I sin jämförelse av barnavårdsbyrån och mjölkdroppen i Solna konstaterar Gena Weiner att medan de viktigaste männen i respektive sammanhang, G. H. von Koch och Axel Höjer, gick vidare mot karriärer inom statsväsendet
106 Höjer, ”Om ’Mjölkdroppar’ som övervakningsställen för späda barn”, s. 62.
107 SOU 1935:19, Kungl. Medicinalstyrelsens utlåtande och förslag angående förebyggande mödra- och
barna-vård, s. 92–100; Broman, ”Barnavårdscentralernas uppkomst och utveckling i Sverige”, s. 152– 156; Gunther, ”Mjölkdroppen” – ett socialmedicinskt pionjärarbete, s. 21; Weiner, De räddade barnen, s. 293–294. Jfr Justus Ström, ”Den förebyggande barnavården”, i Medicinalväsendet i Sverige 1813–
1962, s. 528–529.
108 SOU 1929:28, Betänkande angående moderskapsskydd, s. 44–45. Höjer bidrog även med en bilaga med ”Speciella redogörelser för några mjölkdroppar”, SOU 1929:28, s. 186–206.
109 Einar Sjövall och J. Axel Höjer, Medicinsk medborgarkunskap (Stockholm: Bonnier, 1929), s. 50– 51, cit. s. 50.
110 Ibid., s. 9.
111 Protokoll från Sverges Socialdemokratiska Arbetarepartis trettonde kongress i Stockholm den 3–9 juni 1928 (Stockholm: SAP, 1928), s. 424–425.
te de mest centrala kvinnorna, Tyra Lundholm och Jenny Bokström, att arbeta lokalt. De blev aldrig ens kommunanställda utan fortsatte på förtroendeupp-drag.112
Motsvarande fenomen kan observeras när Axel Höjers publika roll inom barnavårdsarbetet jämförs med Signes. Även om reformerna av barnhälsovår-den redan från början var ett gemensamt projekt fick Axel, som läkare, redan på det lokala planet i Solna en mer publik roll. Bevarad brevväxling visar att Signe bidrog med en stor del av reformarbetet, men Axel blev den som utåt fick före-träda deras verksamhet. Detta märks även i historieskrivningen: till och med Gena Weiners skildring av mjölkdroppens utveckling bortser helt från Signes roll i sammanhanget, trots sitt tydliga genusperspektiv.
Reformerna av mjölkdroppen blev den del av Solnaprojektet som på sikt fick störst genomslag, men mjölkdroppens spädbarnsmottagningar var ingen heltidssyssla, varken för Axel eller Signe Höjer. Axels övriga tid gick främst åt till andra professionella uppdrag, även om han anslöt sig till nykterhetsrörelsen och i mån av tid engagerade sig i barnavårdsbyrån och lokalavdelningen av Arbetarnas Bildningsförbund.113 För Signes del gick mycket tid åt till att hjälpa Axel på olika sätt: förutom på mjölkdroppen assisterade hon honom på hans privatmottagning, skrev verksamhetsberättelser för skolläkarverksamheten och kom så småningom att biträda honom i hans forskning.114 I brist på verklig professionell förankring försökte hon emellertid också att etablera sig på andra sätt. Till exempel fortsatte hon att sporadiskt publicera sig som fri skribent.115 Framför allt kom hon dock att engagera sig i politik och folkbildning. I dessa nya roller, som snarast kan definieras som rörelseintellektuella, kunde hon börja bygga upp nya plattformar för sitt engagemang.
Fastän de båda åtminstone sedan vistelsen i Paris hyst ett engagemang för socialismen var det inte förrän i Solna som de organiserade sig partipolitiskt. Båda två gick med i Socialdemokratiska Arbetarepartiet, och Signe kom även att gå med i den nystartade socialdemokratiska kvinnoklubben i Solna. Klubben, uppbyggd av en grupp fattiga men entusiastiska kvinnor som enligt Signe snabbt blev hennes vänner, höll vartannat möte i Hagalunds Folkets hus, vart-annat i Huvudsta.116
Kvinnoklubben var en av många som startades vid denna tid. När de svens-ka rösträttsaktivisterna fått igenom sina krav splittrades kvinnorörelsen i Sveri-ge, liksom i många andra västerländska demokratier, upp i olika delar efter par-titillhörighet. Engagemanget i de nya kvinnoförbunden kan ses som en strategi
112 Weiner, De räddade barnen, s. 293.
113 Höjer, Vägen till Hagalund, s. 106–107, 124–125; Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 351, 356; brev från Signe Höjer till Louise Dahl 27–28 dec 1920, SAHA, 3b vol. 17.
