Defensiv retorik: svar på outtalad kritik angående
självförsvar
Defensiv retorik kan skydda en speciell beskrivning mot alternativa tolkningar (Potter, 2000, s. 121; jfr Goffman, 1959/1994, s. 21). När de unga männen väljer att ge en förklaring till varför de inte agerat emot gärningsmännen undviker de eventuella misstolkningar eller ifrågasättanden. Förklaringarna kan betraktas som så kallade ”accounts” (Scott & Lyman, 1968) eller förklarande ”redovisningar” som Viveka Adelswärd (1997) benämner företeelsen. Förklarande redovisning-ar51 är språkliga formuleringar vilka används för att ursäkta eller rättfärdiga hand-lingar. Om det uppstår diskrepans mellan en aktuell handling och en förväntad kan det bli angeläget för den som beskriver handlingen att förklara varför så blev fallet. Genom förklarande redovisningar kan själva handlingen eller dess konse-kvenser neutraliseras. På så sätt undviker berättaren att lyssnaren, utifrån berättel-sen, gör en ofördelaktig tolkning av honom eller henne som person. Ursäkter syf-tar till att neutralisera handlingen i sin helhet: man erkänner att man handlat fel. Rättfärdiganden syftar däremot till att undvika pejorativa associationer, dvs man tar ansvar för själva handlingen men man medger inte att den varit felaktig. Istäl-let försöker man på olika sätt rättfärdiga sättet på vilket man handlat. De förkla-rande redovisningarna bygger på bakgrundsförväntningar, dvs på förgivet tagna idéer om ”rätt” sätt att handla.
In interacting with others, the socialized person learns a repertoire of background expecta-tions that are appropriate for a variety of others (Scott & Lyman, 1968, s. 53).
Man utgår alltså från att beskrivningen av en viss typ av handling kommer att ge upphov till en specifik reaktion hos den man beskriver handlingen för. För att för-ta verkan av denna förvänför-tade reaktion kan man i sin berättelse väva in ett försvar. Den defensiva retoriken i männens berättelser kan ses som en form av rättfär-diganden. Dessa rättfärdiganden görs i förhållande till en outtalad kritik. Männen kan, i enlighet med hur Kenneth Holmqvist och Jana Holsánová (1996) uttrycker det, sägas förebygga eventuella mothugg via legitimering på förhand. Att männen i sina berättelser utgår från specifika bakgrundsförväntningar blir tydligt. Ingen har uttryckligen ifrågasatt deras handlingar – ändå beskriver de skälen till varför de handlat så som de gjort. Vilken speciell typ av förväntningar männen upplever vara förknippad med det ”rätta” sättet att agera i en brottsituation går förstås inte att avgöra exakt. Det går inte heller att säga om dessa förväntningar tillskrivs dem själva, mig och/eller allmänheten. Mot bakgrund av vad som berättas kan man dock sluta sig till att förväntningarna har med självförsvar att göra. Vad man ser
51 Den fortsatta framställningen av ”förklarande redovisningar” bygger på Marvin Scotts och Stanford Lymans artikel Accounts från 1968.
Defensiv retorik: svar på outtalad kritik angående
självförsvar
Defensiv retorik kan skydda en speciell beskrivning mot alternativa tolkningar (Potter, 2000, s. 121; jfr Goffman, 1959/1994, s. 21). När de unga männen väljer att ge en förklaring till varför de inte agerat emot gärningsmännen undviker de eventuella misstolkningar eller ifrågasättanden. Förklaringarna kan betraktas som så kallade ”accounts” (Scott & Lyman, 1968) eller förklarande ”redovisningar” som Viveka Adelswärd (1997) benämner företeelsen. Förklarande redovisning-ar51 är språkliga formuleringar vilka används för att ursäkta eller rättfärdiga hand-lingar. Om det uppstår diskrepans mellan en aktuell handling och en förväntad kan det bli angeläget för den som beskriver handlingen att förklara varför så blev fallet. Genom förklarande redovisningar kan själva handlingen eller dess konse-kvenser neutraliseras. På så sätt undviker berättaren att lyssnaren, utifrån berättel-sen, gör en ofördelaktig tolkning av honom eller henne som person. Ursäkter syf-tar till att neutralisera handlingen i sin helhet: man erkänner att man handlat fel. Rättfärdiganden syftar däremot till att undvika pejorativa associationer, dvs man tar ansvar för själva handlingen men man medger inte att den varit felaktig. Istäl-let försöker man på olika sätt rättfärdiga sättet på vilket man handlat. De förkla-rande redovisningarna bygger på bakgrundsförväntningar, dvs på förgivet tagna idéer om ”rätt” sätt att handla.
