den egna hederligheten gentemot gärningsmannens ohederlighet. Den personliga aktiviteten framhålls utifrån ett självförsvarsperspektiv. Gärningsmannens aktivi-tet beskrivs i termer av dödshot och våld. Det handlar inte om att man genomgå-ende beskriver sig själv som vad O’Connor (2000, s. 39) kallar ”the doer of the act” utan om att båda agerar. Skillnaden är att gärningsmannens agerande är kopplat till en direkt fråga om skuld (attack) – den unge mannens till försvar (motattack).
Gärningsmännen i O’Connors studie (ibid., s. 40) beskriver ibland hur brottet varit någonting de ”ended up doing”, vilket kan översättas med att ”det bara blev så”. Här handlar det om skenbar passivitet (”quasi-passivity”). Gärningsmännen tar inte ansvar för brottet fullt ut. Detta kan jämföras med den tidigare citerade unge mannens sätt att tala om att ”bråket satte igång” och att ”slagsmålet börja-de”. Själva slagsmålet eller bråket framstår här som den egentliga aktören (jfr med framställningar av skador i föregående kapitel). Vare sig gärningsmannens eller mannens egen aktivitet framhålls. Här är det intressanta inte hur ”slagsmålet” egentligen uppstått utan hur den unge mannen väljer att framställa detta. Jonat-han Potter (2000, s. 118; s. 166-9) menar att det kan vara svårare att underminera vaga beskrivningar än mer detaljerade återgivningar. Vaghet i tal kan alltså vara fördelaktigt på så sätt att det erbjuder färre öppningar för ifrågasättande. Man kan tänka sig att om den unge mannen hade beskrivit sig själv som den drivande kraf-ten bakom våldet hade självförsvarsaspekkraf-ten kunnat ifrågasättas. Om han ut-tryckligen istället för implicit hade framhållit gärningsmannen som initiativtagare hade självförsvarsaspekten tvärtom blivit ännu tydligare. Då hade han emellertid samtidigt tillerkänt gärningsmannen större dominans. Genom att som nu foku-sera på slagsmålet som aktör betonar mannen varken sin egen eller gärningsman-nens aktivitet. Implicit säger han att gärningsmannen inledde slagsmålet men han påtalar inte explicit mannens agens. Därmed kan ett intryck av att ha varit aktiv – men inte pådrivande – förmedlas.
Bilden av en motvillig aktör
Ibland framställer sig männen som motvilliga aktörer, åtminstone om man talar i termer av direkt fysisk aktivitet. I sådana berättelser läggs tonvikten vid ett inle-dande kommunikativt självförsvar medan fysiskt självförsvar beskrivs som någon-ting man till sist varit tvungen att ta till. Till skillnad från berättelsen i föregående avsnitt, som också innehåller en beskrivning av inledande kommunikativt själv-försvar, ges ett större utrymme åt gärningsmannen som aktör. Under större delen av dessa berättelser framstår de unga männen som fysiskt passiva. Mot slutet av
den egna hederligheten gentemot gärningsmannens ohederlighet. Den personliga aktiviteten framhålls utifrån ett självförsvarsperspektiv. Gärningsmannens aktivi-tet beskrivs i termer av dödshot och våld. Det handlar inte om att man genomgå-ende beskriver sig själv som vad O’Connor (2000, s. 39) kallar ”the doer of the act” utan om att båda agerar. Skillnaden är att gärningsmannens agerande är kopplat till en direkt fråga om skuld (attack) – den unge mannens till försvar (motattack).
Gärningsmännen i O’Connors studie (ibid., s. 40) beskriver ibland hur brottet varit någonting de ”ended up doing”, vilket kan översättas med att ”det bara blev så”. Här handlar det om skenbar passivitet (”quasi-passivity”). Gärningsmännen tar inte ansvar för brottet fullt ut. Detta kan jämföras med den tidigare citerade unge mannens sätt att tala om att ”bråket satte igång” och att ”slagsmålet börja-de”. Själva slagsmålet eller bråket framstår här som den egentliga aktören (jfr med framställningar av skador i föregående kapitel). Vare sig gärningsmannens eller mannens egen aktivitet framhålls. Här är det intressanta inte hur ”slagsmålet” egentligen uppstått utan hur den unge mannen väljer att framställa detta. Jonat-han Potter (2000, s. 118; s. 166-9) menar att det kan vara svårare att underminera vaga beskrivningar än mer detaljerade återgivningar. Vaghet i tal kan alltså vara fördelaktigt på så sätt att det erbjuder färre öppningar för ifrågasättande. Man kan tänka sig att om den unge mannen hade beskrivit sig själv som den drivande kraf-ten bakom våldet hade självförsvarsaspekkraf-ten kunnat ifrågasättas. Om han ut-tryckligen istället för implicit hade framhållit gärningsmannen som initiativtagare hade självförsvarsaspekten tvärtom blivit ännu tydligare. Då hade han emellertid samtidigt tillerkänt gärningsmannen större dominans. Genom att som nu foku-sera på slagsmålet som aktör betonar mannen varken sin egen eller gärningsman-nens aktivitet. Implicit säger han att gärningsmannen inledde slagsmålet men han påtalar inte explicit mannens agens. Därmed kan ett intryck av att ha varit aktiv – men inte pådrivande – förmedlas.
