inte har ansett sig tillhöra, åtminstone inte förut, dvs innan jag givit honom en specifik ”stämpel”. Kvällen innan intervjun, berättar mannen, tänkte han på ”det där att ja jag är ett brottsoffer” (rad 2). När hans syster frågade honom om vad intervjun skulle handla sa han att ”ah brottsoffer”, ”är jag ett brottsoffer?” (rad 6-7). Det hela framställs som om mannen plötsligt insett att han kanske faktiskt är ett brottsoffer. Trots att man, som i det här fallet, har blivit utsatt för ett rån, po-lisanmält händelsen och genomgått en rättegång där gärningsmännen dömts är det alltså ingen självklarhet att man framställer sig själv som ett brottsoffer.
På ett begreppsmässigt plan ser mannen ut att kunna komma överens med ka-tegoriseringen: ”det är väl bara ett begrepp” (rad 8). Innehållsmässigt ställer han sig dock mera tvekande: ”jag känner mig inte som ett brottsoffer” (rad 9). Här läggs en betoning dels på ”känner”, dels på ”brottsoffer”. Ordet brottsoffer beto-nas även tidigare (rad 8). Att döma av tonfallet och den upprepade användningen ser mannen ut att ”känna på” begreppet, som om det är nytt för honom och måste ”provas”. Genom att betona ordet ”känner” markeras att även om mannen be-greppsmässigt sett är ett brottsoffer (att han så att säga tillhör kategorin) så känner han sig inte som ett sådant. Han kan inte identifiera sig med vad det innebär att vara ett brottsoffer. Det förutsätts alltså, i likhet med allmänna uppfattningar, att ett brottsoffer har vissa karaktäristika.
Tecken på offerskap
Föreställningarna om brottsoffret förblir outtalade i berättelsen ovan (exempel 4.5). Några specifika kännetecken beträffande ”offer” nämns inte. Istället säger den unge mannen ”jag tänkte det lä- det lät så det låter ju väldigt så brottsoffer ja nä” (rad 7-8). Man kan emellertid sluta sig till att det handlar om brottets allvar, att ett brottsoffer är den som har drabbats av någonting mer allvarligt än det man-nen själv har utsatts för.54
Även när en diskussion kring offerskap förs på ett mer uttalat sätt (än i exem-plet ovan) kopplas ”att vara brottsoffer” främst samman med hur allvarligt man betraktar brottet. Om man blivit allvarligt fysiskt skadad är man, enligt hur män-nen beskriver det, ”mer” brottsoffer än om man blivit lindrigt skadad. Allvaret be-döms också i förhållande till brottets grovhet betraktat utifrån ett rättsperspektiv:
54 Lite senare diskuterar vi nämligen begreppet ”överlevare” och den unge mannen säger sig up-pleva detta som förknippat med ännu mer utsatthet än ordet ”brottsoffer”. Att jag tog upp detta begrepp hör samman med att man numera ibland refererar till ”överlevare” då man inom kvin-nojoursrörelsen diskuterar misshandlade kvinnor. Syftet med detta är att undvika de mindre fördelaktiga associationer (svag, eftergiven, passiv) som offerbegreppet innefattar (Best, 1997). Om den unge mannen är osäker på huruvida han vill kalla sig för brottsoffer eller inte så är han desto mer bestämd när det gäller begreppet ”överlevare”: ”Nä överlevare tycker jag det är nästan lite väl överlevare det låter ju verkligen som om nåt jättehemskt har hänt ja ’jag är en överle-vare’”.
inte har ansett sig tillhöra, åtminstone inte förut, dvs innan jag givit honom en specifik ”stämpel”. Kvällen innan intervjun, berättar mannen, tänkte han på ”det där att ja jag är ett brottsoffer” (rad 2). När hans syster frågade honom om vad intervjun skulle handla sa han att ”ah brottsoffer”, ”är jag ett brottsoffer?” (rad 6-7). Det hela framställs som om mannen plötsligt insett att han kanske faktiskt är ett brottsoffer. Trots att man, som i det här fallet, har blivit utsatt för ett rån, po-lisanmält händelsen och genomgått en rättegång där gärningsmännen dömts är det alltså ingen självklarhet att man framställer sig själv som ett brottsoffer.
