kontroll och efterlevnad
9.1
Samarbete mellan myndigheter
Regeringens bedömning: Det behövs inte några lagändringar med
anledning av den nya lydelsen av artikel 4.2 i utstationeringsdirektivet om samarbete mellan myndigheter.
Bedömningen i SOU 2019:25: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: TCO instämmer i utredningens bedömning. Övriga
remissinstanser berör inte frågan särskilt.
Skälen för regeringens bedömning: Redan i den ursprungliga lydelsen
av utstationeringsdirektivet finns det i artikel 4 bestämmelser om samarbete mellan myndigheter. Genom tillämpningsdirektivet tillkom mer detaljerade bestämmelser om myndigheters administrativa samarbete.
Genom ändringsdirektivet får artikel 4.2 andra stycket i utstationerings- direktivet en ny lydelse. Ändringarna är delvis av rent språklig karaktär. Vidare görs det vissa tillägg om de behöriga myndigheternas uppgifter som motsvarar sådant som redan regleras genom bestämmelserna om administrativt samarbete i tillämpningsdirektivet och i det ursprungliga utstationeringsdirektivet. Regeringen delar utredningens bedömning att det inte tillkommer något nytt i sak i fråga om myndighetssamarbetet. Bestämmelserna om samarbete mellan myndigheter som finns i det ursprungliga utstationeringsdirektivet och i tillämpningsdirektivet är genomförda genom bestämmelser i utstationeringslagen och i ut- stationeringsförordningen. Någon lagändring med anledning av ändrings- direktivet i denna del bedöms inte vara nödvändig.
I den nya lydelsen av utstationeringsdirektivets artikel 4.2 anges vidare att kommissionen ska underrättas om det uppstår ständiga förseningar i tillhandahållandet av begärd information. Den underrättelseskyldigheten
102
är riktad till medlemsstaterna och behöriga myndigheter i medlemsstaterna och innebär inga rättigheter eller skyldigheter för någon enskild och föranleder inte någon lagstiftningsåtgärd. Regeringen kan vid behov åter- komma med förordningsändringar i denna del.
9.2
Övervakning, kontroll och efterlevnad
9.2.1
Jämkning av sanktioner i vissa fall
Regeringens bedömning: Det behövs inte några lagändringar med
anledning av den nya artikel 3.1 sjätte stycket i det ändrade ut- stationeringsdirektivet om möjligheter att jämka sanktioner vid bristande information om tillämpliga arbets- och anställningsvillkor.
Bedömningen i SOU 2019:25: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanser: TCO har inga invändningar mot bedömningen.
Övriga remissinstanser berör inte frågan särskilt.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 3.1 sjätte stycket i det
ändrade utstationeringsdirektivet finns en bestämmelse som rör situationen att det inte finns tillgänglig information om vilka arbets- och anställningsvillkor som ska tillämpas vid utstationering. Denna omständighet ska beaktas när det fastställs sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som har antagits med stöd av utstationerings- direktivet, i den utsträckning som krävs för att säkerställa att sanktionerna är proportionella.
En praktisk situation då bestämmelsen kan aktualiseras är att arbets- givaren riskerar en sanktion på grund av att arbetsgivaren inte har gett en utstationerad arbetstagare de förmåner som arbetstagaren har rätt till och detta beror på brister i informationen om vilka villkor som ska tillämpas under en utstationering. Bestämmelsen kan också aktualiseras om det utstationerande företaget har brutit mot en anmälningsskyldighet på grund av bristfällig information om skyldigheten.
Det finns i svensk rätt redan möjligheter att jämka eller på annat sätt justera de sanktioner som en utstationerande arbetsgivare kan bli föremål för vid överträdelse av de skyldigheter som följer av utstationerings- regelverket. Till exempel kan nämnas att sanktionsavgifter enligt nuvarande 14 § utstationeringslagen kan sättas ned eller helt falla bort om den överträdelse som har föranlett sanktionen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut sanktionsavgiften. Jämkningsmöjligheter av sanktionsavgifter finns också i arbetsmiljölagen (1977:1160), arbetstidslagen (1982:673), lagen (2008:475) om kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik och lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget. Även en sådan övertidsavgift som får tas ut med stöd av lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete kan sättas ned eller efterges om särskilda omständigheter föreligger.
Skadestånd enligt nuvarande 24 § utstationeringslagen kan sättas ned eller helt falla bort om det är skäligt. När det gäller kollektivavtal som en
103 utstationerande arbetsgivare träffar frivilligt gäller bestämmelserna om
skadestånd i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, medbestämmandelagen. Även sådana skadestånd kan sättas ned eller helt falla bort om det är skäligt, se 60 § medbestämmandelagen.
