Kris i befolkningsfrågan innebar knappast startskottet för den svenska befolk-ningsdiskussionen.1 I själva verket hade den svenska befolkningen problemati-serats under lång tid innan Alva och Gunnar Myrdal släppte sin debattbok 1934. Åtminstone sedan ett par decennier innan sekelskiftet hade fruktan för folklig degeneration i den allmänna debatten varvats med oro för allt ifrån ho-tande överbefolkning till avfolkning och nativitetskris. Rasbiologin, fast etable-rad i Sverige genom inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala i början av 1920-talet, och eugeniken, dess praktiska tillämpning, grundade sig också i ett starkt intresse för befolkningen och dess egenskaper.2
Av 1920-talets och det tidiga 30-talets debattörer var den övervägande delen politiskt konservativa. Men även socialister som Axel Höjer och Frida Stéen-hoff uttalade sig kring vikten att stärka Sveriges befolkning, både kvalitativt och kvantitativt, med hjälp av eugeniska, men främst sociala åtgärder.3
1 Alva Myrdal och Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan (Stockholm: Bonnier, 1934).
2 Johannisson, ”Folkhälsa”, s. 140–142. För en kortfattad historik över svensk eugenik, se Gun-nar Broberg och Mattias Tydén, ”Eugenics in Sweden: Efficient Care”, i Eugenics and the Welfare
State: Sterilization Policy in Denmark, Sweden, Norway, and Finland, red. Gunnar Broberg och Nils Roll-Hansen (East Lansing: Michigan State University Press, 1996), s. 77–150.
3 Hatje, Befolkningsfrågan och välfärden, s. 7–8, 17; Tydén, Från politik till praktik, s. 149–155. Tydén nämner här Axel Höjer, ”Hygieniska synpunkter på barnantalets reglering”, Tiden, vol. 21 (1928), s. 15–24. Se även Axel Höjer, ”Den s. k. preventivlagens otidsenlighet”, Tiden, vol. 20 (1927), s. 79–84; Axel Höjer, ”Barns hälso- och sjukvård”, i Tidens läkarbok (Stockholm: 1926), s. 290–373;
Folkhälsan framträdde i Axel Höjers texter från denna tid både som mål i sig och som förutsättning för att stärka den svenska befolkningen. Sociala förbätt-ningar betraktades av Höjer som den viktigaste nyckeln till en förbättrad folk-hälsa och därmed också en starkare befolkning. Som jag redan visat sågs hälso-vården som ett centralt moment i hans och Signes sociala projekt, och barnhäl-sovården som en strategisk plats för att inleda reformer.
Paret Höjers sociala projekt präglades av en liberal styrningsrationalitet i den meningen att individerna förutsattes kunna fostras till att själva välja det som var bäst för samhället i det långa loppet. Inledningsvis, antog de, måste dock individernas vilja styras i rätt riktning. I Höjers ögon måste människor lockas bort från den växande individualismen för att i stället anamma en etik som såg till kollektivets bästa.4
Onekligen fanns här starka kopplingar till sekelskiftets socialhygieniska pro-jekt. Den unge Axel Höjer använde sig också gärna av begrepp som anknöt till den klassiska socialhygienen – mindervärdighet, levande ”material”, inspektion, övervakning – och talade också om sig själv som socialhygieniker.5 Även Signe talade gärna om socialhygien under denna tid.6 Men det fanns också många inslag i deras tänkande som pekade vidare mot en nyare tids socialmedicinska paradigm.7 Samhället tilldelades ett ökat ansvar för den förebyggande hälsovår-den men också för sådant som bostadspolitik, moderskapsförmåner och allmän fördelningspolitik. Paret Höjers definition av hälsovårdande faktorer sträckte sig långt utanför den institutionaliserade hälso- och sjukvårdens gränser, vilket pekar på att de slöt sig till ett brett hygienbegrepp. Under 1920-talets lopp blev i synnerhet Axel alltmer intresserad av den yttre miljöns påverkan på människors hälsa och särskilt av effekterna av människors näringsintag och bostädernas utformning.8 Samtidigt var han noga med att understryka de många sambanden mellan hälsa och privatekonomi, som han menade blev allt starkare i takt med ökad urbanisering. Aldrig så noggranna hälsovårdsreglementen var inte nog om människor inte gavs medel och möjlighet att följa dem, något som krävde vä-sentliga insatser från samhällets sida:
”Några moderna synpunkter på könsfrågan. Föredrag i Solna föreläsningsförening 23/3 1921” (av Axel Höjer, manuskript), SAHA, 2a vol. 2.
4 A. Höjer, ”Några moderna synpunkter på könsfrågan”, SAHA, 2a vol. 2; A. Höjer, ”Reseberät-telse”, MMB E III 1920, bilaga A1.
5 Se ex. Höjer, ”Barns hälso- och sjukvård”, s. 303–304; Höjer, ”Den s. k. preventivlagens otid-senlighet”, s. 83–84; A. Höjer, ”Reseberättelse”, MMB E III 1920, bil. IV; Höjer, ”Något om engelsk barna- och modersvård”, s. 30; Höjer, Fries, Hulting, Lichtenstein och Stéenhoff, ”Be-tänkande rörande övervakning av späda barn”, s. 570–582. Om sig själv som socialhygieniker talade han så sent som 1935, se Axel Höjer, Sven Tunberg, Gunnar Myrdal, Georg Andrén, Nils von Hofsten, Sven Wicksell, Gustaf Åkerman och Arvid Runestam, Debatt i befolkningsfrågan (Stockholm: 1935), s. 34.
