Skildringar av manlighet och offerskap
Den ”kvinnliga” offerrollen
Brottsofferdiskursen tycks utgå från ett ”kvinnligt” offer, dvs från ett offer som uppbär så kallat kvinnliga egenskaper som t ex svag och sårbar. Diskursen gör så-ledes offerrollen ”kvinnlig”. Detta kan få konsekvenser för såväl kvinnor som män. Medan män inte förväntas ”vara offer” blir det desto mer ”naturligt” för kvinnor att identifiera sig med en offerroll. Detta kan innebära att kvinnor görs till offer samtidigt som män som offer inte tas på allvar.
Offerskapets associationer blir tydliga då de kontrasteras mot vad som allmänt sett brukar betraktas som ”manligt”. Idéerna om den arketypiske unge mannen inkluderar inte svaghet och passivitet. I ”manligheten” finns därför redskap vilka kan användas som motvikt till ett potentiellt offerskap. Styrka och kompetens är egenskaper som kan misstänkliggöra en offeridentitet. Skildringar av ”manlighet” blir således en positiv kontrast i berättelser där en brottsdrabbad individ inte öns-kar bygga sin självuppfattning på passivitet och lidande.
Att omdefiniera situationen och återta kontrollen
Oklanderliga brottsoffer (som kategori) är bräckliga, passiva och maktlösa (Hol-stein & Miller, 1990; Christie, 1986). I ett samhälle där självständighet och kon-troll framhålls som positiva egenskaper kan brist på konkon-troll dock bli ett negativt attribut (Wood & Rennie, 1994).
I min enkätundersökning höll det stora flertalet (över 90 %) av Ljungbyung-domarna helt eller delvis med om att ”det är viktigt att man är självsäker och be-slutsam”.94 Ett sådant påstående är givetvis öppet för varierande tolkningar och utgångspunkten för den enes instämmande kan skilja sig från den andres. Trots detta ger resultatet en indikation om betydelsen av att vara en autonom, handlan-de individ.
I en aktuell våldssituation kan det egna aktörsskapet sättas på prov. I berättel-sen om situationen kan det emellertid återupprättas. Identitet görs – utifrån såväl som inifrån. Man kan därför själv avgöra huruvida man önskar presentera sig i enlighet med den generella bilden av ett brottsoffer. ”Victimisation is related both to self perception and to external imposition of victim identity (Sundaram et al., 2004, s. 66).”
Att inte se sig själv som ett offer utan att istället skapa en känsla av självaktning kan vara ett sätt att ”gå vidare” i sitt liv, menar Katrine Fangen (2004) som har studerat känslor av förödmjukelse bland somaliska flyktingar i Norge. Vanita
94 Se bilaga 4J.
Skildringar av manlighet och offerskap
Den ”kvinnliga” offerrollen
Brottsofferdiskursen tycks utgå från ett ”kvinnligt” offer, dvs från ett offer som uppbär så kallat kvinnliga egenskaper som t ex svag och sårbar. Diskursen gör så-ledes offerrollen ”kvinnlig”. Detta kan få konsekvenser för såväl kvinnor som män. Medan män inte förväntas ”vara offer” blir det desto mer ”naturligt” för kvinnor att identifiera sig med en offerroll. Detta kan innebära att kvinnor görs till offer samtidigt som män som offer inte tas på allvar.
Offerskapets associationer blir tydliga då de kontrasteras mot vad som allmänt sett brukar betraktas som ”manligt”. Idéerna om den arketypiske unge mannen inkluderar inte svaghet och passivitet. I ”manligheten” finns därför redskap vilka kan användas som motvikt till ett potentiellt offerskap. Styrka och kompetens är egenskaper som kan misstänkliggöra en offeridentitet. Skildringar av ”manlighet” blir således en positiv kontrast i berättelser där en brottsdrabbad individ inte öns-kar bygga sin självuppfattning på passivitet och lidande.
Att omdefiniera situationen och återta kontrollen
Oklanderliga brottsoffer (som kategori) är bräckliga, passiva och maktlösa (Hol-stein & Miller, 1990; Christie, 1986). I ett samhälle där självständighet och kon-troll framhålls som positiva egenskaper kan brist på konkon-troll dock bli ett negativt attribut (Wood & Rennie, 1994).
I min enkätundersökning höll det stora flertalet (över 90 %) av Ljungbyung-domarna helt eller delvis med om att ”det är viktigt att man är självsäker och be-slutsam”.94 Ett sådant påstående är givetvis öppet för varierande tolkningar och utgångspunkten för den enes instämmande kan skilja sig från den andres. Trots detta ger resultatet en indikation om betydelsen av att vara en autonom, handlan-de individ.
