Signe, som tidigare räknat med att försörja sig som självständig yrkeskvinna, hamnade i och med äktenskapet med Axel Höjer i en mer komplicerad situa-tion. Detta ledde till att hon i vissa avseenden kom att omvärdera sin feminis-tiska position. Redan strax efter deras förlovning, julen 1919, skrev hon i ett brev till Axel att hon funderat över svåruppnåeliga dygder som ödmjukhet och självförgätelse, att hon tänkt på alla kvinnor som likt hennes egen mamma job-bar och sliter i tysthet utan att märkas och att hon, genom kärleken till Axel, börjat inse att det ligger något gott och rentav eftersträvansvärt i denna typ av uppoffring.131
Samtidigt kunde hon ironisera över gester från närstående som tycktes anty-da att hennes förlovning i ett skulle transformera henne till en intellektuellt ointresserad hemmafru. Hon påpekade till exempel syrligt att hon fått så myck-et husgeråd i julklapp att man kunde tro att folk känt till förlovningen myck-ett år i förväg. ”Ja, här skall bli huslighet. Alla hade bums upphört att ge mig en enda bok.”132
Under våren före bröllopet och flytten till Hagalund uttryckte Signe trots allt en viss oro och tvekan inför äktenskapet och den traditionella kvinnoroll det hotade att föra in henne i. Axel försökte gjuta olja på vågorna genom att tolka hennes drömmar om utlandsresor som symboler för ”din gamla syn på din framtid om fri och obunden verksamhet – i stället för den som nu väntar dej, arbete bundet av hänsyn till make och barn. Men, kära, fast moderskapet ej ses på ännu som det borde göras, offer kommer det alltid att bli. Rikare skall du bli genom offret.” Han intygade att hans kvinna inte skulle behöva känna någon konflikt mellan ”självhävdelsen och släktkravet”: hon borde klara av både
129 Se Höjer, Vägen till Hagalund; Höjer, Mellan två världskrig, s. 98; Höjer, ”Ur J. Axel Höjers min-nen”, s. 353. Om samarbetssvårigheter med hembiträden, se diverse brev i SAHA, 3b vol. 5; SAHA, 3b vol. 6; SAHA, 3b vol. 8; SAHA, 3b vol. 17.
130 Höjer, Vägen till Hagalund, 105, 166–169, 180; ABF Verksamhetsberättelse 1922–1923, s. 6, 9–10. Se även diverse brev till Louise Dahl i SAHA, 3b vol. 17. ABF använde sig även av skolsalar och gymnastiklokaler, se ABF Verksamhetsberättelse 1922–1923, s. 6.
131 Brev från Signe Dahl till Axel Höjer 23 dec 1919, SAHA, 3b vol. 4. 132 Brev från Signe Dahl till Axel Höjer 25 dec 1919, SAHA, 3b vol. 5.
te och barnafostran, och om barnen tidvis skulle kräva mer än hon tänkt sig var det inget verkligt problem.133
Barnafödandets och barnavårdens centrala roller i det Signe och Axel Höjer uppfattade som sina professionella uppgifter hjälpte ofrånkomligen till att defi-niera ramarna för de mer privata sidorna av det gemensamma livsprojektet. I linje med sina målsättningar för samhället i stort satte de här som mål att bilda en egen familj, förebildligt om än inte överdrivet stor. Parallellt med konstruk-tionen av en samhällelig barnavård sysselsatte sig således Axel och i synnerhet Signe Höjer med att göra familj på ett mer konkret sätt. Mellan 1921 och 1925 föddes fyra barn, tre pojkar och en flicka, i rask takt. I mars 1921 föddes äldste sonen Nils-Tomas på matbordet hemma i Hagalund. Hemförlossningen var tänkt som ett sätt att solidarisera sig med kvinnorna i Hagalund, men komplika-tioner i samband med förlossningen gjorde att Signe i fortsättningen utnyttjade sina möjligheter att föda under bekvämare förhållanden. Julen 1922 föddes andre sonen Jon med hjälp av en ”utomordentlig” barnmorska och tre år senare föddes tvillingarna Boel och Björn på BB.134