Bilden av en motvillig aktör
Ibland framställer sig männen som motvilliga aktörer, åtminstone om man talar i termer av direkt fysisk aktivitet. I sådana berättelser läggs tonvikten vid ett inle-dande kommunikativt självförsvar medan fysiskt självförsvar beskrivs som någon-ting man till sist varit tvungen att ta till. Till skillnad från berättelsen i föregående avsnitt, som också innehåller en beskrivning av inledande kommunikativt själv-försvar, ges ett större utrymme åt gärningsmannen som aktör. Under större delen av dessa berättelser framstår de unga männen som fysiskt passiva. Mot slutet av
berättelserna, när männen kan sägas beskriva hur de ”fått nog av” gärningsmän-nens våldshandlingar, markeras emellertid hur de valt att gå till mottattack.
I följande berättelse har en ung man blivit misshandlad efter flera försök att tala gärningsmännen tillrätta. Han betonar att förövarna tagit initiativ till våldet och talar också om vilken typ av våld de utövat.
Exempel 4.2
1. I: Det var så här att vi hade fest hemma hos en kompis (.) 2. till mig åeh: (.) festen rullade väl på å efter ett tag så 3. kom det några objudna gäster som vi visste vilka dom var men 4. dom fick ju inte komma in vi ville inte ha dom där (.) så vi 5. sa till dom å gå därifrån å efter lite (.) argumentation så 6. gick dom till sist sura å kastade lite grejer på oss å runt 7. sådär på huset å sådär (.) men dom gick i alla fall men (.) 8. typ senare en timme eller två så kom dom tillbaka (.) å 9. ville komma in igen å då trängde dom sig in i dörren å (.) 10. en tjejkompis till mig blev slagen å (.) av en av killarna 11. >dom var tre stycken< å då sa jag till att ”nä nu får ni 12. sticka” liksom å ställde mig i dörren ”stick härifrån” (.) å 13. då slänger sig en av killarna fram och slår mig (.) i
14. ansiktet med >knuten näve då< ett par (.) två tre gånger 15. liksom (.) å kommer då forcerar sig in i huset å slår mig en 16. gång till i huvudet å då blir jag riktigt sur å så tar tag i 17. honom och bara puttar ut honom liksom å sådär å då blir 18. väl dom (3) jag vet inte dom blev väl kanske inte rädda men 19. dom blev lite sura å sådär […] å dom går därifrån (3) å sen 20. ringde vi till polisen.
Här framträder en motvillig aktör, dvs en individ som är motvillig till att använda sig av fysiskt självförsvar. Under en relativt lång period har mannen försökt vara någorlunda passiv. Detta innebär inte att han inte alls har agerat (han har ju för-sökt tala gärningsmännen tillrätta) utan att han varit passiv i jämförelse med gär-ningsmännens aktivitet. Det är med andra ord inget ”slagsmål” det handlar om. Istället är det en kontrahent i taget som agerar: först är det gärningsmännen, se-dan är det den unge mannen. Genom att skildra vad som inträffat innan mannen slutligen valt att gå från verbal till fysisk mottattack förmedlas ett intryck av att han är en lugn, tålmodig man som inte utan vidare tar till våld. Han visar hur gär-ningsmännen kastat saker på festdeltagarna och huset, hur de slagit en kvinna och hur de försökt ta sig in i huset. När mannen senare beskriver hur han ”tagit tag i” och ”puttat ut” (rad 16-17) en av gärningsmännen ser det han gör ut att vara en hjältemodig insats: han försvarar inte enbart sig själv utan även de övriga festdel-tagarna. Agerandet kan därmed sägas bli befogat. De egna handlingarna beskrivs dessutom i mindre våldsbetonade ordalag: att ”ta tag i” och ”putta ut” framstår som milda handlingar i jämförelse med kontrahentens handling som beskrivs som att ”slå i ansiktet med knuten näve” (rad 13-14).
En motvillig aktör, passiv i det längsta, har slutligen blivit ”riktigt sur” och age-rat mot gärningsmännen. Även i O’Connors (2000, s. 40) studie beskriver sig
vis-
berättelserna, när männen kan sägas beskriva hur de ”fått nog av” gärningsmän-nens våldshandlingar, markeras emellertid hur de valt att gå till mottattack.
