering av arbetsorganisering och ekonomi, som i sin tur framträtt ur protestantiska föreställningar om gudomlig försyn och det Weber kallar en ”inomvärldslig askes”. Kapitalis-men, ”den mest skickelsedigra makten i vårt moderna liv”, med Webers ord, är ytterst en produkt av ”ett ekonomiskt systems ethos” – och detta ”ethos” har gestaltat sig ur ”protestantismens rationella etik”.18

Denna ”rationella etik” utgår från den ursprungligen puritanska före-ställningen om ”det inomvärldsliga livet som ett kall”.19 För puritanerna ledde Guds kall inte längre ut ur världen, in i kyrklig tjänst eller klostren, utan till världsligt, vardagligt arbete. En bidragande orsak till denna över-gång var kalvinismens radikala syn på predestinationsläran. Calvin betrak-tade det som meningslöst och som något av en skymf mot Guds majestät att försöka anlägga jordiska måttstockar på den gudomliga viljan. En del av

15 Ur ett brev till Hans-Dietrich Sander.:”Das Thema ‹Max Weber› ist noch längst nicht obsolet; es ist das Thema ‹Politische Theologie› – nicht mehr und nicht weniger”, citerad i Mehring, Carl Schmitt, s. 128.

16 Max Weber, Wissenschaft als Beruf, i Max Weber Gesamtausgabe. Abteilung I: Schriften und Reden. Band 17, J.C.B. Mohr, Tübingen, 1992, s. 109.

17 I tyskt original Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus, här refererat i svensk över-sättning som just protestantiska etiken och kapitalismens anda.

18 Max Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Argos, Lund, 1978, över. Agne Lund-quist, s. 9, 14. Verket publicerades som sagt ursprungligen i två delar 1904 och -05, i redigerad volym 1920. Den svenska översättningen följer 1934 års utgåva i Webers samlade skrifter.

mänskligheten blir frälst och andra fördömda, men vilka som tillhör vilken grupp kan inte avgöras i detta liv. Guds vilja, som är absolut fri, kan inte förändras av mänsklig påverkan och Guds nåd kan därför inte vinnas med hjälp av världsliga gärningar.20 Denna nedvärdering av världsligt handlande kan tyckas svår att förena med just den upphöjelse av en värdslig rationali-tet som Weber menar utmärkte den kapitalistiska andan. Förbindelsen återfinns i omvärderingen av det världsliga kallet. Den kristnes uppgift är enligt kalvinismen att efter bästa förmåga öka Guds ära i världen – och därför önskar Gud en social prestation av den kristne. Aktiviteten i världen är i sin helhet ett arbete till Guds större ära.21 Dessutom visade sig den stränga predestinationsläran vara psykologiskt svåruthärdlig. I kalvinis-mens spår manades därför människor att i daglig kamp tillkämpa sig en individuell visshet om utvaldhet och frälsning, eftersom bristande visshet kunde betraktas som bristande nåd. För uppnåendet av individuell visshet rekommenderades en intensiv världslig aktivitet, vilken framställdes som det främsta medlet att nå en inre visshet om sin frälsning.22

Weber beskriver det som framväxten av en idé om att Gud hjälper de som hjälper sig själva, eller snarare att kalvinisten själv tvingas skapa sig vissheten om sin egen frälsning.23 Det vardagliga livet underkastades där-med en konsekvent metod för försäkrande om frälsningen.24 Det var inte längre ånger och botgöring, utan konsekvent och strikt disciplin som skulle utmärka den rättrogne. Arbetsiver och sparsamhet blev den världs-liga askesens uttryck, något som gynnade tendenser till en ekonomiskt rationell livsföring.25 Det världsliga livet får en upphöjd status, till priset av att det underkastas denna rationella disciplin. Slösaktighet framstod plötsligt som etiskt förkastligt, medan det rationella förvärvet framstod som inte bara legitimt, utan även föredömligt. På det viset formades ”en specifikt borgerlig ekonomisk etik”.26 Denna ekonomiska etik har därefter kommit att slutgiltigt frigöra sig från sitt religiösa sammanhang, blivit en anda obunden av den protestantiska etik som gav den form. I vad som kan beskrivas som en ambivalent defaitism konstaterar Weber att den segerrika kapitalismen genom tekniska framsteg och samhällslivets rationalisering