In interacting with others, the socialized person learns a repertoire of background expecta-tions that are appropriate for a variety of others (Scott & Lyman, 1968, s. 53).
Man utgår alltså från att beskrivningen av en viss typ av handling kommer att ge upphov till en specifik reaktion hos den man beskriver handlingen för. För att för-ta verkan av denna förvänför-tade reaktion kan man i sin berättelse väva in ett försvar. Den defensiva retoriken i männens berättelser kan ses som en form av rättfär-diganden. Dessa rättfärdiganden görs i förhållande till en outtalad kritik. Männen kan, i enlighet med hur Kenneth Holmqvist och Jana Holsánová (1996) uttrycker det, sägas förebygga eventuella mothugg via legitimering på förhand. Att männen i sina berättelser utgår från specifika bakgrundsförväntningar blir tydligt. Ingen har uttryckligen ifrågasatt deras handlingar – ändå beskriver de skälen till varför de handlat så som de gjort. Vilken speciell typ av förväntningar männen upplever vara förknippad med det ”rätta” sättet att agera i en brottsituation går förstås inte att avgöra exakt. Det går inte heller att säga om dessa förväntningar tillskrivs dem själva, mig och/eller allmänheten. Mot bakgrund av vad som berättas kan man dock sluta sig till att förväntningarna har med självförsvar att göra. Vad man ser
51 Den fortsatta framställningen av ”förklarande redovisningar” bygger på Marvin Scotts och Stanford Lymans artikel Accounts från 1968.
ut att svara på är helt enkelt den outtalade frågan ”Varför försvarade du dig inte?”, en fråga som i sin tur kan antas bygga på en kulturell föreställning om att män förväntas försvara sig. Robert Lejeune och Nicholas Alex (1973) som har inter-vjuat brottsoffer framhåller att män tenderar att se ett fysiskt angrepp som en at-tack mot deras manlighet. Att inte kunna stå emot gärningsmannen kan upplevas som skamligt, något som enligt Lejeune och Alex (ibid., s. 272) ”is evidenced by the great need to explain to others, including the interviewers, the conditions that made resistance impossible or highly dangerous”.
I mina samtalsintervjuer berättas om hur man vid ett rån låtit bli att göra mot-stånd eftersom föremålet som gärningsmannen försökt tillskansa sig varit av ringa värde. 52 En man som blivit rånad förklarar att ”säg att du hade fått en kniv i ma-gen eller nåt sånt det hade liksom inte vart lönt för en liten mobiltelefon för att för å få ha kvar den”. I citatet nedan skildrar en annan man hur han vid ett rån låtit bli att göra motstånd eftersom han ändå inte bar några värdesaker på sig.
Exempel 4.3
1. I: Min enda tanke då var att (.) ja jag gör inget motstånd 2. eftersom jag inte har nånting på mig jag kan låta dem hållas 3. men hade jag haft en mobiltelefon eller nånting så hade jag 4. ju inte (.) gett bort den tror jag inte eftersom vi kände väl 5. ändå det att vi var tre mot två eller man tänkte lite såna 6. tankar mest när man stod där liksom ska vi eller ska vi inte 7. försöka oss (.) på nånting.
I denna korta berättelse hinner den unge mannen med att förklara hur han age-rade i situationen, varför han ageage-rade så som han gjorde och hur han skulle ha reagerat om situationen hade varit annorlunda. Mannen tycks värja sig mot en outtalad kritik genom att framhålla det meningslösa i att göra motstånd när man inte har någonting att försvara: ”jag gör inget motstånd eftersom jag inte har nån-ting på mig” (rad 1-2). Den urskuldande beskrivningen fördjupas ytterligare ge-nom att mannen säger ”men hade jag haft en mobiltelefon eller nånting så hade jag ju inte (.) gett bort den tror jag inte” (rad 3-4). Därmed tydliggörs att ageran-det varit adekvat i den specifika situationen men att mannen skulle ha gjort mot-stånd om det hade varit mer angeläget att göra det.
