Tankarna om samhällssolidaritet hämtade också stöd i Axel Höjers övertygelse om behovet av en ny, ”humanitetens” religion, som satte släktets framtid i fo-kus. Som jag tidigare nämnt gick Axel Höjer sommaren 1919 igenom något av en religiös kris. Höjer var starkt bunden till sin familj, till sina många syskon och särskilt till sin mor, som var en varmt troende medlem av Svenska kyrkan. Samtidigt hade hans medicinska utbildning lett till en stark tro på naturveten-skaplig bevisföring och rationella lösningar. För att kunna förena dessa
12 Jfr Jenny Anderssons och Urban Lundbergs bidrag i Den självstyrande medborgaren? Ny historia om
rättvisa, demokrati och välfärd, red. Christina Florin, Elisabeth Elgán och Gro Hagemann (Stock-holm: Institutet för framtidsstudier, 2007).
13 Jfr de community centre-ideer, mer medborgarstyrda än settlements, som blev populära på 1930-talet, förespråkade av bl.a. Alva Myrdal, Gregor Paulsson och Uno Åhrén. Ekström von Essen, Folkhemmets kommun, s. 158.
14 Det kollektiviserade individbegreppet var dock inte exklusivt för socialdemokraterna. Det delades med t.ex. socialliberalerna inom CSA, även om det enligt Ulla Ekström von Essen bara var socialdemokraterna som använde uttrycket samhällssolidaritet. Se Ekström von Essen,
Folk-hemmets kommun, s. 135–143. Jfr Ingemar Hedenius tankar om den svenska välfärdsstatens ideal som en allmänt omfattad och konsekvent tillämpad nyttomoral. Ingemar Hedenius, Liv och nytta (Stockholm: Bonnier, 1961), s. 11–24. Om socialdemokratiska idéer om samhällssolidaritet (i motsats till ex. klassolidaritet) se även Gøsta Esping-Andersen, ”The Making of a Social Democ-ratic Welfare State”, i Creating Social Democracy: A Century of the Social DemocDemoc-ratic Labor Party in
Swe-den, red. Klaus Misgeld, Karl Molin och Klas Åmark (University Park: The Pennsylvania State University Press, 1988), s. 35–66.
diga passioner började han mejsla ut en egen världsbild, där spiritualitet och rationalitet kunde förenas. I ett brev till föräldrarna skrev han om behovet av en ”dogmfri kärlekens religion” som kunde ”föra människorna ut ur tidens förvir-ring”.15 En knapp månad senare, samma vecka som han träffat Signe Dahl, hävdade han att det arbete som krävdes nu, då kriget var på väg att ta slut, var att ändra människornas sinnen. Detta arbete behövde stöd av en ny ”humanite-tens religion”, som kunde förena kristen etik med socialism och ve”humanite-tenskaplig kunskap:
…en religion, som tar upp ur kristendomen, socialismen också, de gudomliga tankarna, men anpassar formen efter vårt vetandes ståndpunkt … som skall bli hela världens religion, förnyande offerkänslan, ansvarskänslan, grundande moralen på det, att vi alla människor är bärare av framtiden.16
Det verkar närmast som om Axel Höjer själv tyckte sig ha uppfunnit hela kon-ceptet, men olika varianter av kärleks- eller humanitetsreligioner var i själva verket vanliga under 1900-talets första decennier. Efter första världskriget leta-de många människor, leta-desillusioneraleta-de av båleta-de kristendomen och vetenskapen, efter nya livsåskådningar, och många hamnade i en ofta ganska vagt artikulerad ”livstro”.17 Till skillnad från många andra i samma situation behöll dock Axel Höjer en okuvlig tro på vetenskapligt framåtskridande.
Av stor betydelse för Axel Höjer vid denna tidpunkt var mötet, i Paris, med teologen och religionshistorikern Gillis Wetter, som specialiserat sig på den antika medelhavsvärldens religioner, inklusive den tidiga kristendomen.18 Deras samtal inspirerades av Wetters möte med den franske historikern Alfred Loisy, som liksom Wetter arbetade med att tolka bibeltexter utifrån deras historiska kontext. Loisy hade varit katolsk präst, men hade exkommunicerats för att han satt historisk bevisföring före dogma. Sommaren 1919 hade han nyss publicerat ett häfte med titeln La Paix des Nations et la Religion de l’Avenir, där han hävdade
15 Brev från Axel Höjer till föräldrarna 2 juni 1919, återgivet i Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 233.
16 Brev från Axel Höjer till föräldrarna 27 juni 1919, återgivet i Höjer, ”Ur J. Axel Höjers min-nen”, s. 237.
17 Inga Sanner, Den segrande Eros: Kärleksföreställningar från Emanuel Swedenborg till Poul Bjerre (Nora: Nya Doxa, 2003), s. 74, 144–164.