Också i de enskilda lagar som enligt utstationeringslagen ska tillämpas vid utstationering i Sverige finns regelmässigt bestämmelser om att ett skadestånd på grund av ett eventuellt brott mot lagens bestämmelser kan sättas ned eller helt falla bort, se t.ex. 32 § semesterlagen (1977:480), 22 § föräldraledighetslagen (1995:584) och 7 § lagen (2002:293) om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning.
Sammanfattningsvis finns det enligt regeringens mening redan ett tillräckligt utrymme i svensk rätt att beakta att informationen om vad som gäller vid en utstationering i landet är bristfällig vid bestämmandet av en sanktion för ett brott mot någon bestämmelse som ska tillämpas vid utstationering här. Det finns därför inte behov av någon lagändring med anledning av ändringsdirektivet i denna del.
9.2.2
Försvar av rättigheter och hindrande av missbruk
Regeringens bedömning: Det behövs inte några lagändringar med
anledning av artikel 5 i det ändrade utstationeringsdirektivet om över- vakning, kontroll och efterlevnad.
Bedömningen i SOU 2019:25: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanser: Ingen remissinstans berör frågan särskilt.
Skälen för regeringens bedömning: Genom ändringsdirektivet ändras
artikel 5 i utstationeringsdirektivet. Redan i den ursprungliga lydelsen framgår av artikelns första stycke att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder om bestämmelserna i direktivet inte följs. Genom ändrings- direktivet läggs det till att värdlandet och utsändningslandet ska övervaka, kontrollera och verkställa de skyldigheter som fastställs i utstationerings- direktivet och tillämpningsdirektivet. Det får närmast ses som ett förtydligande av vad som redan har gällt enligt utstationerings- respektive tillämpningsdirektivet. Justeringen föranleder därför inte några lagstiftningsåtgärder.
I artikelns andra stycke anges att medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits enligt utstationeringsdirektivet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Vidare anges att sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Bestämmelsen anknyter till vad som redan gäller, bl.a. enligt artikel 20 i tillämpningsdirektivet. Regeringen delar utredningens bedömning att inte heller denna justering föranleder någon lagändring.
Ett nytt tredje stycke i artikel 5 motsvarar i stort det ursprungliga andra stycket i artikeln. Enligt stycket ska medlemsstaterna säkerställa att arbetstagarna och deras företrädare har tillgång till lämpliga förfaranden för att säkerställa efterlevnaden av de skyldigheter som följer av direktivet. Inte heller detta stycke föranleder någon lagändring.
104
I ändringsdirektivet finns också en bestämmelse som syftar till att förhindra kringgåenden. Om ett företag felaktigt eller på ett bedrägligt sätt ger sken av att en arbetstagares situation omfattas av utstationerings- direktivet ska medlemsstaten säkerställa att arbetstagaren omfattas av relevant lagstiftning och praxis. Detta framgår av ett nytt fjärde stycke till artikel 5. Det är inte helt klart vad som avses med bestämmelsen. Det framstår som sannolikt att bestämmelsen tar sikte på den situationen att en arbetsgivare felaktigt påstår att en arbetstagare som utför arbete i ett land är utstationerad i det landet i syfte att endast tillämpa vissa begränsade villkor i stället för att tillämpa det landets reglering i dess helhet.
Frågan om en utstationeringssituation föreligger kan i dag bli föremål för en domstolsprövning, t.ex. inom ramen för en talan av en arbetstagare om rätt till vissa arbets- och anställningsvillkor. Om det inte är fråga om en utstationeringssituation blir frågan om vilka villkor arbetstagaren har rätt till beroende av vilket lands lag som är tillämplig på anställnings- förhållandet. Den frågan kan också bli föremål för en domstolsprövning på initiativ av arbetstagaren. Det finns därmed redan möjligheter som säkerställer att en arbetstagare omfattas av relevant lagstiftning. Det fjärde stycket föranleder därmed inte några lagstiftningsåtgärder.
I ett nytt femte stycke i utstationeringsdirektivets artikel 5 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att den artikeln inte medför att den berörda arbetstagaren omfattas av mindre förmånliga villkor än de som är tillämpliga på utstationerade arbetstagare. Enligt regeringens mening finns det inte någon sådan risk. Om en arbetsgivare påstår att en arbetstagare är utstationerad i Sverige för att undvika att behöva tillämpa svensk lag fullt ut kan frågan om en utstationeringssituation föreligger eller inte bli föremål för prövning av svensk domstol. Om det då klarläggs att det inte är en utstationeringssituation utan att arbetstagaren ska ses som en inhemsk arbetstagare är svensk rätt fullt ut tillämplig på arbetstagaren. Arbetstagaren riskerar då inte att omfattas av mindre förmånliga villkor än de som är tillämpliga för utstationerade arbetstagare. Enligt regeringens mening kräver inte heller det nya femte stycket i artikel 5 i utstationerings- direktivet någon lagstiftningsåtgärd.