Axel Höjer hade många åsikter om barnens vård. Stödd på sin auktoritet som läkare gav han bestämda råd om amning och sömnvanor och senare om mat, vitaminer, sol och kalla bad.135 Men barnen blev Signes huvudansvar, och kom framför allt att transformera hennes tillvaro. Ansvaret för barnen skapade ytterligare begränsningar för hennes professionella karriär. Dessa begränsningar var förvisso relativa. Som sagt hade paret Höjer till skillnad från de familjer som omgav dem i Hagalund råd att anlita hemhjälp. Under barnens uppväxttid pa-raderade en rad hembiträden förbi – i regel handlade det om en barnsköterska och en kokerska.136 Bevarade brev visar emellertid att både Signe och Axel Hö-jer ofta hade svårt att samarbeta med sina hembiträden, och hade svårt att hitta unga kvinnor som ville anpassa sig till parets ideal i fråga om skötsamt leverne, effektivitet och punktlighet.137 Dessutom föreställde sig paret Höjer att deras privilegierade situation medförde en plikt att arbeta hårdare än andra männi-skor. De tycks ha sett det som så att ekonomiska och sociala fördelar tillsam-mans med deras särskilda expertis placerade dem i ett slags avantgardeposition, som gjorde det både möjligt och nödvändigt att arbeta hårdare för arbetarklas-sens intressen än arbetarna själva gjorde. Redan från början tycks de ha räknat med att få arbeta på gränsen till sin egen förmåga.138 Ingen av dem orkade i längden med den extrema arbetsbörda de lade på sig själva. Redan efter ett par, tre år trappade Axel Höjer ned sin läkarverksamhet i Solna för att i stället satsa
133 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl söndag kväll (25 jan 1920), SAHA, 3b vol. 5. 134 Höjer, Vägen till Hagalund, s. 162–170; Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 347–349. 135 Se till exempel brev från Signe Höjer till Louise Dahl 9 maj och 4 nov 1921 i SAHA, 3b vol. 17; samt flera brev från Axel till Signe Höjer våren 1926, SAHA, 3b vol. 5; SAHA, 3b vol. 7. 136 Se t. ex. Höjer, Vägen till Hagalund, s. 118; Höjer, Mellan två världskrig, s. 98; brev från Signe Höjer till Louise Dahl 4 nov 1921 i SAHA, 3b vol. 17.
137 Se diverse brev i SAHA, 3b vol. 5; SAHA, 3b vol. 6; SAHA, 3b vol. 8; SAHA, 3b vol. 17. 138 Brev från Signe Dahl till Axel Höjer 22 jan 1920, SAHA, 3b vol. 5.
Genom ett större arv kunde paret Höjer bygga en villa i Vasalund intill Hagalund, stor nog att rymma såväl laboratorium som ett halvt offentligt bibliotek.
på en akademisk karriär. Signe för sin del åkte redan försommaren 1921 till ett pensionat i Tullinge för att återställa sin hälsa. Kombinationen av arbete, ideellt engagemang och barnafödande hade då lett till den första i en rad en rad episo-der av ohälsa. Ohälsan tolkades oftast i termer av hjärtbesvär, fast läkarna aldrig kunde hitta något fysiologiskt fel på hennes hjärta.139
Trots att Signe Höjer bevisligen arbetade mycket hårt under åren i Solna låg försörjningsbördan på Axel, och så blev det i än högre grad när de fick barn. Medan Axel tog på sig familjeförsörjarrollen, fick Signe i sitt professionella liv fungera mer som hjälpreda. Visst fick hon nytta av sina utbildningar som sjuk-sköterska och socialarbetare, men någon riktig tjänst lyckades hon aldrig få, och ersättningen för de externa uppdrag hon tog hade knappast varit tillräcklig för att klara sig på egen hand.140
Fastän Axel uppmuntrat Signe till yrkesarbete även efter giftermålet låg den faktiska utvecklingen ungefär i linje med hans mer långsiktiga planer. Detta framgår redan av ett brev från Sandviken i februari 1920:
139 Se brev från Axel Höjer till Louise Dahl 1 juni 1921 och brev från Signe Höjer till Louise Dahl 7 juni 1921, SAHA, 3b vol. 17; brev från Signe till Axel Höjer odaterat, troligen juni 1921 i SAHA, 3b vol. 5; Höjer, Vägen till Hagalund, s. 164. Jfr senare brev från Signe till Axel Höjer, 20 okt, 1 och 13 nov 1945, SAHA, 3b vol. 4.
