Som medicinhistorikern Svein Atle Skålevåg påpekar ställs varje kvalitativ histo-risk undersökning, genom att den i huvudsak baseras på läsning, inför tre grup-per av metodiska problem. Det handlar för det första om hur vi väljer ut de texter vi läser, för det andra om hur vi läser dessa texter, och för det tredje om hur vi skriver vår egen text.151 Jag kommer här att kortfattat diskutera mitt sätt att närma sig vart och ett av dessa problem.
Jag har gjort valet att begränsa mitt primära källmaterial till texter av olika slag som Signe och Axel Höjer lämnat efter sig, samt samtida texter som på något sätt bemöter dessa texter, och har utifrån detta gjort ytterligare avgräns-ningar på basis av mina frågeställavgräns-ningar om folkhälsoexpertisen och det gemen-samma livsprojektet. Det betyder bland annat att jag inte sett närmre på Axel Höjers medicinvetenskapliga publikationer. I Signe Höjers fall har jag valt bort större delen av det material som berör hennes verksamhet som fredsaktivist samt en del annat som faller utanför ramen, som hennes släkt- och lokalhisto-riska forskning.152 Arkivbestånd och urvalsprinciper har gjort att jag särskilt vid författandet av del ett haft tillgång till betydligt färre relevanta texter av Signe än av Axel Höjer – en diskrepans som också med nödvändighet fått prägla denna del av min text. Det är också betydligt fler av Axel Höjers personliga brev som finns sparade från denna period.
Paret Höjers gemensamma arkiv på Riksarkivet i Stockholm har varit en gi-ven utgångspunkt för mitt letande. I arkivet finns 127 volymer fulla av
150 Gyan Prakash, Another Reason: Science and the Imagination of Modern India (Princeton: Princeton University Press, 1999), särskilt kap. 5. Prakash är medlem av den så kallade Subaltern studies-gruppen.
151 Svein Atle Skålevåg, Fra normalitetens historie: Sinnssykdom, 1870–1920 (Bergen: Rokkansenteret, 2002), s. 19.
152 Ex. Signe Höjer, Kring en bergsmansgård (Stockholm: LT, 1969); Signe Höjer, Arvet från läsarna (Stockholm: LT, 1976).
ment: brev, foton, manuskript, böcker, artiklar, almanackor och kassaböcker. Jag har här koncentrerat mig på brev, främst mellan makarna själva, föredrags-manus samt tryckta artiklar och småskrifter. För att spåra övrigt tryckt material har jag i ett initialt skede haft god hjälp av den förteckning över Axel Höjers samlade verk som Märtha Elvers-Hulth sammanställde efter hans död på 1970-talet.153
Jag har också gått igenom delar av Medicinalstyrelsens arkiv, och där främst de delar av underavdelningen Generaldirektörens arkiv som berör perioden 1935–1952. När det gäller 1941 års befolkningsutredning har jag gått igenom sammanträdesprotokollen och har därutöver valt att se närmre på de av utred-ningens publikationer som mer direkt involverade Signe Höjer. Detsamma gäller den så kallade u-beredningen och 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården. Nedslag har även gjorts i en del andra offentliga arkiv på Riksar-kivet.
På Stockholms stadsarkiv har jag gått igenom Signe Höjers motioner och yttranden i stadsfullmäktige och även letat upp vissa publikationer i vilkas sammanställning hon varit involverad. I Solna stadsarkiv har jag sett på proto-koll, verksamhetsberättelser och en del andra dokument från Barnavårdsbyrån och Föreningen Mjölkdroppen i Solna. Genom de tryckta protokoll som finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har jag även kunnat spåra paret Höjers aktiviteter under olika socialdemokratiska kongresser.
Dessutom har jag besökt Genève för att hitta kompletterande uppgifter om Axel Höjers internationella verksamhet. I Nationernas förbunds ytterst kom-pletta arkiv har jag gått igenom material från de olika kommittéer där Axel Hö-jer var involverad under sin tid som generaldirektör. WHO:s arkiv är betydligt hårdare gallrat, och det mesta av det material som berört Axel Höjers olika uppdrag visade sig ha makulerats redan på 1960-talet, då organisationens arkiv-policy var att sortera ut allt som inte var av direkt relevans för pågående projekt. Jag har hittade ändå en del projektfiler av intresse och kunde dessutom gå ige-nom en hel del tryckt material. Jag har även gått igeige-nom mycket tryckt WHO-material samt en del kolonialrapporter på British Library i London.