I en aktuell våldssituation kan det egna aktörsskapet sättas på prov. I berättel-sen om situationen kan det emellertid återupprättas. Identitet görs – utifrån såväl som inifrån. Man kan därför själv avgöra huruvida man önskar presentera sig i enlighet med den generella bilden av ett brottsoffer. ”Victimisation is related both to self perception and to external imposition of victim identity (Sundaram et al., 2004, s. 66).”
Att inte se sig själv som ett offer utan att istället skapa en känsla av självaktning kan vara ett sätt att ”gå vidare” i sitt liv, menar Katrine Fangen (2004) som har studerat känslor av förödmjukelse bland somaliska flyktingar i Norge. Vanita
Sundaram et al. (2004) har i en studie av fysiskt våld och dess inverkan på indi-viders välmående visat att våld har mindre inflytande vid mäns (än vid kvinnors) bedömning av egen hälsa och välbefinnande. Vid en muntlig presentation under ”Kön och våld”-konferensen i Göteborg i år (Sundaram & Jackson, 2005) väcktes frågan om huruvida detta kan tänkas bero på att män inte uppfattar sig, konstru-erar sig eller blir konstruerade som ”offer” för våld på samma sätt som kvinnor.
Om man förutsätter att det faktum att man blivit utsatt för ett brott i någon mån upplevs som problematiskt kan man se de samtalsintervjuade männens framställningar som ett sätt att skapa en mer gynnsam identitet (än den som ett idealiskt offer). Genom att framställa situationen på så sätt att utsattheten för brottet framstår som temporär och genom att frånta gärningsmannen makt och dominans argumenterar man emot en offeridentitet – och därmed kan den egna kompetensen stärkas. Den tillfälligt förlorade kontrollen återtas. Samtidigt bibe-håller de unga männen i samtalsintervjuerna ändå möjligheten att åberopa offer-status.
Den sårbarhet som förknippas med offerskap blir inte självklar i männens framställningar. I berättelserna görs ingen offeridentitet. Några försök att kvalifi-cera sig som offer enligt en allmän uppfattning om denna kategori tycks inte fö-rekomma. Detta innebär inte att de unga männen motsätter sig en offerstatus. Däremot ser det ut att innebära att de inte kommer överens med den bild av of-ferskap som kännetecknas av sårbarhet och lidande.
Mönsterbrytarna
Flera av de unga männen i denna studie sa vid den inledande telefonkontakten att de gärna skulle ställa upp på en intervju men att de var tveksamma till om de verkligen ”passade in”. En ung man uttryckte sig exempelvis på följande sätt; ”det är ju inga traumatiska upplevelser jag har varit med om eller så”. Männen verkade förutsätta att jag eftersökte en viss sorts unga män som blivit utsatta för brott och de var osäkra på om de själva verkligen levde upp till dessa outtalade kvalifikatio-ner. Sannolikt var det den generella bilden av brottsoffret, ”offermallen”, i förhål-lande till vilken männen jämförde sig. För trots männens osäkerhet beträffande sin plats i min studie, dvs om de verkligen var/är ”brottsoffer”, rådde det knappast någon tvekan om att de hade varit med om någon form av brottssituation.
”Manliga” skildringar utnyttjas som en motverkande faktor i förhållande till offerskapet. De används för att modifiera, inte för att helt ta avstånd från, detta. De unga männen själva förklarar alltså inte brottssituationen med hjälp av något ”pojkar är pojkar”-resonemang. Tvärtom ser det ut att finnas ett intresse av att också deras berättelser om utsatthet för brott ska bli hörda, oavsett om de betrak-tar sig själva som offer eller inte. En av männen berätbetrak-tar: ”jag var så s- sugen å medverka i denna undersökningen […] andra personer som dom kommer å […]
Sundaram et al. (2004) har i en studie av fysiskt våld och dess inverkan på indi-viders välmående visat att våld har mindre inflytande vid mäns (än vid kvinnors) bedömning av egen hälsa och välbefinnande. Vid en muntlig presentation under ”Kön och våld”-konferensen i Göteborg i år (Sundaram & Jackson, 2005) väcktes frågan om huruvida detta kan tänkas bero på att män inte uppfattar sig, konstru-erar sig eller blir konstruerade som ”offer” för våld på samma sätt som kvinnor.
Om man förutsätter att det faktum att man blivit utsatt för ett brott i någon mån upplevs som problematiskt kan man se de samtalsintervjuade männens framställningar som ett sätt att skapa en mer gynnsam identitet (än den som ett idealiskt offer). Genom att framställa situationen på så sätt att utsattheten för brottet framstår som temporär och genom att frånta gärningsmannen makt och dominans argumenterar man emot en offeridentitet – och därmed kan den egna kompetensen stärkas. Den tillfälligt förlorade kontrollen återtas. Samtidigt bibe-håller de unga männen i samtalsintervjuerna ändå möjligheten att åberopa offer-status.
