Vad jag ovan har visat är att Signe Dahl och Axel Höjer tidigt beslutade sig för att samarbeta i linje med vad de uppfattade som sina respektive livsuppgifter, dels för att de kände sig förenade av rent känslomässiga skäl, dels för att de ansåg att deras uppgifter i så hög grad sammanföll att de kunde förenas i ett större samarbetsprojekt. Men hur formulerades då målen för det gemensamma arbetet?
nämndes just relationer mellan manliga läkare och kvinnliga sjuksköterskor som ett talande ex-empel. Hanne Haavind, ”Förändringar i förhållandet mellan kvinnor och män”, Kvinnovetenskaplig
tidskrift, vol. 6 (1985), nr 3, s. 20–22; jfr Holmberg, Det kallas kärlek, s. 59–61. 106 Jfr även Toril Mois analys av förhållandet Beauvoir–Sartre i Moi, Simone de Beauvoir. 107 Brev från Signe Dahl till Axel Höjer 25 juli 1919, SAHA, 3b vol. 8.
Parets gemensamma projekt målades från början upp med breda linjer. Axel Höjer tyckte sig själv ha förändrats i grunden av sina upplevelser i krigsslutets Frankrike, och hans planer färgades av detta. En barnläkares första plikt, skrev Axel till föräldrarna redan i mars 1919, var att kämpa för bättre sociala förhål-landen.109 Denna upplevda plikt tycks under våren och sommaren i Paris ha antagit allt större proportioner. Inte bara Sverige, utan hela världen hade öppnat sig för honom under detta år, skrev han i ett av sina tidiga brev till Signe.110I sina mest passionerade stunder uttryckte han som sitt mål att omvända hela mänskligheten, till kropp och själ, och, som det förefaller det, till varje pris.111 Han tvekade inte ens att kalla sig själv profet.112
I parets bild av sig själva som intellektuella ingick dock samtidigt en överty-gelse om att de måste kombinera sitt vitt överblickande ideologiska värv med mer konkret, praktiskt arbete. Den praktiska delen av arbetet kan omöjligen spänna över allt för stora områden, skrev Axel i ett brev till Signe i juli 1919. England, konstaterade han, höll på att inrätta ett helt hälsovårdsdepartement bara för barnavården och rader av andra kommittéer för att syssla med bostads-frågan, arbetarnas uppfostran och andra sociala områden där han och Signe planerat att göra en insats på egen hand.
Allt mera börjar jag tro, att vårt program bör bli, åtminstone i [de] praktiska frågorna, att inskränka oss till ett litet område och där söka göra vårt bästa - samtidigt sätta alla problem under debatt, oroande samvetena, och – här är det viktiga – koncentrera våra ansträngningar, i den mån de utsträckas till större områden, till den andliga sidan av vår uppgift. Stora praktiska resultat få vi först sedan människornas sinnen ändrats.113
På äldre dagar, i sin självbiografi, skrev Axel att han och Signe redan i Paris hade börjat spekulera över vilka former deras samarbete skulle ta efter giftermå-let. Tanken, hävdade den åttioårige Axel, var redan då att han själv skulle ”svara för praktiken med huvudvikt på den förebyggande barnavården” medan Signe skulle koncentrera sig på socialvården. Båda skulle också gå in i arbetarpartiet för att även politiskt kunna ”befordra barnens och mödrarnas intressen”. Där-utöver var de inriktade på att göra insatser för ”arbetarnas bildningsintressen”, framsteg, fred, nykterhet och kooperation. Redan från början stod det enligt Axel klart för dem att de, för att täcka så stora områden som möjligt, skulle bli tvungna att i viss mån fördela arbetet mellan sig, men också att de skulle sträva efter samarbete och ständigt hjälpa varandra ”på de inre linjerna av våra verk-samheter”. Axel skulle vid sidan av allt annat försöka skriva en pediatrisk av-handling, med sikte på tjänst vid ett barnsjukhus och längre fram en professur i
109 Brev från Axel Höjer till föräldrarna 22 mars 1919, återgivet i Höjer, ”Ur J. Axel Höjers min-nen”, s. 229.
110 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 19 juli 1919, återgivet i Höjer, Vägen till Hagalund, s. 19. 111 Se ex. brev från Axel Höjer till Signe Dahl 23 juli 1919, SAHA, 3b vol. 4.