Gärningsmännens antal lyfts fram då mannen säger att han och hans kamrater kanske borde ha gått till motattack: ”vi kände väl ändå det att vi var tre mot två” (rad 4-5) – ”ska vi eller ska vi inte försöka oss (.) på nånting” (rad 6-7). Mannen ifrågasätter här på ett sätt sig själv. Sett som defensiv retorik blir hans uttalade fun-deringar ett skydd mot mina frågor. Genom att själv ta initiativet till att besvara en fråga som inte ställts minskar risken för att jag överhuvudtaget ställer frågor om hans agerande. Mellan raderna kan man läsa ”ja, vi hade kanske kunnat gå till mottattack men vi ansåg inte det vara meningsfullt”. Varför denna fråga
aktuali-52 Männens ”rättfärdiganden” ingår som en del i deras berättelser om brottet.
ut att svara på är helt enkelt den outtalade frågan ”Varför försvarade du dig inte?”, en fråga som i sin tur kan antas bygga på en kulturell föreställning om att män förväntas försvara sig. Robert Lejeune och Nicholas Alex (1973) som har inter-vjuat brottsoffer framhåller att män tenderar att se ett fysiskt angrepp som en at-tack mot deras manlighet. Att inte kunna stå emot gärningsmannen kan upplevas som skamligt, något som enligt Lejeune och Alex (ibid., s. 272) ”is evidenced by the great need to explain to others, including the interviewers, the conditions that made resistance impossible or highly dangerous”.
I mina samtalsintervjuer berättas om hur man vid ett rån låtit bli att göra mot-stånd eftersom föremålet som gärningsmannen försökt tillskansa sig varit av ringa värde. 52 En man som blivit rånad förklarar att ”säg att du hade fått en kniv i ma-gen eller nåt sånt det hade liksom inte vart lönt för en liten mobiltelefon för att för å få ha kvar den”. I citatet nedan skildrar en annan man hur han vid ett rån låtit bli att göra motstånd eftersom han ändå inte bar några värdesaker på sig.
Exempel 4.3
1. I: Min enda tanke då var att (.) ja jag gör inget motstånd 2. eftersom jag inte har nånting på mig jag kan låta dem hållas 3. men hade jag haft en mobiltelefon eller nånting så hade jag 4. ju inte (.) gett bort den tror jag inte eftersom vi kände väl 5. ändå det att vi var tre mot två eller man tänkte lite såna 6. tankar mest när man stod där liksom ska vi eller ska vi inte 7. försöka oss (.) på nånting.
I denna korta berättelse hinner den unge mannen med att förklara hur han age-rade i situationen, varför han ageage-rade så som han gjorde och hur han skulle ha reagerat om situationen hade varit annorlunda. Mannen tycks värja sig mot en outtalad kritik genom att framhålla det meningslösa i att göra motstånd när man inte har någonting att försvara: ”jag gör inget motstånd eftersom jag inte har nån-ting på mig” (rad 1-2). Den urskuldande beskrivningen fördjupas ytterligare ge-nom att mannen säger ”men hade jag haft en mobiltelefon eller nånting så hade jag ju inte (.) gett bort den tror jag inte” (rad 3-4). Därmed tydliggörs att ageran-det varit adekvat i den specifika situationen men att mannen skulle ha gjort mot-stånd om det hade varit mer angeläget att göra det.