18 Jfr även kap 1:1. Gillis Wetter dök upp i Paris någon vecka innan Signe Dahl. Brev från Axel Höjer till föräldrarna 15 och 27 juni 1919, återgivna i Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 234– 238; brev från Axel Höjer till Signe Dahl 5 juli 1919, SAHA, 3b vol. 4. Jfr Gillis P:son Wetter, Det
romerska världsväldets religioner vid början av vår tideräkning: Hellenism, senjudendom, urkristendom (Stock-holm: P. A. Norstedt & söners förlag, 1918), Gillis P:son Wetter, Tro och vetande: Ett försök till
problemets klarläggande (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1915) och den något senare Gillis P:son Wetter, Kristendomen och hellenismen: Spridda drag ur den äldsta kristna religionshistorien (Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1923). Om Gillis Wetter, se även Julén, ”Svenska män och kvinnor”, s. 311– 312; Höjer, Vägen till Hagalund, s. 18, 26–31; Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 222.
att mänskligheten efter det stora kriget måste välja sida och engagera sig i en framtida religion inriktad på universell samverkan, fred och människokärlek.19
Snart efter Wetters visit hos Loisy bildade han och Axel Höjer ”en liten sammanslutning av likasinnade för inbördes debatter till en början, för samver-kan utåt sedan”. Syftet med föreningen var inte blygsamt, skrev Höjer: ”pro-grammet är vidsträckt, en ny andas applikerande på alla livets förhållanden och institutioner”. Signe Dahl blev, på Wetters förslag, föreningens tredje medlem, men tanken var att den nya religionen genom föreningen skulle växa till något mycket större, för att på sikt omfatta – nästan – hela mänskligheten.20
Eftersom Wetter ville fortsätta som vetenskapsman, och som sådan i Axel Höjers ögon var mest intresserad av kritik och raserande av dogmer, ville Höjer framhålla sig själv som naturlig i rollen som förkunnare och predikant. Han drog sig inte ens för att kalla sig profet, i den ”gamla judiska” meningen av lärare för folket. Risken att bli beskylld för högmod oroade honom inte, ”ty jag vågar säga, att det endast är kärleken till uppgiften, som driver mig”.21
Signe Dahls roll i sammanhanget var mindre klar. Själv sade hon sig vara ganska nöjd med att få fungera som ett slags stödtrupp till de andra. Hon skrev att hon för sin del varken kunde ”vetenskapa eller predika” och därför gärna lämnade över de uppgifterna till Axel Höjer och Gillis Wetter: ”I det praktiska arbetet för saken lär jag funnit nog för mitt liv”.22 Genom att hänvisa till ”per-sonliga” skäl för att ta på sig de mindre prestigeladdade, praktiska delarna av arbetet bidrog hon därmed till att reproducera en kvinnlig underordning också inom denna nya religion, som, fastän den sade sig sätta kvinnan och hennes moderliga funktioner i högsätet, närmast förutsatte ett manligt ledarskap. Så sent som i sina memoarer 1979 bagatelliserade hon sitt eget teoretiska religions-intresse som ”barnsligt och oakademiskt” jämfört med Axel Höjers och Gillis Wetters.23
Axel Höjer var till en början ganska vag kring det centrala innehållet i huma-nitetens religion. Själv hävdade han att det berodde på vaksamhet: ”Program-met är så radikalt, att jag ej vågar formulera fältropet – vi skola tala därom!”24 När han uttalade sig var det främst i negationer. Han trodde inte på den
19 Alfred Loisy, La Paix des nations et la religion de l’avenir (Paris: Émile Nourry, 1919). Bara några dagar efter det att Axel Höjer och Gillis Wetter börjat diskutera den nya religionen hade det slumpat sig så att Wetter stött på Loisys text om humanitetens religion. Han och Höjer fann genast att Loisys idéer sammanföll med deras. Strax därefter, under Signes sista dagar i Paris, åkte Gillis Wetter iväg till Alfred Loisy, som bodde på landet en bit från Paris, för att samspråka med denne under en veckas tid. Brev från Axel Höjer till föräldrarna 27 juni 1919, återgivet i Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 237. Se även brev från Axel Höjer till Signe Dahl 5 juli 1919, SAHA, 3b vol. 4; Höjer, Vägen till Hagalund, s. 18.
20 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 8 juli 1919, SAHA, 3b vol. 4 och 9 aug, SAHA, 3b vol. 8; brev från Signe Dahl till Axel Höjer 11 juli 1919, återgivet i Höjer, Vägen till Hagalund, s. 16. 21 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 22 juli 1919, SAHA, 3b vol. 4
22 Brev från Signe Dahl till Axel Höjer 25 juli (enligt Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 276) i SAHA, 3b vol. 8.