Genom Sigtunastiftelsens klipparkiv har jag kommit åt en del kompletteran-de intervjuer med makarna Höjer och recensioner av kompletteran-deras böcker.
Vid sidan av alla dessa mer eller mindre disparata texter finns också ett par mer sammanhängande livsberättelser, nämligen Axel och Signe Höjers respekti-ve memoarer. Axel Höjer skrev i slutet av 1960-talet en tjock självbiografi, ett 750-sidors manuskript i A4-format, som finns tillgängligt på Riksarkivet i Stockholm.154 En nedskuren version av självbiografin gavs ut efter Axel Höjers
153 ”Generaldirektör J. Axel Höjers skrifter: Kronologisk förteckning sammanställd av Märtha Elvers-Hulth”, Statistiska Centralbyråns bibliotek, Stockholm, 1 dec. 1976. Förteckningen finns bland annat i SAHA, 2a vol. 4 och 2b vol 3. Det finns även ett supplement daterat 1985.
154 Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, J. Axel Höjers arkiv, RA. I artiklar efter Axel Höjers död hävdades att han inte velat ge ut sina memoarer, men korrespondens mellan honom och Gerhard Bonnier åren kring 1970, bevarad i SAHA, 3a vol. 1, visar att detta inte stämmer. Jfr ex. Lennart
död.155 Därefter skrev Signe Höjer själv en rad böcker med självbiografiskt tema.156
Mitt förhållande till memoarerna har säkert, på gott och ont, satt spår i såväl forskningsprocess som framställning, även om forskningsarbetet i hög grad gått ut på att närma mig paret Höjers självbiografiska narrativ genom ett slags misstankens hermeneutik. En allmän iakttagelse är att självbiografin kan ge upplysningar om händelser som inte omnämns någon annanstans, skildringar en förlorad vardag, och visa på föga självklara samband mellan händelser och människor, samtidigt som den som spegel av en svunnen tid bär på många distorsionsmoment. Liksom biografin är självbiografin en efterkonstruktion. Självbiografikern tenderar att koncentrera sig på fakta som stämmer med hen-nes mogna efterkonstruktion av sitt eget livsprojekt. Hon tolkar händelser och sina egna handlingar som om hon hade handlat utifrån det hon vet i skrivande stund, utifrån den hon är i dag. Vanligt är också att skildra händelser så att man själv framstår i ett mer fördelaktigt ljus eller som mer betydelsefull än man verk-ligen var i sammanhanget. Man lyfter fram sina kontakter med kända männi-skor och glömmer bort mer okända.157
Detta behöver inte nödvändigtvis tolkas som lögn eller medvetna överdrif-ter. Minnen kan med tiden bli ganska förvrängda, människor blandar ihop hän-delser, personer och sammanhang, och gemensamt för de flesta självbiografiker är att de är ganska till åren komna. Signe Höjer, som skrev utförligt om saker som hänt henne 70 eller 80 år tidigare, var själv medveten om dessa problem: ”Vi vet att vid högre ålder blir minnet av det förflutna mera levande än förr. Man minns bättre – men minns man rätt?”, skrev hon till exempel i förordet till en av sina självbiografiska böcker.158 I viss mån kan självbiografiska uppgifter kontrolleras genom brev, dagböcker och annat primärt källmaterial, alternativt genom andra källor och sekundärlitteratur. Även brev och dagböcker följer emellertid sina normer och konventioner, såväl språkligt som innehållsmässigt, och kan inte heller de ses som redogörelser för någon definitiv och objektiv sanning.159
Mitt intresse för de självbiografiska texterna ligger dock i hög grad på ett an-nat plan. Memoarerna och andra självbiografiska texter har varit en given
Bromander, ”Axel Höjer: En vänstervriden generaldirektör”, Aftonbladet, 14 mars 1975; Mauritz Norberg, ”Höjer – den store hälsovårdaren: En kampens man mot löss och änglamakare”,
Arbe-tarbladet, 14 mars 1975; Gunnar Olén, ”Axel Höjers minnen – ’Från Visby till Vietnam’”, Dagen, 25 mars 1975.
155 Den som kortade boken var Signe, med hjälp av sonen Björn och sonhustrun Inga-Britt Höjer. Förlagsredaktören Karin Jacobsson och Ann-Margret Lundgren, avdelningsdirektör på Medicinalstyrelsen, hjälpte också till. J. Axel Höjer, En läkares väg: Från Visby till Vietnam (Stock-holm: Bonniers, 1975), s. 8.