114 Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 336, Höjer, Vägen till Hagalund, s. 135–137, 186; Brev från Axel Höjer till Signe Höjer måndag em (feb 1924), SAHA, 3b vol. 4.
115 Höjer, ”Om ’hemhjälp’”, s. 65–67.
116 Axel Höjer, ”I Lundacentrifugen”, i Under Lundagårds kronor: Minnen upptecknade av gamla
studen-ter: Samling 4, red. Gerhard Bendz (Lund: Gleerups, 1957), s. 256–257; Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 346; Höjer, Vägen till Hagalund, s. 105, s. 141–149.
för att bakvägen ta sig in i rikspolitiken. S-kvinnorna kämpade för konkreta reformer inom systemet som höll på att byggas upp, och riktade särskilt in sig på vad som definierades som moderskapspolitiska frågor.117 De stadgar som antogs 1920 fastslog att kvinnoförbundets ändamål var:
att på grundval av Socialdemokratiska partiets program organisera och inom sig samla socialdemokratiska kvinnoorganisationer, bedriva socialistiskt och fackligt upplysningsarbete bland arbetareklassens kvinnor, intressera kvin-norna för allmänt kunskapssökande och att de samhälleliga spörsmålet allvar-ligt beaktas inom bildningsverksamheten, så att duglighet förvärvas till de uppgifter, som påvila dem i arbetareklassens frigörelsekamp; samt att bevaka och arbeta för sådana sociala och politiska frågors lösning, som särskilt berö-ra kvinnornas, mödberö-rarnas, barnens och hemmens intressen.118
Inriktningen på vad som definierades som mödrarnas intressen bidrog till att rådande, komplementära genusmönster sällan ifrågasattes på något genomgri-pande sätt i den tidiga socialdemokratiska kvinnorörelsen, även om den under mellankrigstiden kom att präglas av vissa motsättningar mellan de som ville stödja husmödrarna och de som ville fokusera på kvinnors rätt till arbete och politiskt inflytande. Signe Höjers sätt att i ett föredrag från Solnatiden rikta in sig på att uppvärdera kvinnliga arbetsuppgifter och göra det praktiskt och eko-nomiskt möjligt för kvinnor att stanna hemma med sina barn, utan att för den delen stänga dörren för gifta kvinnors rätt till förvärvsarbete, kan här ses som en jämkande medelväg.119
Samtidigt var S-kvinnorna ofta tidigt ute med olika initiativ, även av politiskt kontroversiell natur. Många av de social- och familjepolitiska reformer som under åren lanserats i den socialdemokratiska rikspolitiken har haft sitt ur-sprung inom kvinnoförbundet.120 Klubbar som den i Solna kunde i sin tur pres-sa på riksförbundet. Till exempel var det just kvinnoklubben i Solna som vid Socialdemokratiska kvinnoförbundets första kongress sommaren 1924 motio-nerade om att kvinnoklubbarna i riket borde fås att ”verka för utbredande av kännedom om principerna för en förnuftig barnalstring”.121 Signe, som vid den-na tid var nymalthusianskt influerad, betraktade sig själv som drivande i denden-na process, vilket också bekräftas av kongressprotokollen.122 Höjer deltog i
117 Se ex. Östberg, Efter rösträtten.
118 Ändamålsparagrafen ur SSKF:s stadgar 1920, citerad ur Karlsson, Från broderskap till systerskap, s. 60.
119 ”Värdesättande av kvinnans arbete i hemmet”, föredragsmanus, Signe Höjer, troligen från Solnatiden, SAHA, 2b vol. 1. Jfr ”30 år av utveckling: Vad vi vunnit – vad vi kräva” (manus till föredrag av Signe Höjer, hållet i Ystad 30 okt 1929), SAHA, 2b vol. 2. Jfr Karlsson, Från
broder-skap till systerbroder-skap, särskilt s. 106–126.
120 Karlsson, Från broderskap till systerskap, s. 331.
121 Protokoll förda vid Sverges socialdemokratiska kvinnoförbunds 1:sta kongress i Stockholm, Läkarsällskapets
lokaler, den 3–5 juni 1924 (Stockholm: SSKF, 1924), s. 21.