På ett begreppsmässigt plan ser mannen ut att kunna komma överens med ka-tegoriseringen: ”det är väl bara ett begrepp” (rad 8). Innehållsmässigt ställer han sig dock mera tvekande: ”jag känner mig inte som ett brottsoffer” (rad 9). Här läggs en betoning dels på ”känner”, dels på ”brottsoffer”. Ordet brottsoffer beto-nas även tidigare (rad 8). Att döma av tonfallet och den upprepade användningen ser mannen ut att ”känna på” begreppet, som om det är nytt för honom och måste ”provas”. Genom att betona ordet ”känner” markeras att även om mannen be-greppsmässigt sett är ett brottsoffer (att han så att säga tillhör kategorin) så känner han sig inte som ett sådant. Han kan inte identifiera sig med vad det innebär att vara ett brottsoffer. Det förutsätts alltså, i likhet med allmänna uppfattningar, att ett brottsoffer har vissa karaktäristika.
Tecken på offerskap
Föreställningarna om brottsoffret förblir outtalade i berättelsen ovan (exempel 4.5). Några specifika kännetecken beträffande ”offer” nämns inte. Istället säger den unge mannen ”jag tänkte det lä- det lät så det låter ju väldigt så brottsoffer ja nä” (rad 7-8). Man kan emellertid sluta sig till att det handlar om brottets allvar, att ett brottsoffer är den som har drabbats av någonting mer allvarligt än det man-nen själv har utsatts för.54
Även när en diskussion kring offerskap förs på ett mer uttalat sätt (än i exem-plet ovan) kopplas ”att vara brottsoffer” främst samman med hur allvarligt man betraktar brottet. Om man blivit allvarligt fysiskt skadad är man, enligt hur män-nen beskriver det, ”mer” brottsoffer än om man blivit lindrigt skadad. Allvaret be-döms också i förhållande till brottets grovhet betraktat utifrån ett rättsperspektiv:
54 Lite senare diskuterar vi nämligen begreppet ”överlevare” och den unge mannen säger sig up-pleva detta som förknippat med ännu mer utsatthet än ordet ”brottsoffer”. Att jag tog upp detta begrepp hör samman med att man numera ibland refererar till ”överlevare” då man inom kvin-nojoursrörelsen diskuterar misshandlade kvinnor. Syftet med detta är att undvika de mindre fördelaktiga associationer (svag, eftergiven, passiv) som offerbegreppet innefattar (Best, 1997). Om den unge mannen är osäker på huruvida han vill kalla sig för brottsoffer eller inte så är han desto mer bestämd när det gäller begreppet ”överlevare”: ”Nä överlevare tycker jag det är nästan lite väl överlevare det låter ju verkligen som om nåt jättehemskt har hänt ja ’jag är en överle-vare’”.
ju grövre brott – desto ”mer” brottsoffer. Brottsofferidentitet blir en fråga om gradskillnad. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om att man antingen är ett brottsoffer – eller inte.
I fallet nedan beskriver en ung man hur han vid två tillfällen blivit hotad och misshandlad. Det första tillfället beskrivs som ”bara ett slagsmål” (rad 3) medan det andra framställs som mer allvarligt: ”så här får han inte göra” (rad 12). Bak-grunden till den här berättelsen är i kortfattade ordalag följande: mannen blev sla-gen av en person som ”lade sig i” ett slagsmål mellan honom och en annan man. Han anmälde händelsen till polisen varpå gärningsmannen under hot och våld försökte förmå honom att dra tillbaka anmälan.
Exempel 4.6
1. V: Såg du dig själv som ett brottsoffer eller?
2. I: FÖRsta gången gjorde jag inte det (.) första gången (.) då 3. tänkte jag- det var liksom bara ett slagsmål för första 4. gången liksom han- han hade liksom (.) jag hade inte gjort 5. nånting typ alltså inte inte ens tittat på honom (.) jag 6. skulle snacka med min kompis så började han så reste han sig 7. upp å (.) började putta på mig å sånt (.) jag förstår
8. fortfarande ((skrattar)) inte varför han gjorde det liksom 9. vad fick han nu alltså liksom alltså jag förstår inte hur han 10. orkade överhuvudtaget så då kände jag mig inte som ett offer 11. då (.) men andra gången tyckte jag det var (.) då då kändes 12. det riktigt så så här borde han- så här får han inte göra (.) 13. jag ska inte vara tyst (.) så andra gången kändes det mer som 14. att jag var ett offer då.