156 Se främst Höjer, Läsarungen växer upp; Höjer, Vägen till Hagalund; Signe Höjer, Mellan två
världs-krig (Stockholm: LTs förlag, 1981); Signe Höjer, Mitt i livet (Stockholm: LTs förlag, 1982); Signe Höjer, I ett vaknande Afrika (Stockholm: LT, 1983).
157 Se också Björn Höjer, ”20 böcker mellan 60 och 90”, i Vi minns Signe Höjer, s. 25–27. 158 Höjer, Vägen till Hagalund, s. 7.
gångspunkt i den mån jag intresserat mig för hur paret Höjer konstruerat och rekonstruerat sitt gemensamma livsprojekt. Och, menar jag, i den mån intresset läggs vid hur subjekt ständigt rekonstruerar sig själv, kan självbiografiska källor av olika slag – om möjligt lästa mot varandra – fungera utmärkt som utgångs-punkter för en studie. I självbiografin får vi den bild av verkligheten som sub-jektet själv vill visa upp – en viktig sida av ”sanningen”, om än långt ifrån den enda möjliga.160
Signe Höjers självbiografiska böcker fick i allmänhet goda recensioner. En del recensenter kunde dock notera, och ibland irritera sig på, hennes utpräglade tendens att släta över konflikter och måla gångna händelser i alltför ljusa färger. Vad Erik Hjalmar Linder identifierar som Signe Höjers ”programmatiska käck-het” är intressant att väga mot den ofta bitska och ibland ganska svårmodiga personlighet som tonar fram i breven.161 Medan Signes livshistorier framför allt handlar om samarbete och samförstånd, kretsar Axels memoarer, särskilt i den okortade versionen, i hög grad kring olika slags konflikter. Denna diskrepans, menar jag, kan antas reflektera en genusordning såväl som olika positioner som experter och intellektuella. I Signe Höjers självbiografier syns också en tydlig tendens att undervärdera sin egen betydelse, särskilt i jämförelse med Axels – en vanlig tendens hos kvinnliga självbiografiker.162
Vid läsningen av olika texter har jag varvat en mer extensiv läsart, i syfte att identifiera relevanta textpassager, med närläsning av sådana passager som disku-terar teman av intresse för mina frågeställningar.
Så till min egen framställning. Jag har valt att dela upp min text i tre delar, som huvudsakligen följer på varandra i kronologisk ordning. De tre delarna fokuserar också på olika rum eller arenor för paret Höjers folkhälsoprojekt: om första delen i hög grad handlar om den lokala nivån, fokuserar del två på en nationell och del tre på en internationell eller rentav global nivå. Varje del är i sig mer tematiskt uppbyggd, även om också där finns en viss kronologisk rörel-se framåt. Mellan de olika delarna har jag även inkluderat två mellanspel, som tar upp relevanta teman som jag varken velat eller kunnat pressa in i den trede-lade överstrukturen.
160 Flera feministiska biografiteoretiker har framhållit självbiografin som en möjlighet inte minst för kvinnor att återta sina egna liv: genom att skriva sitt liv kan självbiografikern ”döda” det jag som andra människor försökt tvinga på henne och på samma gång rekonstruera ett, möjligen, mer autentiskt jag. Larsson, Sanning och konsekvens, s. 112.
161 Erik Hjalmar Linder, ”‘Sekelskiftesidealism’ och ett märkligt läkarpar”, Göteborgs-Posten, 13 dec 1979.
162 Se till exempel det underdåniga förordet till Höjer, Mitt i livet, s. 7: ”Mitt liv har varit privilegie-rat och fyllt av intressanta upplevelser. Det mesta har jag att tacka min man, Axel Höjer för, som fört ett omväxlande liv, fyllt av resor, fascinerande uppdrag och möten med fängslande person-ligheter. För det mesta har jag fått följa honom på hans färder, som jag skildrat ur min egen synvinkel.” Jfr Margaretha Fahlgren, Det underordnade jaget: En studie om kvinnliga självbiografier (Tullinge: Jungfrun, 1987); Eva Heggestad, ”Alice+Yngve=Sant? Bilder av äktenskapet i Alice Lyttkens brev och memoarer”, i En ny sits: Humaniora i förvandling. Vänbok till Margaretha Fahlgren, red. Eva Heggestad, Karin Johannisson, Kerstin Rydbeck och Maria Ågren (Uppsala: Uppsala universitet, 2008), s. 103–111.