Den sårbarhet som förknippas med offerskap blir inte självklar i männens framställningar. I berättelserna görs ingen offeridentitet. Några försök att kvalifi-cera sig som offer enligt en allmän uppfattning om denna kategori tycks inte fö-rekomma. Detta innebär inte att de unga männen motsätter sig en offerstatus. Däremot ser det ut att innebära att de inte kommer överens med den bild av of-ferskap som kännetecknas av sårbarhet och lidande.
Mönsterbrytarna
Flera av de unga männen i denna studie sa vid den inledande telefonkontakten att de gärna skulle ställa upp på en intervju men att de var tveksamma till om de verkligen ”passade in”. En ung man uttryckte sig exempelvis på följande sätt; ”det är ju inga traumatiska upplevelser jag har varit med om eller så”. Männen verkade förutsätta att jag eftersökte en viss sorts unga män som blivit utsatta för brott och de var osäkra på om de själva verkligen levde upp till dessa outtalade kvalifikatio-ner. Sannolikt var det den generella bilden av brottsoffret, ”offermallen”, i förhål-lande till vilken männen jämförde sig. För trots männens osäkerhet beträffande sin plats i min studie, dvs om de verkligen var/är ”brottsoffer”, rådde det knappast någon tvekan om att de hade varit med om någon form av brottssituation.
”Manliga” skildringar utnyttjas som en motverkande faktor i förhållande till offerskapet. De används för att modifiera, inte för att helt ta avstånd från, detta. De unga männen själva förklarar alltså inte brottssituationen med hjälp av något ”pojkar är pojkar”-resonemang. Tvärtom ser det ut att finnas ett intresse av att också deras berättelser om utsatthet för brott ska bli hörda, oavsett om de betrak-tar sig själva som offer eller inte. En av männen berätbetrak-tar: ”jag var så s- sugen å medverka i denna undersökningen […] andra personer som dom kommer å […]
läsa denna boken, ja att dom får liksom en inblick i hur det känns för en person som har blivit utsatt för ett brott alltså, så det är klart att det liksom att m- att det, en person kanske hör om folk som har blivit rånade å intervjuade men liksom om det nu står i en bok så kanske det blir lite djupare alltså så.”
*
I den här studien har jag försökt problematisera en generell offerdiskurs. Då jag har samtalsintervjuat unga män som blivit utsatta för misshandel eller rån har jag fått tillgång till berättelser om våld och offerskap som inte helt överensstämmer med den offerdiskurs där skador, lidande och svaghet betonas. De unga männens berättelser nyanserar den ”vanliga” bilden av offret. Mönsterbrytarna gör mönst-ret tydligt och utmanar därmed de självklara ”sanningarna”. Fortsatta studier av offer, men också av gärningsmän, som faller utanför de gängse ramarna kan bidra till en mer komplex förståelse av de enskilda individer kring vilka ramarna har konstruerats – och av ramarna i sig.
läsa denna boken, ja att dom får liksom en inblick i hur det känns för en person som har blivit utsatt för ett brott alltså, så det är klart att det liksom att m- att det, en person kanske hör om folk som har blivit rånade å intervjuade men liksom om det nu står i en bok så kanske det blir lite djupare alltså så.”
*
I den här studien har jag försökt problematisera en generell offerdiskurs. Då jag har samtalsintervjuat unga män som blivit utsatta för misshandel eller rån har jag fått tillgång till berättelser om våld och offerskap som inte helt överensstämmer med den offerdiskurs där skador, lidande och svaghet betonas. De unga männens berättelser nyanserar den ”vanliga” bilden av offret. Mönsterbrytarna gör mönst-ret tydligt och utmanar därmed de självklara ”sanningarna”. Fortsatta studier av offer, men också av gärningsmän, som faller utanför de gängse ramarna kan bidra till en mer komplex förståelse av de enskilda individer kring vilka ramarna har konstruerats – och av ramarna i sig.
Summary
Criminology has long revolved around crime and criminals. In recent years, how-ever, interest in the victims has steadily increased. Although victims have been studied from various perspectives, there is still a tendency to idealise them, so that according to the stereotype they are vulnerable, defenceless, and innocent. Cer-tain groups, such as women and children, attract greater attention both from re-searchers and the media as being especially vulnerable and easy to sympathise with; in other words, they are particularly 'appropriate' victims. On the other hand, men who fall victim to crime are rarely the objects of study, which is sur-prising when we consider that current crime statistics (disregarding the margin of error for reported crime) and victim surveys show that men are often the victims of violence and threats.