Gärningsmännens antal lyfts fram då mannen säger att han och hans kamrater kanske borde ha gått till motattack: ”vi kände väl ändå det att vi var tre mot två” (rad 4-5) – ”ska vi eller ska vi inte försöka oss (.) på nånting” (rad 6-7). Mannen ifrågasätter här på ett sätt sig själv. Sett som defensiv retorik blir hans uttalade fun-deringar ett skydd mot mina frågor. Genom att själv ta initiativet till att besvara en fråga som inte ställts minskar risken för att jag överhuvudtaget ställer frågor om hans agerande. Mellan raderna kan man läsa ”ja, vi hade kanske kunnat gå till mottattack men vi ansåg inte det vara meningsfullt”. Varför denna fråga
seras här har eventuellt att göra med att vänner eller gärningsmännens försvarsad-vokater tidigare undrat varför den unge mannen och hans kamrater inte försvara-de sig. Det är också möjligt att han har ställt frågan till sig själv. Därför kan man tänka sig att frågan under intervjun upplevs ”ligga i luften” (jfr Sellerberg, otryckt dokument; Jacobsson, 2000). De defensiva argumenten kan alltså snarare ses som en respons på en specifik kulturell diskurs än som direkt interaktionsinitierade kommentarer, dvs den intervjuade svarar utan att intervjuaren ställt en fråga. Ka-tarina Jacobsson (2000, s. 112ff ) beskriver t ex hur hon i intervjuer med mam-mor till hörselskadade och döva barn fann att intervjupersonerna tidvis talade med diskursen, med intervjuaren som publik.
I likhet med tidigare återgivna framställningar betonas agerandet som valt och inte framtvingat. Mannen säger sig ha ”tillåtit” gärningsmännen att agera efter-som han egentligen ändå inte hade någonting att förlora: ”jag kan låta dem hållas” (rad 2). När han beskriver hur han låtit gärningsmännen ”hållas” får mannen själv en framskjuten plats i berättelsen. Dessutom låter han gärningsmännen framstå närmast som löjliga, som om han haft överseende med deras ”upptåg”. Trots att mannen själv inte agerat skapas ett intryck av egen agens.
Den defensiva retoriken tar sig främst uttryck i spontana framställningar som inte görs i förhållande till en speciell frågeställning. I ett fall nämner jag dock be-greppet ”försvar” i en följdfråga. Jag frågar en man som blivit misshandlad om han börjat träna ”med tanke på försvar” efter misshandeln. Snarare än att besvara denna fråga ger mannen en förklaring till varför han inte lyckats med att försvara sig under misshandeln. Ann-Mari Sellerberg (otryckt dokument; jfr Jacobsson, 2000) menar att i ett samtal kan en person ”plötsligt bli intensivt defensivt argu-menterande trots att ingen anklagar vederbörande” och att personen ”som försva-rar sig antar en kritik som aldrig uttalats”. Att jag frågar den unge mannen om han ”börjat träna” ser ut att uppfattas som ett ifrågasättande av hans agerande i brottssituationen. Oavsett om min fråga tolkas på just detta sätt eller på något an-nat ser mannen ut att vilja klargöra och rättfärdiga den egna aktiviteten. Återigen ser det mer ut att handla om kommunikation med en diskurs kring självförsvar än om ett direkt svar på min uttryckliga fråga.
Exempel 4.4
1. V: Ja vad tänkte jag mer på har du efter det här har du gjort 2. nånting speciellt för å (.) med tanke på försvar å sånt om du 3. har börjat träna eller nåt liknande?
4. I: Nä jag tränade då också men det var (.) jag hade ju 5. också alltså så (.) det var inte det att jag var försvarslös 6. i den situationen när jag mötte honom det var bara det att 7. jag hade två väskor på ryggen å var väldigt trött åeh dåeh 8. fick några smällar i huvudet,
Den unge mannen betonar att han inte var ”försvarslös i den situationen” (rad 5-6) utan att det var andra faktorer som ledde till att han inte kunde försvara sig.
seras här har eventuellt att göra med att vänner eller gärningsmännens försvarsad-vokater tidigare undrat varför den unge mannen och hans kamrater inte försvara-de sig. Det är också möjligt att han har ställt frågan till sig själv. Därför kan man tänka sig att frågan under intervjun upplevs ”ligga i luften” (jfr Sellerberg, otryckt dokument; Jacobsson, 2000). De defensiva argumenten kan alltså snarare ses som en respons på en specifik kulturell diskurs än som direkt interaktionsinitierade kommentarer, dvs den intervjuade svarar utan att intervjuaren ställt en fråga. Ka-tarina Jacobsson (2000, s. 112ff ) beskriver t ex hur hon i intervjuer med mam-mor till hörselskadade och döva barn fann att intervjupersonerna tidvis talade med diskursen, med intervjuaren som publik.
