Arbetsgivarens skyldighet att upplysa arbetstagare

arbetstagare om den tid som andra har utfört

samma arbete på samma plats

Regeringens förslag: Om en eller flera arbetstagare har varit ut-

stationerade för att utföra samma arbete på samma plats, ska arbets- givaren senast den dag en utstationerad arbetstagare påbörjar arbete i Sverige upplysa arbetstagaren om den sammanlagda utstationerings- tiden.

Förslaget i SOU 2019:25: Överensstämmer i huvudsak med

regeringens förslag. Av utredningens lagförslag framgår inte att upplysningsskyldigheten bara gäller om andra arbetstagare faktiskt har varit utstationerade här i landet för att utföra samma arbete på samma plats.

Remissinstanserna: TCO instämmer i förslaget. Sveriges Kommuner

och Regioner tillstyrker förslaget och anser, liksom LO och Svenska Byggnadsarbetareförbundet, att förslaget är nödvändigt för att

utstationerade arbetstagare ska kunna utnyttja sin rätt. Lunds universitet

(Juridiska fakultetsstyrelsen) anser att förslaget är proportionerligt. Svenskt Näringsliv och Företagarna anser att förslaget utgör en tydlig

83 överimplementering, att det skulle vara administrativt betungande för

utstationerande företag, som ofta är mindre företag, och att det inte bör genomföras. Arbetsdomstolen ifrågasätter förslaget och anser att det inte kan anses nödvändigt och lämpligt med en sådan skyldighet för arbets- givare etablerade i andra länder när det i svensk rätt inte finns regler som ger svenska utstationerande företag motsvarande skyldighet. Sieps framhåller att direktivet inte ställer krav på en sådan åtgärd som föreslås och att EU-rätten ställer krav på att åtgärden måste vara motiverad och proportionerlig. Sieps anför också att det är otydligt om informations- kravet endast gäller vid utstationeringar som varar mer än 12 månader.

Skälen för regeringens förslag

Det kan vara svårt för utstationerade arbetstagare att veta om en annan arbetstagare tidigare har utfört samma arbete på samma plats

Vid bedömningen av om tidsgränserna vid långvarig utstationering har uppnåtts har det betydelse om två eller flera arbetstagare har ersatt varandra för att utföra samma arbete på samma plats, se avsnitt 7.3. För att en utstationerad arbetstagare ska kunna veta om hon eller han har rätt till de ytterligare villkoren behöver arbetstagaren därför veta om och i vilken utsträckning andra arbetstagare tidigare har utfört samma arbete på samma plats. Det kan vara svårt för arbetstagaren att på egen hand skaffa sig sådan kunskap. Utan sådan information får arbetstagaren det svårt att i praktiken ta del av de utökade rättigheterna vid långvarig utstationering. Frågan om hur arbetstagaren ska kunna skaffa sig sådan kunskap regleras inte i direktivet.

En utökad upplysningsskyldighet krävs för att skydda långvarigt utstationerade arbetstagare

Utredningen föreslår att en arbetsgivare ska vara skyldig att senast den dag utstationeringen påbörjas upplysa en utstationerad arbetstagare om den sammanlagda tid som andra arbetstagare har varit utstationerade för att utföra samma arbete på samma plats. Bland andra TCO, LO, Svenska

Byggnadsarbetareförbundet och Sveriges Kommuner och Regioner är

positiva till förslaget, medan bl.a. Svenskt Näringsliv och Företagarna är kritiska till det. Även Arbetsdomstolen ifrågasätter förslaget.

Svenskt Näringsliv ifrågasätter upplysningsskyldigheten bl.a. på den

grunden att en arbetsgivare som inte uppfyller villkoren vid långvarig utstationering kommer att kunna drabbas av sanktioner i form av skadestånd till både arbetstagaren och arbetstagarorganisation. Enligt föreningen är detta tillräckligt för att säkra efterlevnaden av direktivet. Regeringen delar inte den uppfattningen. Det är en sak för sig att brott mot villkoren vid långvarig utstationering kan föranleda konsekvenser för arbetsgivaren. Detta innebär dock inte att arbetstagaren får någon möjlighet att bedöma om arbetstagaren omfattas av villkoren eller inte. För att kunna bedöma detta och, i förekommande fall, vidta åtgärder i förhållande till arbetsgivaren om villkoren inte efterlevs av denne, behöver arbetstagaren känna till om andra arbetstagare tidigare har utfört samma arbete på samma plats.

84

Det bedöms vara en förutsättning för en effektiv tillämpning av reglerna om utstationerade arbetstagares villkor vid långvarig utstationering att de har eller kan skaffa sig kunskap om i vilken utsträckning andra arbets- tagare tidigare har utfört samma arbete på samma plats. Eftersom ändringsdirektivet inte anger på vilket sätt detta ska säkerställas finns det ett utrymme för medlemsstaterna att ha olika lösningar i denna del. En sådan informationsskyldighet som utredningen föreslår framstår som lämplig.

