Min roll som intervjuare/samtalspartner

Intervjun som samtal

Ibland har det hävdats att det är problematiskt att analysera intervjuer som samtal eftersom de kan anses utgöra konstruerade konversationer som inte skulle ha ägt rum om inte forskaren hade tagit initiativ till dem. Istället har värdet av så kallat ”naturally occurring talk” (t ex anställningsintervjuer, terapisamtal, samtal mellan vänner etc), dvs samtal i vilka forskaren själv inte ingår, framhållits.²⁹ Intervjun betraktad som samtal har utan tvekan en speciell innebörd. Min analys grundar sig inte i första hand på det direkta kommunikativa samspelet. Det är alltså inte själva samtalet, ordväxlingarna mellan de unga männen och mig, som är det grundläggande. Det är den ena parten i samtalet, den intervjuade, som hamnar i strålkastarljuset. Mina frågor och kommentarer till männen är en del av interak-tionen. Dessa finns därför hela tiden mer eller mindre uttalat med i bilden men jag diskuterar inte mitt eget tal i detalj. Det är inte interaktionen i sig (t ex tur-tagningar, hur man inleder och avslutar samtal, outtalade överenskommelser, hur ordning skapas) som är ämne för analys. Vad jag intresserar mig för är hur de unga männen med samtalsintervjun som stomme framställer sig själva, vad och hur de berättar – och hur identiteter skapas (eller inte skapas). Det är den intervjuades sätt att använda samtalet, att kommunicera inte enbart med mig som intervjuare utan också med mig som representant för mer generella andra (omvärlden) och inte minst med sig själva, som är mitt främsta intresse.

Utifrån ett konventionellt perspektiv på intervjumetoden bedöms intervjuns kva-litet bland annat mot bakgrund av hur väl intervjupersonen besvarat intervjua-rens frågor (hur mycket information som erbjudits etc). Intervjuaren försöker komma åt den ”sanning” som den intervjuade antas förfoga över. Enligt ett sådant perspektiv är det information om ett specifikt ämne man som intervjuare önskar få tillgång till. Intervjupersonen blir därför en informationskälla som kan beskri-vas som tjänstvillig, välartikulerad etc och vars svar ger upphov till mer eller min-dre goda analysmöjligheter. Intervjun betraktad ur en konventionell synvinkel kan beskrivas som en metod för insamling av data (Baker, 2004). Den intervjuade förväntas via ord förmedla sina tankar och åsikter till intervjuaren som i sin tur

29 Detta var ett av de ämnen som diskuterades under en workshop, ”Discourse and Rhetoric Group” (DARG), med Jonathan Potter i Eskilstuna 11-13 juni 2002. En nackdel med in-tervjumetoden kan vara att teorier riskerar att reproduceras via intervjuarens i förväg utarbetade frågor. Ett annat problem kan vara att intervjupersonerna försöker ”hjälpa” intervjuaren genom att formulera vad de upplever vara de ”rätta” svaren. För en diskussion kring för- och nackdelar med intervjumetoden och studiet av ”naturally occurring talk”, se t ex Potter (2002).



Intervjun som samtal

Min roll som intervjuare/samtalspartner

 förväntas kategorisera dessa tankar och göra dem till teman för analys. Baker (ibid.) framhåller att då man däremot, som i mitt fall, är intresserad av samtal som handling är det rimligare att betrakta intervjun som en metod för skapande av da-ta. Såväl intervjuaren som intervjupersonen utgår från sin kulturella kunskap om medlemmar av specifika kategorier, menar Baker, och denna kulturella kunskap framträder i sättet att tala.

Trots att inte själva interaktionen under intervjun är ämne för min analys är den viktig för de unga männens framställningar. Även om männen, som nämndes ovan, inte enbart talar till mig som person har jag som intervjuare naturligtvis en speciell betydelse i samtalet; jag är i viss mån medskapare till det som berättas. När jag ställer frågor till männen erbjuder jag en specifik form av rekvisita och begrän-sar därmed möjligheterna för vad framställningarna kan kretsa kring. Intervjun är en process i vilken både intervjupersonen och intervjuaren bidrar till att mening skapas (Holstein & Gubrium, 2004). ”Kunskapen” eller ”sanningen” kan inte av-täckas – den produceras bland annat genom de val forskaren gör (Nilsson, 1999). Vem man berättar för påverkar givetvis också vad och hur man berättar. Det som lyfts fram i intervjusituationen skiljer sig i viss mån från det man berättar för sina vänner, sin familj, vid polisanmälan eller i en rättegång (jfr Hydén, 1997; jfr Gubrium och Holstein, 1997, s. 152). Detta gör inte intervjusamtalet mindre in-tressant eller ”sant” men det gör att det blir betydelsefullt att lyfta fram intervju-aren åtminstone i så måtto att den ”intervjuarstil” som praktiserats belyses. Jag vill därför uppmärksamma några infallsvinklar som har varit vägledande för mig som intervjuare³⁰:

1. Öppenhet

Jag har försökt efterlikna ett ”vanligt” samtal på så sätt att jag har använt mig av vad som brukar kallas öppet formulerade frågor (se t ex Riessman, 1997), dvs frå-gor som ger intervjupersonen utrymme att nåfrå-gorlunda fritt formulera en fram-ställning (t ex ”Berätta om…”). Graden av ”öppenhet” i så kallade öppna frågor kan ifrågasättas. Intervjuarens frågor ger ofrånkomligen den intervjuade en viss ram inom vilken svaret förväntas produceras. Men samtidigt erbjuder öppet for-mulerade frågor en relativt stor svarsvariation. Detta i sin tur gör även att inter-vjuaren i stunden, mot bakgrund av vad som uttalas, måste formulera nya oför-beredda frågor. Därmed blir intervjun mindre strukturerad och lite mer lik ett ”vanligt” samtal.

Intervjuerna i denna studie har inletts med att de unga männen tillfrågats om sig själva (vilket har inneburit samtal om skola, framtidsplaner, fritidsintressen etc), en slags förberedelse inför kommande frågor. Därefter har männen ombetts att berätta

30 Det kan vara av vikt att som forskare problematisera sin egen del i kunskapsproduktionen, t ex genom reflexiv analys (se Nilsson, 1999). Jag har inte gjort någon sådan explicit reflexiv analys men jag har likväl försökt att vara medveten om och reflektera kring min egen position i samtalet.

1. Öppenhet



om brottet de utsatts för. Den framställning som då följt har varit intervjuns grund-bult eftersom efterföljande frågor har ställts med åtanke på vad som här framkom-mit. Inför första intervjun sammanställdes ett intervjuunderlag med ett antal dis-kussionsteman (brottet, eventuell polisanmälan och rättegång, egna reaktioner, om-givningens reaktioner, synen på straff etc). Dessa samtalsämnen uppstod emellertid oftast naturligt i anslutning till de intervjuades framställningar.

2. Aktivitet

James Holstein och Jaber Gubrium menar, i The Active Interview (2004), att alla intervjuer, hur de än utformas, bygger på både intervjupersonens och intervjua-rens aktivitet. Detta är en tanke som har inspirerat mig vid samtalsintervjuerna. Man kan diskutera hur intervjuarens aktivitet kommer till uttryck. Forskaren kan exempelvis aktivt delta i samtalet genom att diskutera och lyfta fram egna argu-ment. Dennes aktivitet blir då ytterst påtaglig. I sådana termer (argumentering/ diskussion) kan jag betraktas som en passiv intervjuare. Min målsättning har is-tället varit att genom att fungera som samtalsstöd inbjuda till självständigt berät-tande, något som kräver en annan typ av intervjuaraktivitet. Att fungera som samtalsstöd har för mig inneburit att med hjälp av nickningar, stödjande kom-mentarer (”Uhum”, ”Jaså?”, ”Berätta mer”, ”Vad tänkte du då?”) förmå den inter-vjuade att utveckla sina framställningar. Även om intervjupersonen är den mest framträdande i samtalet skulle samtalet inte ha varit möjligt utan mina frågor och bekräftelser; ”While the respondent, for one, actively constructs and assembles answers, he or she does not simply ”break out” talking (Holstein & Gubrium, 2004, s. 152).”

3. Likhet/olikhet?

Något som ibland diskuteras i samband med intervjumetoden är huruvida speci-fika skillnader mellan intervjupersonen och intervjuaren utgör ett problem. Det kan handla om skillnader i ålder, klass, position, etnicitet etc. Vad som kanske of-tast framhålls är emellertid könstillhörighet (se t ex Skrinjar, 2003; Lee, 1997; McKee & O’Brien, 1983 för en diskussion kring temat ”kvinna intervjuar man” som problem). Det har å ena sidan hävdats att det kan vara en fördel om både intervjupersonen och intervjuaren är av samma kön (se t ex Finch, 1984). Å andra sidan har fördelar med att män intervjuas av kvinnor lyfts fram (se t ex McKee & O’Brien, 1983, s. 154). I båda fallen handlar det bland annat om att likhet res-pektive olikhet skapar bättre förutsättningar för att intervjupersonen på ett av-slappnat sätt ska berätta om sina erfarenheter eller upplevelser.