I likhet med tidigare återgivna framställningar betonas agerandet som valt och inte framtvingat. Mannen säger sig ha ”tillåtit” gärningsmännen att agera efter-som han egentligen ändå inte hade någonting att förlora: ”jag kan låta dem hållas” (rad 2). När han beskriver hur han låtit gärningsmännen ”hållas” får mannen själv en framskjuten plats i berättelsen. Dessutom låter han gärningsmännen framstå närmast som löjliga, som om han haft överseende med deras ”upptåg”. Trots att mannen själv inte agerat skapas ett intryck av egen agens.
Den defensiva retoriken tar sig främst uttryck i spontana framställningar som inte görs i förhållande till en speciell frågeställning. I ett fall nämner jag dock be-greppet ”försvar” i en följdfråga. Jag frågar en man som blivit misshandlad om han börjat träna ”med tanke på försvar” efter misshandeln. Snarare än att besvara denna fråga ger mannen en förklaring till varför han inte lyckats med att försvara sig under misshandeln. Ann-Mari Sellerberg (otryckt dokument; jfr Jacobsson, 2000) menar att i ett samtal kan en person ”plötsligt bli intensivt defensivt argu-menterande trots att ingen anklagar vederbörande” och att personen ”som försva-rar sig antar en kritik som aldrig uttalats”. Att jag frågar den unge mannen om han ”börjat träna” ser ut att uppfattas som ett ifrågasättande av hans agerande i brottssituationen. Oavsett om min fråga tolkas på just detta sätt eller på något an-nat ser mannen ut att vilja klargöra och rättfärdiga den egna aktiviteten. Återigen ser det mer ut att handla om kommunikation med en diskurs kring självförsvar än om ett direkt svar på min uttryckliga fråga.
Exempel 4.4
1. V: Ja vad tänkte jag mer på har du efter det här har du gjort 2. nånting speciellt för å (.) med tanke på försvar å sånt om du 3. har börjat träna eller nåt liknande?
4. I: Nä jag tränade då också men det var (.) jag hade ju 5. också alltså så (.) det var inte det att jag var försvarslös 6. i den situationen när jag mötte honom det var bara det att 7. jag hade två väskor på ryggen å var väldigt trött åeh dåeh 8. fick några smällar i huvudet,
Den unge mannen betonar att han inte var ”försvarslös i den situationen” (rad 5-6) utan att det var andra faktorer som ledde till att han inte kunde försvara sig.
Han berättar att när gärningsmannen misshandlade honom hade han ”två väskor på ryggen” och var ”väldigt trött” (rad 7). Det är underförstått att möjligheterna till att ”slå tillbaka” var små på grund av vissa omständigheter. Här rättfärdigas ett agerande genom argumentering emot ett outtalat kritiskt påstående, dvs att man-nen skulle ha varit försvarslös. Manman-nen ser ut att uppfatta bilden av sig själv som en försvarslös individ (hur outsagd denna bild än är) som en oriktig tolkning av honom som person – en tolkning som därför måste revideras.
*
Aktören, den motvillige aktören och den defensiva retorikern – alla har de någon-ting gemensamt, nämligen ett speciellt förhållande till frågan om aktivitet, hand-ling och försvar. Vissa betonar den egna handhand-lingskraften vid brottstillfället, an-dra förklarar varför de inte haft möjlighet att handla gentemot gärningsmannen. Det centrala i samtliga fall är handling. Att kunna försvara sig ser, med tanke på reaktionerna beträffande den upplevt implicita kritiken, ut att vara en dygd (en-ligt ett person(en-ligt och/eller allmänt värderingssystem, jfr Adelswärd, 1997). Men att handla i brottsituationen behöver inte nödvändigtvis innebära fysiskt självför-svar. Det betydelsefulla ser ut att vara att på ett heller annat sätt framställa sig som