I följande berättelse har en ung man blivit misshandlad efter flera försök att tala gärningsmännen tillrätta. Han betonar att förövarna tagit initiativ till våldet och talar också om vilken typ av våld de utövat.
Exempel 4.2
1. I: Det var så här att vi hade fest hemma hos en kompis (.) 2. till mig åeh: (.) festen rullade väl på å efter ett tag så 3. kom det några objudna gäster som vi visste vilka dom var men 4. dom fick ju inte komma in vi ville inte ha dom där (.) så vi 5. sa till dom å gå därifrån å efter lite (.) argumentation så 6. gick dom till sist sura å kastade lite grejer på oss å runt 7. sådär på huset å sådär (.) men dom gick i alla fall men (.) 8. typ senare en timme eller två så kom dom tillbaka (.) å 9. ville komma in igen å då trängde dom sig in i dörren å (.) 10. en tjejkompis till mig blev slagen å (.) av en av killarna 11. >dom var tre stycken< å då sa jag till att ”nä nu får ni 12. sticka” liksom å ställde mig i dörren ”stick härifrån” (.) å 13. då slänger sig en av killarna fram och slår mig (.) i
14. ansiktet med >knuten näve då< ett par (.) två tre gånger 15. liksom (.) å kommer då forcerar sig in i huset å slår mig en 16. gång till i huvudet å då blir jag riktigt sur å så tar tag i 17. honom och bara puttar ut honom liksom å sådär å då blir 18. väl dom (3) jag vet inte dom blev väl kanske inte rädda men 19. dom blev lite sura å sådär […] å dom går därifrån (3) å sen 20. ringde vi till polisen.
Här framträder en motvillig aktör, dvs en individ som är motvillig till att använda sig av fysiskt självförsvar. Under en relativt lång period har mannen försökt vara någorlunda passiv. Detta innebär inte att han inte alls har agerat (han har ju för-sökt tala gärningsmännen tillrätta) utan att han varit passiv i jämförelse med gär-ningsmännens aktivitet. Det är med andra ord inget ”slagsmål” det handlar om. Istället är det en kontrahent i taget som agerar: först är det gärningsmännen, se-dan är det den unge mannen. Genom att skildra vad som inträffat innan mannen slutligen valt att gå från verbal till fysisk mottattack förmedlas ett intryck av att han är en lugn, tålmodig man som inte utan vidare tar till våld. Han visar hur gär-ningsmännen kastat saker på festdeltagarna och huset, hur de slagit en kvinna och hur de försökt ta sig in i huset. När mannen senare beskriver hur han ”tagit tag i” och ”puttat ut” (rad 16-17) en av gärningsmännen ser det han gör ut att vara en hjältemodig insats: han försvarar inte enbart sig själv utan även de övriga festdel-tagarna. Agerandet kan därmed sägas bli befogat. De egna handlingarna beskrivs dessutom i mindre våldsbetonade ordalag: att ”ta tag i” och ”putta ut” framstår som milda handlingar i jämförelse med kontrahentens handling som beskrivs som att ”slå i ansiktet med knuten näve” (rad 13-14).
En motvillig aktör, passiv i det längsta, har slutligen blivit ”riktigt sur” och age-rat mot gärningsmännen. Även i O’Connors (2000, s. 40) studie beskriver sig
vis- sa av de gärningsmän hon intervjuat som aktörer samtidigt som de understryker själva nödvändigheten i att agera:
Speakers in the data use phrases that interject, before the action, a structure that makes the criminal act seem appropriate or necessary. Such a structure might show necessity, as in ”I had to do something” or ”and I couldn’t let it happen” spoken before the verb of action.
En av gärningsmännen i O’Connors studie (2000, s. 66) beskriver exempelvis nödvändigheten av att skjuta mot en polisman för att kunna fly efter att ha begått ett bankrån. O’Connor menar att gärningsmannen genom denna typ av beskriv-ning tar avstånd från bilden av att han avsiktligt skulle ha utfört skottlossbeskriv-ningen. Istället framhävs hur krafter bortom mannens kontroll, att en polis råkade befin-na sig på platsen och att denne sköt mot mannen, tvingat fram ett agerande.