23 Höjer, Vägen till Hagalund, s. 18.
liga själens fortsatta liv efter döden, utan ville hellre föreställa sig människosläk-tet i sin helhet som den verkliga personligheten.25 Han ville helst inte gifta sig i kyrkan, eftersom han såg vigselakten som samhällets ansvar.26 Han trodde överhuvudtaget inte på statskyrkan – kyrkan borde skiljas från staten för att ge rum åt hans egen kyrka i de gamla kyrkobyggnaderna. Den nya kyrkans tro skulle motsvara ungefär den tro de bästa människorna hade för tvåtusen år sedan, skrev han och hänvisade till Gillis Wetter, som hävdat att det enda Nya Testamentet säkert kunde säga, var att en jude kring år 33 korsfästes av Pontius Pilatus för uppror i Judéen.27 Höjer förklarade att han trodde på Jesus, men bara som en mänsklig om än lysande förebild, en primus inter pares.28
Inte ens när han skulle förklara innebörden av ”humaniteten” var han sär-skilt klar. På ett ställe skrev han att han satte naturmystiken lika högt som hu-maniteten. Dessutom var han inte vid denna tid beredd att inkludera riktigt hela mänskligheten i sin religion. Den vita och den gula rasen borde kunna samsas, trodde han, men ”den svarta måste vi nog i all vänlighet söka hålla oss ifrån, det blir annars en dålig blandning”.29
Vad han affirmativt trodde på, och det gjorde också Signe Dahl, var en kär-lekens religion som var densamma i alla tider. Det nya med denna religion an-togs vara att den gjorde det möjligt att sätta kärleksbudskapet i samklang med vetenskapen.30Den av många människor upplevda motsättningen mellan veten-skap och religion bottnade enligt Höjer i en missuppfattning av deras djupaste betydelser. Vad han antydde i breven var att han hittat den förenande länken, grunden för den nya religionen i såväl religiös som vetenskaplig bemärkelse. För Axel Höjer ställde såväl religion som vetenskap ytterst samma frågor om livets grundval och ursprung, och han menade att de därför också borde kunna enas om samma svar. Exakt hur detta svar skulle se ut specificerades aldrig i skrift, men det framgår att det i båda fallen handlade om humanitet i mycket konkret, biologisk mening: det handlade om ägget, barnalstringen, moderska-pet. Såväl målet som det stora mysteriet definierades alltså i termer av artens fortplantning. För att förstå detta krävdes enligt Höjer att all gammal religiös bråte rensades bort, men det krävdes också en vetenskaplig förståelse för de barnalstrande processerna: kärlekens religion skulle komma att bli ”världs-härskande just därför att den lanceras av vetenskapen, av vetenskapen om livet, om början av vårt liv, om den lilla cell, som är den mystiska början av vår tillva-ro. Den har ju varit länge bekant – men människorna ha ej förstått det
25 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 20 juli 1919 [sic! Troligen skrivet efter 25 juli], SAHA, 3b vol. 4.
26 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 21–22 juli 1919, SAHA, 3b vol. 4.
27 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 22 juli 1919, SAHA, 3b vol. 4; se även brev 29 juli, SAHA, 3b vol. 4.
28 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 22 juli 1919, SAHA, 3b vol. 4. 29 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 9 aug 1919, SAHA, 3b vol. 8.
30 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 20 juli 1919 [sic! Troligen skrivet efter 25 juli], SAHA, 3b vol. 4.
tionerande i faktum – fångna som de äro i gamla föreställningssätt.”31 Genom denna typ av resonemang kunde Höjer också motivera varför just barnläkaren var som klippt och skuren som profet för den nya religionen.32
Under sensommaren lanserade Gillis Wetter ett slags spänningsteori, där re-ligionen sattes i direkt motsättning till vetenskapen. Axel Höjer skrev genast och opponerade sig. Visst kunde han förstå resonemanget om att det finns något slags kärna i religionen som bör undantas från allt resonerande. Likväl var det fel tänkt. Wetter, skriver han till Signe Dahl, saknade helt enkelt den medi-cinska bildning som gör det möjligt att greppa hela problemet: ”I mitt brev sökte jag utreda vetenskapens och religionens överensstämmelse men han för-står mig ej, och det är därför att han i frågan om människans vardande är lika okunnig som ett barn.” 33
Axel Höjer visade också, trots sin annars starkt antikatolska hållning, sympati för fransmännens vördnad för jungfru Maria. Anledningen, skrev han, var att bakom de sagor om Maria som senare fixerats i ”löjliga dogmer” låg samma djupa sanningar som utgjorde grunden för humanitetens religion. Vad Maria under de senaste 2 000 åren fått symbolisera var inget annat än ”tillblivelsens gudomliga mystik, moderskapets höghet”.34
I kärnan av Axel Höjers humanitetsreligion låg alltså fortplantningens myste-rium: det befruktade ägget, det ofödda och nyfödda barnet som nycklarna till människosläktets överlevnad och vidare utveckling. Ur detta följde, som jag ska visa, ett moraliskt imperativ som gick ut på att sätta artens och kollektivets intressen före sina egna.