Vid det första tillfället säger sig mannen inte ha betraktat sig själv som ett brotts-offer. Då handlade det nämligen om ett slagsmål. Mannen beskriver hur han själv varit delaktig eftersom han redan slagits med en annan man. Gärningsmannen sägs dock inte ha haft något med denna dispyt att göra. Han kom av outtalad an-ledning att, som mannen uttrycker det i ett annat sammanhang, ”hoppa in” i slagsmålet. I berättelsen ovan kritiseras gärningsmannen samtidigt som den unge mannen implicit (genom begreppet ”slagsmål”) framhåller att det var något min-dre allvarligt och att han själv hade ett visst ansvar i situationen. Vid det andra tillfället, då gärningsmannen enligt den unge mannen gjorde sig skyldig till det som i juridiken benämns (och som mannen själv talar om då han beskriver brot-tet) ”övergrepp i rättssak”, menar han dock att han kände sig mer som ett brotts-offer: ”andra gången kändes det mer som att jag var ett offer då” (rad 13-14). Mannen framhåller att ”då kändes det riktigt så så här borde han- så här får han inte göra” (rad 11-12).
Om man inte tilldragit sig några svåra fysiska skador vid brottstillfället tycks man få lägre poäng på en ”brottsofferskala”. Utöver skadelidande förknippas of-ferskap med hur vanligt man antar att det brott är som man har blivit utsatt för. Har man blivit utsatt för något som ses som ett vanligt brott blir en offeridentitet mindre självklar.
ju grövre brott – desto ”mer” brottsoffer. Brottsofferidentitet blir en fråga om gradskillnad. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om att man antingen är ett brottsoffer – eller inte.
I fallet nedan beskriver en ung man hur han vid två tillfällen blivit hotad och misshandlad. Det första tillfället beskrivs som ”bara ett slagsmål” (rad 3) medan det andra framställs som mer allvarligt: ”så här får han inte göra” (rad 12). Bak-grunden till den här berättelsen är i kortfattade ordalag följande: mannen blev sla-gen av en person som ”lade sig i” ett slagsmål mellan honom och en annan man. Han anmälde händelsen till polisen varpå gärningsmannen under hot och våld försökte förmå honom att dra tillbaka anmälan.
Exempel 4.6
1. V: Såg du dig själv som ett brottsoffer eller?
2. I: FÖRsta gången gjorde jag inte det (.) första gången (.) då 3. tänkte jag- det var liksom bara ett slagsmål för första 4. gången liksom han- han hade liksom (.) jag hade inte gjort 5. nånting typ alltså inte inte ens tittat på honom (.) jag 6. skulle snacka med min kompis så började han så reste han sig 7. upp å (.) började putta på mig å sånt (.) jag förstår
8. fortfarande ((skrattar)) inte varför han gjorde det liksom 9. vad fick han nu alltså liksom alltså jag förstår inte hur han 10. orkade överhuvudtaget så då kände jag mig inte som ett offer 11. då (.) men andra gången tyckte jag det var (.) då då kändes 12. det riktigt så så här borde han- så här får han inte göra (.) 13. jag ska inte vara tyst (.) så andra gången kändes det mer som 14. att jag var ett offer då.