På ett liknande sätt kan den unge mannen i intervjuextrakt 4.2 sägas ta ett visst avstånd från att han skulle ha varit aktör. Han talar visserligen inte om sina hand-lingar som oavsiktliga men han är däremot tydlig med att han inte varit den på-drivande kraften i brottsituationen. I berättelsen framträder en behärskad och tål-modig person som inte utan vidare agerar fysiskt – men som gör det om det upp-levs vara nödvändigt. Till detta kan läggas att när den unge mannen agerar, om än motvilligt, får det effekt: gärningsmännen lämnar nämligen platsen. Och vi-dare: det egna agerandet gentemot gärningsmännen skildras i ord som vittnar om återhållsamhet (”ta tag i”, ”putta ut”), något som ytterligare markerar konturerna av en balanserad och tålmodig individ. Ordvalet ”bli riktigt sur” (rad 16) ger, i jämförelse med uttryck som t ex ”rasande” eller förbannad”, dessutom en antydan om att den unge mannen haft viss kontroll över sin reaktion – han har lyckats bi-behålla sitt lugn.
*
De båda berättelser som här har behandlats skiljer sig från varandra till viss del. De har dock det gemensamt att berättaren tillskriver sig själv handlingskraft. Båda de unga männen har på olika sätt agerat. Deras handlingar framstår som avgöran-de för brottssituationens upplösning. I avgöran-det första fallet väljer mannen själv att lämna platsen, i det andra förmår mannen gärningsmännen att avlägsna sig. I båda fallen kan männen, genom att framhålla sin egen kapacitet, sägas frånta gär-ningsmannen total makt och kontroll. De unga männen beskriver hur de, oavsett om det skett motvilligt eller ej, gjort ett eget val i situationen. Genom att presen-tera sig som aktörer tillskriver de sig själva ansvar. De tillerkänner därmed inte gärningsmannen fullständig överlägsenhet.
Detta ser ut att vara betydelsefullt. I fall där man inte framställer sig själv som aktör väljer man, utan att ha blivit tillfrågad, nämligen att förklara varför man inte agerat. Denna defensiva form av retorik kommer att behandlas härnäst.
sa av de gärningsmän hon intervjuat som aktörer samtidigt som de understryker själva nödvändigheten i att agera:
Speakers in the data use phrases that interject, before the action, a structure that makes the criminal act seem appropriate or necessary. Such a structure might show necessity, as in ”I had to do something” or ”and I couldn’t let it happen” spoken before the verb of action.
En av gärningsmännen i O’Connors studie (2000, s. 66) beskriver exempelvis nödvändigheten av att skjuta mot en polisman för att kunna fly efter att ha begått ett bankrån. O’Connor menar att gärningsmannen genom denna typ av beskriv-ning tar avstånd från bilden av att han avsiktligt skulle ha utfört skottlossbeskriv-ningen. Istället framhävs hur krafter bortom mannens kontroll, att en polis råkade befin-na sig på platsen och att denne sköt mot mannen, tvingat fram ett agerande.
På ett liknande sätt kan den unge mannen i intervjuextrakt 4.2 sägas ta ett visst avstånd från att han skulle ha varit aktör. Han talar visserligen inte om sina hand-lingar som oavsiktliga men han är däremot tydlig med att han inte varit den på-drivande kraften i brottsituationen. I berättelsen framträder en behärskad och tål-modig person som inte utan vidare agerar fysiskt – men som gör det om det upp-levs vara nödvändigt. Till detta kan läggas att när den unge mannen agerar, om än motvilligt, får det effekt: gärningsmännen lämnar nämligen platsen. Och vi-dare: det egna agerandet gentemot gärningsmännen skildras i ord som vittnar om återhållsamhet (”ta tag i”, ”putta ut”), något som ytterligare markerar konturerna av en balanserad och tålmodig individ. Ordvalet ”bli riktigt sur” (rad 16) ger, i jämförelse med uttryck som t ex ”rasande” eller förbannad”, dessutom en antydan om att den unge mannen haft viss kontroll över sin reaktion – han har lyckats bi-behålla sitt lugn.
*
De båda berättelser som här har behandlats skiljer sig från varandra till viss del. De har dock det gemensamt att berättaren tillskriver sig själv handlingskraft. Båda de unga männen har på olika sätt agerat. Deras handlingar framstår som avgöran-de för brottssituationens upplösning. I avgöran-det första fallet väljer mannen själv att lämna platsen, i det andra förmår mannen gärningsmännen att avlägsna sig. I båda fallen kan männen, genom att framhålla sin egen kapacitet, sägas frånta gär-ningsmannen total makt och kontroll. De unga männen beskriver hur de, oavsett om det skett motvilligt eller ej, gjort ett eget val i situationen. Genom att presen-tera sig som aktörer tillskriver de sig själva ansvar. De tillerkänner därmed inte gärningsmannen fullständig överlägsenhet.
Detta ser ut att vara betydelsefullt. I fall där man inte framställer sig själv som aktör väljer man, utan att ha blivit tillfrågad, nämligen att förklara varför man inte agerat. Denna defensiva form av retorik kommer att behandlas härnäst.