Min avsikt är inte att argumentera för vare sig ett likhets- eller ett olikhetsper-spektiv beträffande kön, ålder, klass eller liknande. Istället vill jag understryka att varje intervjusituation är unik och att jag är medveten om att de unga män som jag har talat med förmodligen i viss mån ”anpassar” sina berättelser i förhållande



2. Aktivitet

3. Likhet/olikhet?

 till mig som samtalspartner. Ett exempel på hur detta kan ta sig uttryck finns i intervjucitat 4.1 där den intervjuade mannen förklarar vad en ”butterflykniv” är för något: ”då drog han upp en f- en liten butterflykniv alltså en fickkniv då.” Det är rimligt att anta att den unge mannen anser det vara behövligt att förklara detta för mig i min egenskap av kvinna, akademiker eller någonting annat. I samtal med sina kamrater eller vid polisanmälan kan man tänka sig att ”fickkniv” som förklarande term utesluts på grund av att det bland dessa grupper antas finnas en större kunskap om den här typen av kniv. Det är viktigt att vara medveten om att samtalet kan påverkas på så sätt att den intervjuade ”anpassar” sitt tal efter upp-fattningar om intervjuaren. Det finns dock ingen anledning att övervärdera inne-börden av intervjupersonernas eventuella ”anpassning” och därför försöka utfor-ma en intervjusituation som bygger intervjuarens/intervjupersonens likhet (eller olikhet). Trots allt måste det vara möjligt att göra utmärkta intervjuer både med personer som ”liknar” oss själva – och personer som inte gör det.

4. Förhållningssätt och miljöfaktorer

Av större betydelse är intervjuarens förhållningssätt gentemot den intervjuade. Något som egentligen är en självklarhet men som ändå tål att betonas är vikten av att som intervjuare lyssna noggrant, vara fördomsfri och visa respekt och in-tresse. Vidare kan det vara en fördel att låta intervjupersonerna bestämma plats för intervju. Ett sådant arrangemang innebär att den intervjuade kan välja en plats där han känner sig någorlunda bekväm. Intervjuerna i denna studie har utförts på café, bibliotek, på mitt kontor, i intervjupersonens hem eller utomhus. När inter-vjuerna har ägt rum på mitt kontor har jag erbjudit de unga männen att möta dem på någon plats i närheten som de känt till och därför lätt hittat till. På så sätt föreställer jag mig att de har sluppit ett eventuellt stressmoment, dvs oro inför att hitta till rätt plats i tid.

En annan fördel med detta arrangemang är att jag och intervjupersonen har fått en chans att, under samtal om allmänna ting, bekanta oss med varandra på promenaden till kontoret. Ytterligare en aspekt som jag anser kan skapa en mer ”samtalsvänlig” atmosfär är att inledningsvis (inte enbart i slutet av intervjun) låta intervjupersonen ställa frågor till mig. Det är viktigt att själv inbjuda till detta och inte förutsätta att intervjupersonen självmant ställer eventuella frågor. Vad som sagts vid den inledande telefonkontakten kan ha glömts bort och nya frågor kan ha tillkommit. Vissa saker, som t ex undersökningens syfte och anonymitetsga-rantin, är värda att betona upprepade gånger. Att intervjupersonen får svar på sina funderingar före intervjun kan vara av betydelse för intervjun i sig.

5. Hot eller möjlighet?

Som intervjuad kan man i viss mån sägas vara ”utan kontroll” genom att man är utlämnad till intervjuarens frågor och tolkningar. Även i en välvillig

samtalsinter- till mig som samtalspartner. Ett exempel på hur detta kan ta sig uttryck finns i intervjucitat 4.1 där den intervjuade mannen förklarar vad en ”butterflykniv” är för något: ”då drog han upp en f- en liten butterflykniv alltså en fickkniv då.” Det

In document Gestaltningar av offererfarenheter: samtal med unga män som utsatts för brott (Page 33-37)