Vid det första tillfället säger sig mannen inte ha betraktat sig själv som ett brotts-offer. Då handlade det nämligen om ett slagsmål. Mannen beskriver hur han själv varit delaktig eftersom han redan slagits med en annan man. Gärningsmannen sägs dock inte ha haft något med denna dispyt att göra. Han kom av outtalad an-ledning att, som mannen uttrycker det i ett annat sammanhang, ”hoppa in” i slagsmålet. I berättelsen ovan kritiseras gärningsmannen samtidigt som den unge mannen implicit (genom begreppet ”slagsmål”) framhåller att det var något min-dre allvarligt och att han själv hade ett visst ansvar i situationen. Vid det andra tillfället, då gärningsmannen enligt den unge mannen gjorde sig skyldig till det som i juridiken benämns (och som mannen själv talar om då han beskriver brot-tet) ”övergrepp i rättssak”, menar han dock att han kände sig mer som ett brotts-offer: ”andra gången kändes det mer som att jag var ett offer då” (rad 13-14). Mannen framhåller att ”då kändes det riktigt så så här borde han- så här får han inte göra” (rad 11-12).
Om man inte tilldragit sig några svåra fysiska skador vid brottstillfället tycks man få lägre poäng på en ”brottsofferskala”. Utöver skadelidande förknippas of-ferskap med hur vanligt man antar att det brott är som man har blivit utsatt för. Har man blivit utsatt för något som ses som ett vanligt brott blir en offeridentitet mindre självklar.
Exempel 4.7
1. I: Ah jag k- kände mig faktiskt inte riktigt som ett
2. brottsoffer (.) i å med att (.) det var dom här ungdomsrånen 3. här i ((stadsnamn)) är så vanliga (.) nästan alla jag känner 4. alla killar eller det är framförallt killar som blir rånade 5. (.) har nån gång blivit rånade eller varit med om att nån 6. kompis har blivit rånad så att därför kände jag mig inte 7. riktigt som ett brottsoffer så att men det kanske hade känts 8. annorlunda om jag hade (.) blivit skadad när det hände,
I ovanstående berättelse framhåller en man som blivit hotad och rånad att han inte kände sig ”riktigt som ett brottsoffer” (rad 1-2). Den ena anledningen till detta är att han inte blivit skadad. Om han hade blivit skadad hade det kanske ”känts annorlunda” säger den unge mannen (rad 7-8). Den andra anledningen som uppges är att ”dom här ungdomsrånen här i ((staden)) är så vanliga” (rad 2-3).
I föregående kapitel nämndes hur våldets allvar tonas ned genom att dess frek-vens betonas. Här kan vi se hur det i förlängningen också kan innebära att man beskriver sig själv som ”inte brottsoffer”. I exemplet ovan används samma typ av retorik som Joel Best (1997; 1999; jfr Loseke, 1999) beskriver (se föregående ka-pitel) fast på ett annorlunda sätt. Antalet ungdomar som utsätts för rån blir i den-na berättelse ett argument för att toden-na ned offerskap istället för att understryka det. Att ”alla” unga män drabbas av rån blir ett tecken på att man som utsatt för denna typ av brott inte är ett offer.
Offerskap förknippas i männens beskrivningar vidare med personer som efter att ha blivit utsatta för ett brott bemötts med sympati från omgivningen. Enligt några av männen är brottsoffer sådana man ”tycker synd om”. Den sympati som männen själva säger sig ha mött från personer i deras närhet beskrivs inte i odelat positiva ordalag. De menar att de visserligen har uppskattat omgivningens välvil-liga förståelse och engagemang (se intervjuutdrag 4.8) men samtidigt har med-känslan ibland dock gått till överdrift (alla har velat visa sin sympati) och detta skildras som ”jobbigt”. I exempel 4.9 återges omgivningens reaktioner i ljudhär-mande citatform samtidigt som berättaren själv skrattar och på så sätt visar att han, trots att reaktionerna framställs som ”jobbiga”, tar lätt på dem (jfr Jefferson, 1984).