112 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 22 juli 1919, SAHA, 3b vol. 4. 113 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 24 juli 1919, SAHA, 3b vol. 4.
pediatrik. ”Att skaffa oss en fullständig familj, varmed Signe menade tre barn, jag fyra, stod också på programmet”.114 Ett så uttalat och sammanhängande program framträder emellertid aldrig i breven och får förmodligen ses som en efterhandskonstruktion. Att Axel Höjer redan före sina utlandsvistelser varit övertygad om att han var ämnad för något stort på det barnmedicinska området framgår dock av brev från den tiden. Han tycks också redan före mötet med Signe ha hyst förhoppningar om att hitta en kvinna som kunde hjälpa honom med hans livsuppgift.115
Under månaderna i Paris hamnade barnmedicinen alltmer i skymundan i Ax-els brev, som dominerades av tankar kring krig, fred, politik och religion. I bör-jan av augusti skrev han emellertid till sina föräldrar och bad om ursäkt för vårens och sommarens förvirrade brev. Han försäkrade dem om att han trots allt skulle koncentrera sig på pediatriken. Men, tillade han, en barnläkare med ”vaket samvete” måste också vara beredd på att verka som ”social arbetare”. Att förebygga var alltid bättre än att lindra det onda när det redan skett. Och även om han inte var intresserad av att ”skriva politik”, skrev han, gick det inte att komma ifrån att sociala insatser inte kunde göras på egen hand.116 Genom sitt fokus på förebyggande åtgärder, men också genom att hävda att det sociala arbetet krävde samarbete, markerade Axel Höjer därmed att det ”sociala” medi-cinska arbetet också hade politiska dimensioner. På ett annat ställe utvecklade han tankar om att det som måste driva en läkare var resultatet av hans arbete, inte den inkomst arbetet kunde inbringa. Människans drift att äga sitter djupt, men, skrev han, ”vår inbördes-hjälp-drift skall likafullt besegra den”.117 Ord-vändningen alluderade sannolikt på Kropotkin, en tänkare som Höjer fortsatte att hänvisa till under lång tid framöver.118
Signes framtidsplaner var minst lika inriktade på socialt arbete. Tydligt är att hon även före mötet med Axel var inriktad på att arbeta med social barnavård, och att skaffa sig en social utbildning som komplement till den sjuksköterske-utbildning hon redan hade.119 Bevarade dagboksanteckningar visar att hon redan som tonåring fått idén att utbilda sig till socialarbetare, eller närmare bestämt bostads- och barnavårdsinspektris, från sin äldre syster Edit. Edit var den enda
114 Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 336.
115 Se ex. friardikt återgiven i Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 213.
116 ”Därför slår vi oss ihop”, skrev Axel: det framgår inte riktigt av sammanhanget om han syfta-de på sig själv och Signe eller på en större grupp samarbetansyfta-de personer, se brev från Axel Höjer till föräldrarna 9 aug 1919, återgivet i Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 241–42.
117 Brev från Axel Höjer till Signe Dahl 23 juli 1919, återgivet i Höjer, ”Ur J. Axel Höjers min-nen”, s. 274. Delar av brevet finns bevarat i SAHA, 3b vol. 4.
118 Se även ex. Axel Höjer, ”Aktuella socialmedicinska uppgifter”, Socialmedicinsk tidskrift, vol. 18 (1941), s. 130.
Systrarna Edit och Signe Dahl i januari 1908.
av de fyra systrarna Dahl som tillåtits att skaffa sig en akademisk utbildning. Den tuberkulos som drabbade Edit under studietiden var det uttalade skälet till att Signe, trots lysande skolbetyg, inte tilläts riskera sin hälsa genom en student-examen.120 Edit var också kopplad till folkhögskolan Birkagården i Stockholm, vars grundare Ebba Pauli också hörde till de mest aktiva inom Centralförbun-det för Socialt Arbete, CSA.121 Birkagården planerades redan från början som ett settlement på svensk mark.122 Vid tiden för mötet med Axel Höjer hoppades Signe Dahl på att vara med och öppna en motsvarighet till Birkagården i Malmö.123
Som Per Wisselgren påpekar var gränserna mellan socialvetenskap, socialt arbete och socialpolitik ännu vid denna tid ganska flytande. Däremot var de olika fälten redan markant könskodade. När socialvetenskapen institutionalise-rades akademiskt i Sverige kring sekelskiftet 1900 innebar detta en mycket tydlig maskulinisering av ett fält som tidigare gett utrymme åt forskare av båda könen.