The common view of men, women, and crime creates – and maintains – im-ages of men as perpetrators and women as victims. In the present thesis, I study a limited field in which images of both 'men' and 'victims' are thrown into relief. More specifically, my purpose is to analyse narratives of the experiences of young men who have been subject to robbery or assault. The narratives are studied in relation to typfications of 'men' and 'victims of crime'. I discuss the way in which two identities, 'the man' and 'the victim', that otherwise conflict with one anoth-er, cooperate in the descriptions of victim experience. In analysing informal inter-views with ten young men (with ages ranging from 17 to 21) who have been sub-ject to crime by men of approximately their own age, light is shed on how a victim identity and a male identity are shaped – or not shaped – in the course of a dia-logue.
This was not the starting point of the study, however. Initially, I conducted a questionnaire-based survey of fear and experience of crime amongst all second-year students in the high schools in Ljungby. It was my previous research on men and masculinity, combined with an analysis of the literature, and the fact that men as victims are rarely studied, that then led me to concentrate on men as vic-tims of crime. I consider five over-arching themes: violence, victimhood, support, emotion, and the police and judiciary. The way in which the young men talk about each of these themes forms the core of the analysis of the image they present of themselves.
Summary
Criminology has long revolved around crime and criminals. In recent years, how-ever, interest in the victims has steadily increased. Although victims have been studied from various perspectives, there is still a tendency to idealise them, so that according to the stereotype they are vulnerable, defenceless, and innocent. Cer-tain groups, such as women and children, attract greater attention both from re-searchers and the media as being especially vulnerable and easy to sympathise with; in other words, they are particularly 'appropriate' victims. On the other hand, men who fall victim to crime are rarely the objects of study, which is sur-prising when we consider that current crime statistics (disregarding the margin of error for reported crime) and victim surveys show that men are often the victims of violence and threats.
The common view of men, women, and crime creates – and maintains – im-ages of men as perpetrators and women as victims. In the present thesis, I study a limited field in which images of both 'men' and 'victims' are thrown into relief. More specifically, my purpose is to analyse narratives of the experiences of young men who have been subject to robbery or assault. The narratives are studied in relation to typfications of 'men' and 'victims of crime'. I discuss the way in which two identities, 'the man' and 'the victim', that otherwise conflict with one anoth-er, cooperate in the descriptions of victim experience. In analysing informal inter-views with ten young men (with ages ranging from 17 to 21) who have been sub-ject to crime by men of approximately their own age, light is shed on how a victim identity and a male identity are shaped – or not shaped – in the course of a dia-logue.
This was not the starting point of the study, however. Initially, I conducted a questionnaire-based survey of fear and experience of crime amongst all second-year students in the high schools in Ljungby. It was my previous research on men and masculinity, combined with an analysis of the literature, and the fact that men as victims are rarely studied, that then led me to concentrate on men as vic-tims of crime. I consider five over-arching themes: violence, victimhood, support, emotion, and the police and judiciary. The way in which the young men talk about each of these themes forms the core of the analysis of the image they present of themselves.
The informal interviews with the young men were tape-recorded, transcribed using a modified version of the Jefferson system, and analysed applying a range of constructionist, interactionist, and narrative perspectives. My particular analyti-cal frames of reference permit the study of speech as action. When we speak, we do more than communicate words and information; we can create and mediate identities. Identity is a central term in the thesis, and is seen not as something we have, but rather something we do. By using language, we can emphasise our affil-iation to a particular category, or indeed deny it; we can construct or challenge a special identity. I discuss how, within the framework of the interviews, the young men handle possible 'membership' of two different categories: 'men' and 'vic-tims'. The interviewss are held to be arenas in which the men fashioned an iden-tity. Assertions, dialogue, and narrative thus become the 'building blocks' of an identity. Both what the young men said and how they expressed themselves are analysed. The tone of the conversation, choice of words, pauses, hesitations, and slips are all addressed in the analysis.
The men's concept of violence varies according to the context in which it is discussed. Non-specific violence in everyday life is differentiated from the specific violence that was the reason for the interview in the first place. 'Everyday vio-lence' is often played down, but equally well can be described in strong language, yet in both cases the result is that its seriousness is lessened. In narratives of eve-ryday violence, the men position themselves as experts of a kind. They are matter-of-fact when explaining the circumstances in which the violence occurred; it is de-picted as quite natural, something that 'belongs' to everyday life. In other words, violence is normalised. It is also made less dramatic by the use of extreme