Exempel 4.8
1. I: alltså i början att det k- det alltså alla som liksom jag 2. berättade alltså alla som jag berättade det för att jag hade 3. blivit utsatt för ett rån dom liksom stöttade mig till 110 4. procent å liksom var väldigt alltså snälla å omtänksamma å så 5. vidare,
Exempel 4.9
1. I: plus att det är ju ((leker med tändaren)) jobbigt sådär 2. när folk ska börja tycka synd om en å så där då. ((harklar 3. sig))
Exempel 4.7
1. I: Ah jag k- kände mig faktiskt inte riktigt som ett
2. brottsoffer (.) i å med att (.) det var dom här ungdomsrånen 3. här i ((stadsnamn)) är så vanliga (.) nästan alla jag känner 4. alla killar eller det är framförallt killar som blir rånade 5. (.) har nån gång blivit rånade eller varit med om att nån 6. kompis har blivit rånad så att därför kände jag mig inte 7. riktigt som ett brottsoffer så att men det kanske hade känts 8. annorlunda om jag hade (.) blivit skadad när det hände,
I ovanstående berättelse framhåller en man som blivit hotad och rånad att han inte kände sig ”riktigt som ett brottsoffer” (rad 1-2). Den ena anledningen till detta är att han inte blivit skadad. Om han hade blivit skadad hade det kanske ”känts annorlunda” säger den unge mannen (rad 7-8). Den andra anledningen som uppges är att ”dom här ungdomsrånen här i ((staden)) är så vanliga” (rad 2-3).
I föregående kapitel nämndes hur våldets allvar tonas ned genom att dess frek-vens betonas. Här kan vi se hur det i förlängningen också kan innebära att man beskriver sig själv som ”inte brottsoffer”. I exemplet ovan används samma typ av retorik som Joel Best (1997; 1999; jfr Loseke, 1999) beskriver (se föregående ka-pitel) fast på ett annorlunda sätt. Antalet ungdomar som utsätts för rån blir i den-na berättelse ett argument för att toden-na ned offerskap istället för att understryka det. Att ”alla” unga män drabbas av rån blir ett tecken på att man som utsatt för denna typ av brott inte är ett offer.
Offerskap förknippas i männens beskrivningar vidare med personer som efter att ha blivit utsatta för ett brott bemötts med sympati från omgivningen. Enligt några av männen är brottsoffer sådana man ”tycker synd om”. Den sympati som männen själva säger sig ha mött från personer i deras närhet beskrivs inte i odelat positiva ordalag. De menar att de visserligen har uppskattat omgivningens välvil-liga förståelse och engagemang (se intervjuutdrag 4.8) men samtidigt har med-känslan ibland dock gått till överdrift (alla har velat visa sin sympati) och detta skildras som ”jobbigt”. I exempel 4.9 återges omgivningens reaktioner i ljudhär-mande citatform samtidigt som berättaren själv skrattar och på så sätt visar att han, trots att reaktionerna framställs som ”jobbiga”, tar lätt på dem (jfr Jefferson, 1984).
Exempel 4.8
1. I: alltså i början att det k- det alltså alla som liksom jag 2. berättade alltså alla som jag berättade det för att jag hade 3. blivit utsatt för ett rån dom liksom stöttade mig till 110 4. procent å liksom var väldigt alltså snälla å omtänksamma å så 5. vidare,
Exempel 4.9
1. I: plus att det är ju ((leker med tändaren)) jobbigt sådär 2. när folk ska börja tycka synd om en å så där då. ((harklar 3. sig))
4. V: Är det lätt att det är så?
5. I: Jajaja när jag kom ( ) till jobbet så alla ”åh lilla 6. ((intervjupersonens namn))” ((pratar medlidsamt))
7. ((skrattar)).
8. V: Mm ja det är klart (.) jobbigt. 9. I: Mm det var ingen rolig historia.
Omgivningens deltagande ser ut att vara välkommet så länge det inte överdrivs. I den mer positiva sympatiberättelsen (exempel 4.8) används uttryck som ”dom liksom stöttade mig” (rad 3) och ”var väldigt […] snälla å omtänksamma” (rad 4). Man kan tänka sig att det här handlar om att uttrycka sympati med måtta. I det andra exemplet (4.9), där inställningen till omgivningens deltagande är mer negativ, talar den unge mannen om att ”tycka synd om” (rad 2) med en stark be-toning på ”synd”. Att bli bemött med sympati på så sätt att någon ”tycker synd om en” kan ses som någonting utöver ett allmänt deltagande. Att ”tycka synd om” någon kan anspela på dennes oförmåga, maktlöshet och svaghet – egenskaper som utan svårighet kan förknippas med brottsoffret som kategori men med vilka en enskild individ som utsatts för brott inte nödvändigtvis vill bli satt i samband.