120 Signe Dahls dagbok 1912–1917, SAHA, 1e vol. 1, särskilt notering 18 nov 1913; Höjer,
Läsarungen växer upp, s. 114, 122–125.
121 Edit, först gift med författaren Sigge Almén och sedan med litteraturvetaren Bodvar Liljegren, arbetade själv som lärare och personalkonsultent och gav senare ut en nyckelroman om en upp-växt i en läsarfamilj, under pseudonymen Elin Lindegren. Edit Liljegren [under pseudonym Elin Lindegren], Rut och söndagen (Stockholm: Bonnier, 1936); Höjer, Läsarungen växer upp, s. 81, 137– 145, 186; Wisselgren, Samhällets kartläggare, s. 277; Birkagårdens folkhögskola: Alternativet, red. Tom-my Nordstrand, Jerker Kolare och Hans Ljunggren (Stockholm: Författares bokmaskin, 2002). 122 Hans-Erik Olson, Från hemgård till ungdomsgård: En studie i den svenska hemgårdsrörelsens historia (Stockholm: RSFH:s Förlag, 1982), s. 41–43, 49–75.
123 Brev från Axel Höjer till föräldrarna 27 juni 1919, återgivet i Höjer, ”Ur J. Axel Höjers min-nen”, s. 236–238.
Det sociala arbetet, som ännu ansågs tillhöra sfären mellan det offentliga och det privata, blev därmed ännu viktigare som handlingsutrymme för kvinnor som ville arbeta med sociala frågor: praktiskt, politiskt och vetenskapligt.124 Historikern Marika Hedin noterar att femininiseringen av det sociala arbetet gick hand i hand med en professionalisering av området. Hjälpt av tidens diskurs kring lämpliga arbetsuppgifter för kvinnor kom det sociala arbetet att allt tydligare framstå som en möjlig karriärväg för kvinnor ur medelklassen.125
Anmärkningsvärt är att Signe Dahl som del av sina självstudier i London be-sökte både institutioner för barnhälsovård och institutioner som inriktade sig på social barnavård. Det antyder att hon, som sjuksköterska och aspirerande soci-alarbetare, även såg hälsovården som en del av det sociala arbetets fält. Hennes brev gör det samtidigt tydligt att hon ville se det sociala arbetet som något annat än den välgörenhetskultur som levde kvar i England, parallell med och ofta invävd i vad hon bedömde som mer radikala reformförsök. Med ett av doktor Barnardos barnhem för pojkar som exempel målade hon fram en bild av välgö-renhetsverksamheten som föråldrad och motbjudande:
Pojkarna lär yrken där, har aftonskola och full inackordering. Allt i stor skala, sovrum med 300 sängar o.s.v. Jag tänkte hela tiden: stackars pojkar. Du för-står en sådan där inrättningsdisciplin; vid varje ord till pojkarna gjorde de honnör, ”yes, miss”, ”no, miss”. Och så uniformerna, utan vilka de ej få slip-pa ut i staden. Naturligtvis är det bättre för dem än att gå under i dynga i East-End och statistiken visar så vackert 2 % förlorade av 26.000 omhänder-tagna. Men denna välgörenhet, Charity, som man råkar överallt i England! Och det skall också vara de lojala konservativa engelsmännen, som finner sig i det. Tänk bara på detta: pojkarna lär sig att bli typografer och trycker själv all reklam för sin anstalt, som bara lever på Charity. Tänk dig för en pojke att stå från morgon till kväll och trycka plakat med sådant här på: Se här, mitt porträtt före jag kom till hemmet (porträtt av en smutsig, trasig unge) och mitt porträtt nu (bild av en uniformsklädd snäll i leende givaktställning). – Vore jag hjon där, skulle det ej dröja länge, förrän jag slog ihjäl någon över-ordnad.126
Signe var dock minst lika kritisk mot den franska varianten av välgörenhet. I ett brev till familjen berättade hon med avsmak om hur hon utanför Louvren sett barnhemsbarn visas upp och samla in pengar till hemmet, för att sedan auktio-neras ut.127
Hon värnade sig också mot den farliga lockelsen i en överestetisk livshåll-ning: när Axel i ett brev drömt om att fly med henne till en fjärran paradisö lyfte hon fram det världsfrånvända Cambridge som ett varnande exempel:
124 Wisselgren, Samhällets kartläggare, s. 271–274.
125 Hedin, Ett liberalt dilemma: Ernst Beckman, Emilia Broomé, G H von Koch och den sociala frågan 1880–
1930, s. 133.
126 Brev från Signe Dahl till Axel Höjer 10 juli 1919, återgivet i Höjer, ”Ur J. Axel Höjers min-nen”, s. 257–258 och även, något annorlunda transkriberat, i Höjer, Vägen till Hagalund, s. 15–16. Se även brev från Signe Dahl till Louise Dahl 12 juli 1919, SAHA, 3b vol. 17.
En liten rosenö i Indiska oceanen! Nog är det tjusning, för en kort tid. Men ve dem, som leva sitt liv i estetiska svärmerier och vek harmoni endast. Jag erfor något av det i Cambridge i går, när jag såg collegelivet där. Det måste vara en enorm tjusning, en så bedårande omgivning, blomsterprakt, floden, stora parker, gamla härliga byggnader och tempel övervuxna av grönt. Vit-klädda ynglingar och flickor liggande på sammetsdynor, cigarettrökande i bå-tarna, som glider fram till téhusen, fiolspel på avstånd; bibliotek med vilsof-for, blommor och frukt, ett och annat tennisparti, orgelspel i 1100-talstempel med vaxljus och vita skjortor, mystik, estetik. En tjusning, lik dem i gamla rika kloster, lik teosofernas Point Lama – men – nyttigt, jag tror det ej.128
Signes bitterljuva utfall mot det ansvarslösa studentlivet kan tolkas som ett indirekt uttryck för hennes frustration över att inte själv ha fått studera vidare på universitetet. Samtidigt var hennes uttalade poäng klar. Den estetiska livs-hållningen var lockande, men den som ville vara med och skapa en bättre värld måste gå vidare och ta ett personligt ansvar, inte bara tänka på sig själv utan ta ansvar för framtiden i en större mening.
Centralt för dem båda var således att de ville arbeta socialt. Varken Signe el-ler Axel drog helel-ler några skarpa gränser mellan social barnavård och barnhäl-sovård. Att de valde att inrikta stora delar av sitt sociala arbete på hälsovård motiverades av deras utbildningar. Som särskild anledning till att satsa på just barnhälsovård framhöll de att barnens hälsa utgjorde grunden för hela folkets hälsa. Att ordna barnens och mödrarnas förhållanden på ett rationellt sätt lyftes i linje med detta fram som nyckeln till hela folkhälsans främjande.129 Men barn-hälsans värde som indikator för något större stannade inte vid folkhälsan i strikt medicinsk mening. ”Ett lands barnavårdsinstitutioner äro en exponent för fol-kets allmänna ståndpunkt”, skrev Axel 1920 i en artikel om fransk barna- och mödravård.130
För Axel Höjer och Signe Dahl var alltså barnens, folkets och samhällets hälsa vid denna tid tätt sammanlänkade storheter. Barnavård och barnhälsovård blev därmed automatiskt socialt arbete – om det utfördes på lämpligt sätt. Jag kommer i det kapitel som följer att se närmare på de mer specifika utgångs-punkter utifrån vilka Axel och Signe började arbeta, och på så sätt försöka iden-tifiera vad de egentligen menade med social barnavård och barnhälsovård. Inte minst intressant här är varifrån de hämtade sina utgångspunkter.
128 Brev från Signe Dahl till Axel Höjer 28 juli 1919, SAHA, 3b vol. 8.
129 Se ex. Axel Höjer, ”Något om barnmorskeväsendet i England: Intryck från en studieresa där sept-dec 1919”, Jordemodern, vol. 33 (1920), s. 209.