122 Höjer, Vägen till Hagalund, s. 149; Höjer, Mitt i livet, s. 110; Signe Höjer, ”Befolkningsproble-men”, i Socialdemokratisk kvinnogärning: Festskrift i anledning av Disa Västbergs 60-årsdag den 17 maj
gressen som ombud för Solna. Efter ett anförande av Knut Wicksell om be-folkningsfrågan och vikten av födelsekontroll, togs Solnamotionen upp till diskussion och Signe Höjer påpekade att den borde intressera kvinnorna efter-som den hörde samman med andra sociala frågor. ”Det är”, konstaterade hon, ”inte för mycket begärt att de barn som sättas till världen skola vara välkom-na.”123 Kongressen enades snart i ett enhälligt beslut om att en ”saklig upplys-ningsverksamhet” om reglerad barnalstring skulle sättas igång runtom i landet, kompletterad med sexualhygienisk undervisning i skolorna.124
Till skillnad från arbetarkommunen gav kvinnoklubben också stöd till Hö-jers när de reformerade mjölkdroppens verksamhet.125 Socialdemokratiska kvin-noklubben tog också initiativ till flera studiecirklar i Hagalund, flera med syftet att skola in kvinnorna i politikerrollen genom kurser i exempelvis talarkonst och kommunalkunskap, och bjöd också in kända talare för att hålla föredrag i aktu-ella ämnen. Kvinnoklubben lade särskild energi på att styra traktens unga flick-or i lämplig riktning. 1921 bildade klubben en särskild tonårsklubb, som flick- organi-serade ett hundratal flickor från grannskapet i aktiviteter som teater, sång, söm-nad, pappslöjd, hattmakeri och engelska. Även fotboll bedömdes som en lämp-lig aktivitet. Signe höll själv kurser i folkdans. Verksamheten blev snabbt så populär att det lokala SSU kände sig åsidosatt.126
På initiativ av den socialdemokratiska kvinnoklubben bildades också en Sol-naavdelning av ABF, arbetarnas bildningsförbund, för att driva cirklar i frågor som väckts av kvinnoklubben. Paret Höjer engagerade sig livligt i denna verk-samhet, och Signe var även ordförande för avdelningen 1924–25.127 Axel Höjer var en tid vice ordförande och ledde dessutom diskussionsövningar och en studiecirkel i kammarmusik, medan Signe Höjer ledde cirklar i engelska, gram-matik och litteratur.128
Som relativt välutbildad medelklasskvinna, och därtill läkarhustru, fick Signe en speciell position inom kvinnoklubben och ABF. Det gjorde att hon ibland mötte motstånd, men klasstillhörigheten erbjöd också många fördelar. Det handlade om självförtroende, organisationsförmåga och kunskap. Men det handlade också, och inte minst, om tid. Höjers skaffade ganska snart två biträden och fortsatte att ha det så länge barnen var små. Samarbetet med
1951 (Stockholm: Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund & Tiden, 1951). Jfr SSKF
kongress-protokoll 1924, s. 21.
123 SSKF kongressprotokoll 1924, s. 5, 20–21, cit. 21
124 SSKF kongressprotokoll 1924, s. 21–22, cit. s. 22. Höjer uppmanade även andra kvinnoklubbar att följa Solnas exempel med studiecirklar för barn och ungdomar, ibid., s. 31.
125 Höjer, En läkares väg, s. 83–84; Höjer, Vägen till Hagalund, s. 149.
126 Höjer, Vägen till Hagalund, s. 115–116, 147–149, 178; brev från Signe Höjer till Louise Dahl 15 jan, 3 feb och 14 okt 1921, samt odaterat brev (hösten 1921) från Axel Höjer till Louise Dahl, alla i SAHA, 3b vol. 17.
127 Höjer, Vägen till Hagalund, s. 178–185; Höjer, ”Ur J. Axel Höjers minnen”, s. 351–352. Om ABF:s bildningsideal, se Ekström von Essen, Folkhemmets kommun, s. 117–119.
128 Även Axels syster Gerda Höjer undervisade i engelska. Arbetarnes Bildningsförbunds
biträdena gick inte alltid smärtfritt, men gav henne trots allt helt andra möjlig-heter än traktens arbetarkvinnor att engagera sig i föreningslivet.129
Genom ett större arv fick Höjers också möjlighet att bidra med lokaler till ABF. Den stora villa de byggde åt sig själva i Vasalund 1921 kom att rymma såväl läkarpraktik som forskningslaboratorium, ett bibliotek för medlemmarna i ABF, studiecirklar, musikaftnar, familjeumgänge och representation. Härige-nom utvidgades rummet för det sociala äktenskapet på ett mycket konkret sätt till att inrymma betydligt mer än kärnfamiljens aktiviteter.130