140 Mycket av det arbete Signe gjorde var också i Axels namn. Se ex. Höjer, ”Om orsakerna till förbättringen av Solnabarnens hälsotillstånd”, s. 18; odaterat brev från Signe Höjer till Louise Dahl våren 1922, SAHA, 3b vol. 17; brev från Axel Höjer till Signe Höjer måndag em (feb 1924), SAHA, 3b vol. 4.
[V]isst lägges inskränkning på frihet av arbetsfält – visst ligger där mycket av offer i dina ord: ”mitt liv är ditt”. Men djupare sett – och om vi se bort från den samhällsordning, som lagt sina ekonomiska förhållanden tillrätta efter mannen som familjens husbonde, och vilken ordning nu för fulla segel går under i det allmänna medvetandet – se på giftermålsbalken! – så tror jag, att även för kvinnan villkoret att bäst kunna hjälpa andra med sitt arbete – ty med arbete menar jag livsverk, ej något mekaniskt – nästan så mycket som för mannen är, att hon i ett lyckligt äktenskap utvecklar hela sin personlighet. Vi äro ej ännu komna därhän, att den som gör ett godt verk, får vad han be-höver av staten – kanske kommer i vår familj förvärvsarbetet att ligga – ytligt sett – på mig, medan du i hemmet och samhället gör arbete, som, då det ej direkt betalas, av dumma människor kanske anses mindervärdigt. Men, som sagt, den uppfattningen är ju på retur, och så mycket känner du mig väl, att du vet min strävan skall bli att så ordna vårt förhållande, som om vi levde några hundra år härefter, eller tusen, då penningfrågan kunnat elimineras ur makarnas förhållande, och då hustrun, givande sig först åt sina egna barn, efter detta är naturens arbetsfördelning, sedan tager sin del av samhällsarbetet, men anser som en fördel, att om hon får den del, där hennes samhällsmoder-lighet får taga sig uttryck.141
Axel Höjer såg alltså inte nödvändigtvis en arbetsfördelning med kvinnan i hemmet som ett sätt att hålla fast vid gamla stereotypa familjemönster. Åtmin-stone inte för honom och Signe, som antogs höra till de få klarsynta som kunde blicka fram mot en sant socialistisk framtid. Den arbetsfördelning som skulle ske inom äktenskapet var enligt Axel given av naturen: att mannen tog på sig det utåtriktade arbetet, kvinnan arbetet i hemmet var inte fel i sig. Att just den typ av arbete som faller på mannen råkade vara avlönat, medan hemarbetet inte var det, var olyckligt, men berodde på att samhället befann sig i en så tidig fas av utvecklingen att den ekonomiska ersättningen ännu bestämde värdet på arbetet. Så, menade han, skulle det inte behöva vara i framtiden: när pengarna slutat ha betydelse skulle också de kvinnliga arbetsuppgifterna värderas lika högt som de manliga.
Det socialistiska samhället, där var och en skulle arbeta efter förmåga och få betalt efter behov, var i Axel Höjers ögon en framtida möjlighet. En mycket annorlunda uppdelning av arbetsuppgifterna än den traditionella såg han dock inte ens som värd att sträva efter. Blev det tid över för annat utöver hemmet och barnen hade Axel Höjer alls inget emot att gifta kvinnor yrkesarbetade, men för samhällets bästa var det mest lämpliga att de då koncentrerade sig på de samhällsmoderliga uppgifter som han ansåg dem passa bäst för.142 Vården av de egna barnen kunde på så sätt, via moderskapet, länkas ihop med den samhäl-leliga barnavården och barnhälsovården i ett större socialt projekt.
141 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 5 feb 1920, SAHA, 3b vol. 5.