Enligt Arbetsdomstolen kan det inte anses nödvändigt eller lämpligt med en sådan skyldighet för arbetsgivare etablerade i andra länder när det i svensk rätt inte finns regler som ger svenska utstationerande företag motsvarande skyldighet. Regeringen delar inte domstolens uppfattning. De svenska företag som utstationerar arbetstagare till andra länder är skyldiga att följa bestämmelserna om utstationering där. Dessa kan vara utformade på ett annat sätt än de regler som gäller för utstationering i Sverige. Om ett annat land också har infört en motsvarande upplysnings- skyldighet kommer den att gälla den svenska utstationerande arbets- givaren vid utstationering dit. Om det andra landet har infört andra regler för att säkerställa att arbetstagare som utstationeras dit kan ta tillvara sin rätt till villkoren vid långvarig utstationering är det i stället dessa som arbetsgivaren har att följa.

Sieps väcker frågan om upplysningsskyldigheten avser alla arbetstagare

eller endast gäller när en utstationering varar mer än 12 månader. Enligt regeringens mening talar starka skäl för att en informationsskyldighet ska gälla oavsett utstationeringens längd. Annars finns det en risk att syftet med upplysningsskyldigheten inte uppnås.

En utökad upplysningsskyldighet är förenlig med EU-rätten

Bland andra Svenskt Näringsliv och Företagarna anser att en sådan upplysningsskyldighet utgör en tydlig överimplementering. Enligt regeringens mening har den dock stöd i EU-reglerna om utstationering. I artikel 5 tredje stycket i det ändrade utstationeringsdirektivet anges att medlemsstaterna ska se till att arbetstagarna eller arbetstagarnas före- trädare har tillgång till lämpliga förfaranden för att säkerställa efter- levnaden av de skyldigheter som anges i direktivet. Även tillämpnings- direktivets reglering kan sägas bygga på att arbetstagarnas möjligheter att faktiskt få del av de rättigheter som utstationeringsdirektivet ger dem stärks.

Som Sieps anför kan en sådan upplysningsskyldighet anses utgöra ett hinder mot den fria rörligheten för tjänster. Den måste därför vara förenlig med artikel 56 FEUF och vara motiverad och proportionerlig.

Svenskt Näringsliv och Företagarna anser att en sådan upplysnings-

skyldighet skulle vara administrativt betungande för utstationerande företag, som ofta är mindre företag. Regeringen delar dock Lunds

universitets (Juridiska fakultetsstyrelsen) uppfattning att upplysnings-

skyldigheten är proportionerlig, bl.a. mot bakgrund av den ganska omfattande upplysningsskyldighet som arbetsgivare redan har enligt annan EU-lagstiftning. Ska arbetstagaren utföra arbete utomlands gäller en viss utökad upplysningsskyldighet. Någon större börda kan det mot den bakgrunden inte anses vara att en utstationerande arbetsgivare får en

85 skyldighet att informera en utstationerad arbetstagare om huruvida någon

eller några andra arbetstagare tidigare har varit utstationerade för att utföra samma arbete på samma plats och i så fall hur länge utstationeringen sammanlagt har pågått.

Även om en sådan upplysningsskyldighet skulle kunna uppfattas som betungande gör regeringen bedömningen att den är proportionerlig i förhållande till syftet med den, nämligen att få till stånd ett effektivt genomförande av ändringsdirektivets regler i nu aktuell del. Utan en upplysningsskyldighet vore det svårt för utstationerade arbetstagare att veta om och när de har rätt till de utökade villkoren. Det finns inte någon mindre ingripande åtgärd för att uppnå syftet att arbetstagaren ska få informationen än en skyldighet för arbetsgivaren att ge den till arbets- tagaren. Regeringen, liksom LO, Svenska Byggnadsarbetareförbundet och

Sveriges Kommuner och Regioner, bedömer att en sådan upplysnings-

skyldighet är nödvändig för att utstationerade arbetstagare ska kunna utnyttja sin rätt.

En upplysningsskyldighet bör införas

Som framkommer ovan bedöms en upplysningsskyldighet vara nödvändig för att långvarigt utstationerade arbetstagare ska kunna ta till vara sin rätt och en sådan upplysningsskyldighet bedöms också vara förenlig med EU- rätten. En utstationerande arbetsgivare bör därför vara skyldig att upplysa arbetstagaren om den sammanlagda tiden som andra arbetstagare har varit utstationerade i Sverige för att utföra samma arbete på samma plats. Det bör i bestämmelsen klargöras att upplysningsskyldigheten endast gäller när någon eller några andra utstationerade arbetstagare faktiskt har utfört samma arbete på samma plats. Den utstationerade arbetsgivarens skyldighet att lämna informationen bör fullgöras senast den dag då arbets- tagaren påbörjar arbetet i Sverige.

86