6 ”Föredrag av Signe Höjer om förbud av alkohol” (tidigt 20-tal), SAHA, 2b vol. 1; S. Höjer, ”Synpunkter på kvinnliga studiecirklar”, SAHA, 2b vol. 5.
7 Jfr Johannisson, ”Folkhälsa”, s. 169.
8 Sjövall och Höjer, Medicinsk medborgarkunskap, s. 55–88. Se avskrift av brev/intyg från Einar Sjövall om vilka kapitel i Medicinsk medborgarkunskap som författats av Höjer i SAHA, 2a vol. 2.
Sedan vi lärt känna hälsans förutsättningar, kunna vi direkt verka för att var och en av dem förefinnes för alla: förbättra bostäder, mjölktillgång, upplys-ningen om spädbamsvård etc. etc. I själva verket går folkhygienens strävan-den i första rummet ut härpå. Men var vi gå fram, stöta vi snart på det eko-nomiska momentet. Ingenting fås för intet. Ger samhället något gratis, bety-der det, att det sker med allas medverkan. Skall sålunda svenska folkets hälsa ytterligare förbättras, finnes ur ekonomisk synpunkt endast dessa två möjlig-heter. Antingen skall folkets möjligheter att skaffa sig hälsans olika betingel-ser ökas, alltså dess ekonomi förbättras, eller skola dessa hälsans förutsätt-ningar av samhället tillhandahållas för lägre pris. Utvecklingen är för närva-rande inne på båda dessa banor.9
Att denna syn på ekonomins betydelse för hälsan delades av Signe framgår dels av bevarande föredragsmanus, dels av de statistiska jämförelser mellan Haga-lund, Huvudsta och Råsunda som hon och Axel gjorde redan 1922, för att på-visa klasskillnadernas stora betydelse för barns hälsotillstånd i Solna socken. De påpekade här att de mer välsituerades barn var mer motståndskraftiga än de fattiga på grund av av bland annat ”bättre föda, kläder och bostäder, större upplysning i barnavårdsfrågor och möjlighet att av sakkunniga köpa den kun-skap härutinnan, som kan brista, större möjlighet att i tid söka sakkunnig läka-rehjälp, tillfälle till vistelse på landet under sommaren.” För att den nödvändiga expertisen skulle komma alla barn till godo hoppades Signe och Axel Höjer att ”hela den profylaktiska barnavården, evad det gäller barnens kropp eller själ” inom en nära framtid skulle kunna läggas i händerna på en myndighet med ansvar för alla barnavårdsfrågor.10
Barnets, moderns, familjens och folkets hälsa hörde så tätt ihop att det i praktiken knappast var möjligt att hålla isär individualhygienen och socialhygie-nen, påpekade Axel Höjer. Att fattiga människor inte skulle skaffa för många barn framhölls som en förutsättning för individernas och samhällets hälsa. När barnaskaran överskred ett visst antal blev socialekonomiska faktorer socialhygi-eniska: barnens hälsa blev lidande av trångboddhet och brist på mat, och möd-rarna slets ut av täta graviditeter. Höjer lyfte fram två möjliga vägar att lösa dessa hälsorelaterade befolkningsproblem: en som lade mer ansvar på enskilda människor, och en annan, mer utpräglat biopolitisk. Den ena lösningen gick ut på att ge fattiga människor praktiska möjligheter till barnbegränsning och att lära dem att rätta antalet barn efter inkomsten. Den andra lösningen, som Axel Höjer bedömde som ännu oprövad i Sverige, var att samhället gav föräldrarna ett tillräckligt stort understöd för varje barn, så att det inte skulle belasta famil-jen ytterligare ekonomiskt.11
9 Sjövall och Höjer, Medicinsk medborgarkunskap, s. 190–192, cit. s. 191–192.
10 Höjer, ”Om orsakerna till förbättringen av Solnabarnens hälsotillstånd”, cit. s. 20. Att det i själva verket var Signe som sammanställde statistik och årsberättelser framgår av ett odaterat brev från henne till Louise Dahl våren 1922, SAHA, 3b vol. 17.
11 Frankrike och Tyskland framhölls här som länder som infört understödslösningar i större skala. Höjer, ”Hygieniska synpunkter på barnantalets reglering”, s. 17–18.
Resonemangen kring hälsans ekonomiska förutsättningar kan ses som starkt kopplade till hur Höjers som socialdemokrater avlägsnade sig från den klassiska liberalismens syn på samhället som främst en garant för lika konstitutionella rättigheter, för att i stället understryka samhällets plikt att erbjuda människor så lika förutsättningar som möjligt.12 Denna syn på samhällets ansvar bör också kopplas till paret Höjers tro på institutioner som kunde samla många olika soci-ala funktioner på ett ställe – helst drivna med offentliga medel.13
Men det faktum att Höjers ställde hårdare krav på samhället innebar knap-past att de samtidigt minskade sina krav på de enskilda samhällsmedborgarna. Det socialdemokratiska tänkandet präglades under mellankrigstiden av ett grundantagande om samhällssolidaritet: att samhället var en organism som hölls samman av individernas gemensamma intressen, och att det allmännas intressen därmed kunde sättas före individens. ”Allmänintresset” (som underförstått krävde att egenintresset tuktades) var ett annat ofta använt uttryck inom folk-hemsideologin.14 Paret Höjer talade sällan om samhället som just en organism, men räknade inte desto mindre med att samhälleliga insatser krävde solidarisk medverkan av medborgarna. Och som jag ska visa räknade de snarast med att ett ökat samhällsansvar gjorde det möjligt att ställa större krav på att individerna skulle underordna sig kollektivets bästa – som i de flesta, men inte alla, fall ock-så antogs vara deras eget bästa.